Var uppe i ottan denna morgon och är på väg till Göteborg och bokmässan (om ni har vägarna förbi kan man lyssna på mig kl 13.30 i Aftonbladets monter) Amanda skulle också såklart ha varit med men hon orkar inte. Jag fattar det.

När jag bestämde för ett par veckor sen att jag skulle åka bestämde jag också att jag skulle stanna kvar över natten. Unna mig en utekväll, natt på härligt hotel och i grodan ro åka hem lördag förmiddag. Vaknade denna morgon med en röst som liksom skrek i min kropp. Åk hem! Det kommer inte bli kul! Du kan få ångest! Du kommer känna dig ensam! Jag hatar och älskar den här rösten.

Jag backar tillbaka. När vi var små var vår mamma alltid hemma. För om hon lämnade hemmet så blev det kaos. Om jag i dag ska se det i ett vuxet perspektiv så fick nog pappa ångest av att vara hemma själv med oss tre systrar så det blev inte så trevligt. Jag tror att det är anledningen till att mamma valde den enkla vägen och bara var hemma i stället. Hon åkte aldrig på några tjejweekends och resor med jobbet. Hon hade aldrig någon vad vi nu kallar för egentid. Hon var med oss.

Jag är lika dan. Om jag inte verkligen måste stannar jag hemma. Men jag har en man som är världens bästa på att vara hemma. De behöver inte alls mig som någon balansakt, mysfaktor eller trivsamhetsförsäkring. Men känslan sitter kvar. Pratade med mamma härom dagen. Hon ska ut och resa med jobbet, redan en vecka innan började hon förfasa sig. Men nu finns det inga barn att lämna kvar i kaos. Men känslan sitter kvar.

Det är såna här saker jag tänker att jag ska bearbeta i min terapi som jag går i just nu. Under mitt liv skaffade jag ett sätt att överleva om ni förstår vad jag menar. Nu är mitt liv helt fantasiskt. Jag behöver inte överleva längre. Jag behöver bara leva. Det ska jag se till att lära mig nu.

Men jag åker nog hem i alla fall i kväll. Den här gången.

Har vi talat om det här förut. Strunt samma man kan aldrig få nog av tjejer. Vi är fem systrar. Jag är äldst. Om vi ska vara petiga tre hel (Hannah, Amanda och Amelia) och två halv (Havana och Alicia). Amanda väntar nu den femte tjejkusinen. Det spelar ingen roll om det byts mammor eller pappor det blir ändå inga pojkbebisar.

Förutom alla rön om sex på rätt ställe i ägglossningen, snabba eller långsamma spermier var det första jag fick lära mig angående om det blir flickor eller pojkar var att mamman inte har något med detta att göra. Att det är killen som läger till en X eller Y kromosom. Sen fick jag höra att vissa kvinnor kan stöta bort pojk eller flickspermier i vår familj tror jag att vi är fullständigt allergiska mot allt var pojkigt heter. Är det någon som har hört hur det ligger till på senare tid?

I vilket fall som helst kan ni här se kvinnorna i mitt liv. I mitten har vi farmor Gunny, hon är ju början till allt det här braiga. På översta raden från vänster håll i er nu för nu blir det komplicerat:

Lena (lillasyster Havanas mamma), mamma Stina (alltså min, Amanda och Amelias mamma), Amanda, Bebis-Charlie, lillasyster Amelia.

Undre raden: Jag och Rosa, Fatima (Havanas storasyster), Havana, farmor, Marie (som är mamma till Alicia) och då Alicia (lillasyster).

Sen bildne togs har Amelia fått en dotter som heter Luca och jag  har fått Wilma.

Å, vad jag kände att jag längtar efter alla finisar i vår brokiga familj. Ska inom kort bjuda på tjejmiddag.

Ett dygn, alla transportmedel man kan tänka sig (flyg, bil, tåg, buss, båt…) festival, Schulman Show inspelning…

Ja herre gud vilket dygn. Ett alldeles ljuvligt dygn med massor av braigheter. Jag är sjukt dålig på att göra saker själv. Utanför familjen alltså. Jag väljer alltid mina barn först. Jag åker aldrig bort med tjejerna en weekend, är väldigt sällan ute och kalasar om det inte är något speciellt eller någon annan egotid-grej. Varje gång jag gör det så måste jag putta mig själv över kanten. Hårt och bestämt annars stannar jag hellre hemma. När det är jobb är det annorlunda för då måste jag. Det är inte det att jag inte vill men det sitter starkt präglat i mig att aldrig lämna mina barn.

Vår mamma var alltid hemma. Kanske inte självvalt men det fanns inte riktigt någon plats för henne då vår pappa hade 250 resdagar per år och snurrade runt på världens alla tuffaste platser och gjorde rockvideos. Sen blev det alltid lite kaosigt när hon väl borta så jag tror att det blev för ångestladdat. Men jag är inte min mamma och har inte en man som reser jorden runt ett par gånger varje år. Jag har alla möjligheter att sväva ut i bland. Ett dygn då och då är det bästa som finns. För alla tror jag.

Mina barn var i tryggt förvar hos mormor på Gotland och har haft det supermysigt. Jag fick umgås med min kompis Jonna som jag inte har haft chansen att spendera så här mycket tid med på år och dar, när jag sen mellanlandade på vägen hem i Stockholm hann jag med att äta en långlunch med min man. Vi var båda helt euforiska att få sitta i två timmar på restaurang och tala klart. Det var verkligen inte i går. Vi han säga en massa fina saker, se varandra och inte bara vara Wilmas föräldrar utan oss själva.

När jag har laddat min telefon ska jag visa bilder från festivalspektaklet!

Hej Hannah!

Jag läser din blogg och har lyssnat på era podcasts och jag är ett stort fan. Alltid intressanta ämnen och en bra blandning av allvar och humor.

Jag har tänkt på ditt inlägg som du skrev den 8e mars (kvinnodagen) och att ni har fått en bra självkänsla, ett gott självförtroende och ett starkt nej i er uppväxt. Vi fick en dotter för 2 månader sedan och jag tänker ofta på att jag vill att hon skall ha just dessa egenskaper för att jag tycker att det är grunden till hur man blir trygg som person. Har du tips på hur man ger detta till sin dotter? Hur gör man att hon får just ett gott självförtroende och ett starkt nej?

Tack på förhand!!

//Karin

Jag tänkte att det bästa är att jag frågar min mamma Stina.

Här är hennes fem käpphästar:

1. Vi vet ju att det är viktigt att bli sedd! Titta din bebis i ögonen från den är nyfödd och fortsätt hela livet!
2. Träna på att vara närvarande! Det kan vara svårt när tvätthögen växer och diskmaskinen behöver tömmas, men tänk på att jobbet ändå inte görs med tankens kraft (det hade varit härligt) så var med ditt barn som du har i famnen.
3. Ge ditt barn beröm men överdriv inte ditt barns förmågor. T ex tror jag inte man ska säga till ett barn som håller på att sjunka i simbassängen: Älskling vad du är duktig på att simma!
4. Prata, prata, prata! Berätta för ditt barn vad du tycker om och vad du inte tycker om. Prata också om det som händer på dagis, i skolan och på ditt jobb och förmedla dina egna tankar om moraliska frågor och tankar om livet. Istället för pekpinnar får ditt barn med sig till middagsmaten vad som är rätt och fel och förhoppningsvis en förmåga att tycka och tänka själv.
5. Lita på att ditt barn kommer att klara av livet på ett bra sätt. Det kommer att finnas tillfällen med problem men det hör till livet och ditt barn kommer att klara sig mycket bättre om du har tilltro till barnet på riktigt.