Hur länge har jag hållt på nu? Måste vara en herrans massa veckor helt enkelt. Jag har dock haft en vecka i total synd. Under den här första veckan sen vi kom till ön har jag helt spårat ur. Eller inte helt men jag har unnat mig surdegsbröd från grannbageriet, bakat kakor så det står härliga till och levt det glada matlivet helt enkelt. Denna måndag går jag tillbaka till GI-livet. Mitt mål var ju att köra till 1juli och jag tänker att jag fortsätter strängt ett tag till. Mina favvojeans är kvar i stan men jag ska be Gustav ta med dem nästa gång han kommer hit så får vi se hur det har gått. Som ovan ser jag ut denna regniga måndag. Jag är nöjd och tror faktiskt att jeansen inom kort kommer sitta som en smäck!

Det svåraste som finns är att börja med något. Ett knep är att se till att man bara har nyttigheter hemma så att man inte kan spåra ur. Därför har jag tillsammans med mathem.se gjort en liten tävling för att kunna klicka hem mina bästa GI recept eller fylla på en bra grund för detta ändamål.

Skriv här i kommentarsfältet vilket recept från ”På middag hos Hannah & Amanda” du gillar bäst och varför. Jag kommer att utse två vinnare som får handla för 600 kr var!

Så här gör du:

1. Kontrollera så att du kan få leverans av MatHem här!
2. Kommentera detta inlägg med vilket av recepten från På middag med Hannah och Amanda som är ditt favoritrecept. Du hittar alla recept från respektive program här: Hannah och Amanda på MatHem.
3. Du som har en egen blogg: Lägg in texten ”Jag tävlar om Hannahs GI-Meny med hemleverans av MatHem hos C/O Hannah och Amanda!”

Mina GI-recept hittar ni här!

Vi har varit ett stort tjejgäng här och jobbat innan midsommar. Förutom att vi jobbade så var det en strid ström av diskussioner, skvaller, teorier och relationsråd. Ett av ämnena som avhandlades vad graviditet och förlossningar. Någon berättade om en kompis som nyligen födde barn i LA och jämställde förlossningen med att ta en fika. Tydligen är det läkarnas största uppgift att se till att mamman inte har ont. Den här LA-mamman hade inte känt någonting.

Jag började med att tycka att det var helt åt helvete. Jag har när det har kommit till krystvärkarna skött det hela själv och gillat att ha kontroll över när det trycker på och så vidare. Men å andra sidan är det väl superskönt att slippa all sveda och värk om man kan?

Jag skulle ha massor av barn om jag slapp vara gravid. Det är inte så att jag hatar det men mitt kontrollbehov är inte riktigt bekväm med de första tre månaderna då det känns som om var som helst kan hända. Så jag blickar avundsvärt på de som upptäcker graviditeten i vecka 12 men vet att det är lika omöjligt för mig som om jag skulle vinna på triss då jag har spottat mina graviditeter när spermien nått ägget typ. Sen tycker jag att graviditeten kunde vara sex månader. Det skulle vara lagom. Man kan liksom stå ut med vad som helst i ett halvår. Eller jag ångrar mig. Första måste vara nio då man måste vänja sig med allt en därefter tycker jag att man kan belönas som gravidstammis att köra lite kortare graviditeter.

Vad vill jag egentligen säga med detta. Jo, att jag denna sena midsommardagskväll funderar på hur man får till den ultimata graviditeten och om allt skulle kännas lättare om det var som att släppa sig att trycka ut bebisen. Men det finns ju något helt fantastiskt nyttigt att knyta ann i en massa månader och sen kämpa järnet, ha ont och göra övernaturligt starka saker för att äntligen få träffa sin alldeles egna bebis. Så jag stannar nog vid ändå att jag gör vad som helst för att få fina, friska bebisar. Ont eller inte. Ja, så är det. Amen.

Denna morgon tokregnar det här på ön. Ganska mysigt om man får tycka det så här på sommaren. Vi har tända ljus och äter frukost. Det blev så mörkt helt plötsligt. Snart kommer mina svärföräldrar. Ska nog baka något.

Ja, herre gud vad härligt med bara en regnig, långsam dag.

Glad fortsättning på midsommaren!

Veckans podd kommer redan i dag! Den handlar om när det är dags att lämna en dålig relation.

Lyssna här!

Alla duktiga flickor, jag vill tala om det här med att sakta ner. Det är livsviktigt och ingen kommer tacka er för att ni jobbade järnet och stressade livet ur er. De senaste dagarna har vi haft en kollega här som när hon kom hit var så stressad att hon talade på inandning. Jag fattar att hon vill jobba som tusan då hon har världens roligaste jobb men hon har också ett jobb där alla behöver henne. Det gör att hon har svårt att tacka nej.

Nåväl när hon kom hit saktade hon in för första gången på riktigt länge. Det resulterade så klart i alla möjliga olika symtom. Så där som det ofta blir när man slappnar av. Det slutade med ett besök på akuten.

