Att komma in här efter en dag kryssandes mellan möten och inte en stund till övers för något annat. Jag har inte ens öppnat datorn för än nu och då har ni skrivit en massa fint på förra inlägget trots mina spökben. Jag vet inte vad som hände…
Jag har haft en superintensiv och rolig dag. Började dagen med att ha möte runt ett nytt projekt som jag hoppas vi kommer kunna berätta om här mycket snart. Hastade därefter vidare för poddinspelning med Amanda. Därefter hastade jag i taxi mot Gamla Stan där jag hade ett underbart möte med två tjejer som driver eget bolag. Älskar att höra om andras härliga bolag som startats för att få göra det man verkligen brinner för. Avslutade dagen med att göra nytt Shellac i färgen Big apple red hos bästa Rossana inför morgondagens omslagsplåtning.
Nu ska jag dricka te, byta några ord med Bankis och sova som en stock. Tack för i dag. Det har varit en underbar dag i dag tycker jag.
Jag vet inte om det är så här i ert liv men i mitt lilla liv så tar alla mina nödvändigheter slut samtidigt. Just nu lever jag i en värld av tomma förpackningar, bhar med en hake, en bygel, i mina krämburkar rensar jag kanterna, underlagskrämen pruttar ut några droppar varje morgon och inte nog med det, när jag tittade i min underklädeslåda i morse insåg jag att det är dags att göra en rejäl utrensning. Det här är ju en superinvestering. Det måste ju bli rätt. Min hud är just nu väldigt vintertorr så jag behöver verkligen något fuktgivande. Måste ringa krämexperten Amanda tror jag. Eller har ni några braiga torrhetstips? I vilket fall som helst så måste helgen verkligen tillbringar i diverse affärer så att mitt liv blir helt igen. Utan dessa grejer tappar jag mina rutiner. Det låter kanske ytligt men så är fallet.
Nu sjunger de verkligen på sista versen. Tumme och pekfinger på höger hand är helt utan lack och utväxten är inte att leka med. Så två veckor är så länge det håller på mig. Men det är ganska så fair tycker jag. Nu ska jag boka ny tid för att bli lika fin igen. Jag är ju en riktig periodare när det gäller allt så vi får se hur länge jag orkar hålla på med detta. Baksidan med det här lacket är att man inte kan ta bort det själv… OM man inte skaffar en egen maskin. Har hört att det finns på KICKS.
I dag gjorde jag det. Jag älskar nagellack, tycker att det kan pigga upp vilken trist dag eller outfit som helst. Men jag har haft ett problem. Förutom mitt egna rastlösa problem som innebär att jag aldrig kan sitta still och inte göra nåt så länge att det verkligen hinner torka ordentligt är problemet att det börjar flagna efter bara några timmar.
När jag har ojjat mig har nu ett otal personer tipsat om Shellac. Det är alltså ett lack man torkar med UV-ljus och som ska sitta som berget i typ två veckor. Nu har jag äntligen testat detta. Hos bästa Rossana i Vasastan i Stockholm. Hon gör naglarna på Rebecca Simonsson, Anitha Schulman, Isabel Adrian, ja, ni hör ju att jag har varit hos den man ska gå till. Om ni är sugna är det bara att ringa 0709-740415! Jag har Shellac black pool, alltså svarta med en silvrig nagel. Hållbarhetsrapporter kommer också. Jag lovar!
Hallå utarbetad, småbarnsmamma med jättemörka ringar under ögonen. Fnöskigt hår som liksom står som spretar lite fjösigt runt mina trötta kinder. Det var nog precis så här jag var och kände mig denna dag. Men nu när jag tittar på mig själv tänker jag bara, kom igen ge den stackars människan en säng i ett mörkt rum. En hårinpackning, ansiktsbehandling och allt annat hon inte har unnat sig på evigheter.
I bland är det nyttigt att kolla på gamla bilder på mig själv. Jag har en som jag har gömt i en bok. Det är en bild på mig precis innan jag skiljde mig. Jag ser helt förskräcklig ut där. I bland tar jag fram den som en påminnelse om att jag aldrig får tillåta mig att hamna där igen. Jag har en annan bild också från en utekväll ett tag efter separationen. Jag minns att min bästis Sagas kille sa att det var kvällen jag gick från svartvitt till färg.