Nu mår hon bättre igen.

Jag brukar klaga på min migrän men trots att det känns som åkomman från helvetet borde jag kanske tacka den eftersom den fungerar som en bromskloss. Jag kan aldrig köra på för mycket för då kommer den krypande. Den tvingar mig att sakta ner. De flesta har inte någon sån och de flesta tjejer jag känner är världsbäst på att vara duktiga, aldrig svika och jobba på som om det inte finns någon morgondag.

Så om det kan vara till någon hjälp ber jag alla så här innan semestern att sakta ner. Så att sommaren blir lång och härlig vila i ställer för nödrehabilitering. Alla är värda det. För att ni är så duktiga.

Ha ha ha, jag har helt tappat det. I dag har jag förhoppningsvis varit nere på botten och vänt. Morgon började med det trista konstaterandet av att mitt fina fina kylskåp från SMEG inte längre ville vara med. Det har varit oroväckande ljummet de senaste dagarna och tidvis låtit som en gräsklippare. Så det blev en tur till Visby och Elgiganten för ett nytt. Det nya är inte ett SMEG, inte ens i närheten men klart bättre än inget. Framför allt kallt! Sen har vi städat och städat. Jag är så himla trött. Bleka ben har jag också ser jag nu på bilden. Behöver vara smink och stillös ett par dagar tror jag.

Här ger jag er min sunkigaste look ever. Voila!

PS. I bakgrunden kan ni skåda vår bästa och duktigaste Mikaela som jobbar hos oss. I dag lika trött som jag.

Efter snart en vecka av intensivt arbetande är vi nu KLARA!

Jag önskar så att jag kunde berätta vad det är för härligt vi har gjort men det måste tyvärr vänta lite. Däremot kan vi berätta den stora, underbara nyheten att vårt koncept nu kommer bli ett magasin.

Kolla här!

Så satans kul!

Äntligen! Vi snackar om livet som singel!

Lyssna här!

Om jag var trött i går och klagade över detta är det inget mot vad jag är i dag. Jag har också noterat att jag skrev ett brutalt syftningsfel. Jag menade så klart att ni som har barn som inte sover ska ha en eloge. Aja. Jag hoppas att ni som störde er på detta kommer över det.

Innan jag drar mitt senaste skräckdygn kan jag också berätta att det är teknikstrul med podden men att det jobbas stenhårt på att få upp den så snart det bara går. Vi har noterat alla era fantastiska förslag. Först ut då det var ett gammalt löfte är den totala Singelpodden. Hojtar till så snart den finns uppe.

Som ni ju vet så har Wilma varit risig. Hon är vanligtvis världens gladaste så under hela dagen i går då hon bara var arg, trött och vresig började en liten oro gnaga i mig. Hon ville inte äta eller dricka något heller. När vi var klara med dagens arbete så var hon helt utom sig av trötthet så jag gick och la henne, hon ville inte ha välling men somnade. Jag började googla på magsjukor och kunde efter lite konstatera att det kanske var vätskebrist det var frågan om. Jag ringer till sjukvårdsuppysningen som råder att åka till akuten. Så jag väcker Wilma och åker in.

Efter timmar med trugande med vätskeersättning, konstiga akutbesökare och jobbigt häng får vi äntligen träffa en doktor som genast lägger in Wilma. Då börjar den riktiga skräcken när hon ska få en sond genom näsan, hon får panik och vill bara slita bort den. Jag fick stålsätta mig för att inte bryta i hop där och då. Efter det traumat somnade hon på mig och jag vågade inte röra mig på hela natten då alla slangar skulle ligga på sin plats och jag inte ville att hon skulle vakna.

Nåväl i morse vaknade vi två flaskor vätskeersättning och en flaska välling senare. Wilma var som ny. Nu är vi hemma igen. Wilma är mycket friskare. Jag är en trött, lite skakad mamma som är mycket lycklig över att ha friska barn. Tack för det.

PS. Sanna, jag hade gärna lämpat över lite nattvak på min sambo…om han var här. Jag är ensam på Gotland med mina barn. Han är i stan och jobbar. Så kan det vara i bland.

Jag inser att jag har haft tur. Jag är så in i bänken tacksam att jag har haft barn som gillar att sova. Folk undrar ofta hur jag orkar ha småbarn och jobba samtidigt. Nu vet jag varför! För att jag får sova helt okej varje natt.

Wilma har sen hon fick magsjuka i söndags sovit superdåligt. Jag måste också gå upp och byta på henne en till två gånger på natten och så är det fortfarande. Så jag är helt slut. Jag märker hur beroende jag är av att få sova. Jag lägger mig vid tio varje kväll så att jag senast ska somna elva för att gå upp någon gång mellan sex och sju. Då pappar jag det mesta. Från barn till jobb. Några skakiga sömnnätter sätter mig helt ur spel. Jag inser vilken tunnis jag är.

Så en stor eloge till alla med barn som inte sover. Ni är så duktiga. Riktiga vardagshjältar. Jag är ert största fan.