Den här bilden påminner mig om att jag måste stanna upp, ta hand om mig själv och att det är viktigt. Det är lite som att man vid en riskabel flygsituation först ska se till att man själv får syre så att man kan hjälpa andra. Nu låter det som jag är illa där ann. Det är jag absolut inte. Bara lite trött och mycket medveten om hur det kan bli om man inte repar sig i tid.
Jag tänkte på en sak, om jag hade fått plastikoperera allt jag inte gillade hos mig själv som tonåring så hade jag varit omopererad till oigenkännlighet. Vid osjälvsäkra fjorton hade jag lätt låtit vem som helst sätta kniven i min stora, fula näsa. Den där som jag i dag älskar och inte skulle låta någon röra för alla biljoner i hela världen. Mage, lår och lovehandels hade fått sig ett redigt blowjob vid retliga sjutton. Mina bröst hade fått taffliga 90-tals silikoninlägg, inte för att de skulle bli större, utan för att jag vid den åldern inte alls kunde förstå vilken nytta jag i framtiden skulle få för mina mjuka, naturliga tuttar (läs amning och framförallt är det ju ingen hemlighet att killar är ju helt tokiga i hela tuttprylen). Det jag vet nu som jag inte visste då är att jag inte hade varit ett dugg nöjd med mig själv och i dag bittert ångrat alla ingrepp.
För ett par år sedan läste jag en artikel i ett amerikanskt mycket glossigt magasin. Den handlade om du vet hon som spelade den där lockhåriga Baby i favvofilmen ”Dirty Dancing” . När den filmen kom ville jag vara Baby och jag hoppades innerligt att jag skulle få träffa en alldeles egen dansande, farlig Patric Swazye. Det härliga med Baby som i verkligheten heter Jennifer Gray var ju att hon var så naturlig. Hon var inte som hennes storasyrra i filmen. För att fräscha upp ditt minne så var grejen mellan dem att Baby var den naturliga och helt bara vanliga men som ändå fann den stora kärleken och hennes syrra var svårt tjejtjejig, brydde sig bara om hennes utseende och vad hände med henne, jo, hon träffade svinet och blev dumpad. Sensmoralen var kort och gott att det är bättre att vara som man är och bli älskad för den man är och att det är bra nog. Nåväl, hon gjorde ”Dirty Dancing” som blev en succé och skaffade sig därmed en agent som sig en Hollywoodstjärna sig bör.
Denna agent spådde Jennifer en lysande framtid om hon bara blev lite mer filmstjärneaktig. Några små och några större ingrepp skulle göra henne perfekt. Jennifer lade sig gladeligen under kniven och vaknade upp ur narkosen som en ny människa.
Men resultatet blev välordnat trist och efter det blev det inga fler filmroller.
På mitt förra jobb hade jag en yngre kollega som förbryllar mig dagligen. Hon är en sån där tjej som jag känner igen mig i när jag var yngre. Hon pratar alldeles för högt, tycker för mycket och är lite för mycket hela tiden. Hon kommer att snida fram en fantastisk personlighet med åren. Men hon är inte nöjd med sig själv. Hon vill operera sin näsa och haka.
Jag försöker få henne att förstå hela grejen, allt jag har lärt mig av åren som har gått. Men för att vara riktigt tydlig drar jag det en gång till. När man är tonåring och en bra bit över tjugofem så är varenda detalj på kroppen värsta stora grejen. Man är så taskig och kritisk mot sig själv så att det är ett under att man inte tar livet av sig på stört. Men jag lovar att några dagar över säg tjugosex så omvärderar alla sitt utseende och vi ska inte snacka om vad som händer när man har fått barn. På något magiskt sätt börjar man se helheten, bra sidor och acceptera sig själv. Så kära lilla kollega och alla ni som går i såna här tankar lär av mig och Baby och vänta med hakan och näsan. Vill du sen operera dig runt trettio så ska jag inte hindra dig.
Tre lagar som regeringen borde lägga till i lagboken pronto:
Inga skönhetsoperationer för än efter trettio.
Tio statligt betalda terapitimmar mellan 15 och 20. Det borde vara lika viktigt och självklart som att man har fri tandvård till 19.
Tio timmar terapi måste ingå för varje kirugiskt ingrepp. Plastikkirurgen tar notan.
