I mitt jobb har man fördelen att i bland få göra den där totala makeovern som man bara drömmer om. Inte smådutta med lite klipp här och färg där utan en total genomkörning av allt.

Vi ska göra ett underbart projekt nästa vecka som jag kan berätta mer om snart. Det kräver att vi är lite fixade så på torsdag ska vi (håll i er nu) klippa och färga håret, fixa händer och fötter, ansiktsbehandling och färgning av bryn och fransar. Hajja grejen. Den totala lyxen. Jag tror att jag kommer se ut som om jag är pånyttfödd.

Så här ger jag er mina sista timmar med gråa hår, kluvna toppar och fnasiga naglar. Frågan är bara vad jag ska satsa på för frissa? Har ni några idéer?

Morgonen började helt okej. Mina mornar är ett riktigt litet pussel. Bankis går 07.15 för på banken början man sjukt tidigt. Där efter börjar mitt morgonrace. Frukost, barntvätt, mammatvätt, påklädning… Ja, ni vet. Denna morgon skulle också en liten matsäck lagas. I morse testade jag Amandas bästa trick. Jag lägger sminkgrunden hemma och gör resten i bilen eller på kontoret. Det gick riktigt bra faktiskt så jag tror att det får bli min melodi hädan efter. Mötte upp Amanda på en morgonkaffe och förberedelser före första mötet. Kom fram. Det visade sig att de trodde mötet var i morgon. Men det fixade sig och vi körde ändå.

Hastade vidare till en lunch. Väl framme efter svår parkering i miniparkeringshus och annat meck kom jag fram. Men lunchen är på ricko i morgon.

Sen samlade jag mig. Gick på Rosas skolvernissage, drog till kontoret och hade styrelsemöte för att sen hasta till dagis, skola…

Men jag måste poängtera att det har varit en bra dag. Jag är mäkta stolt över mig själv och mina kollegor (Amanda och Mikaela), vi har gjort ett jäkla bra jobb det här halvåret och bättre ska det bli.

Nu ska jag samla mig lite här i soffan för att komma med något roligare än mitt livspussel, tidsjagande och mötesmissar.

Vi har väl alla drabbats av det rådande höstliknande klimatet. Regnet har ju fullständigt öst ner hela helgen. Ett varmt tropiskt regn hade ju varit uppfriskande. Älskar varma vårregn då alla dofter kommer fram. Men det här har bara varit deprimerande. Iskallt, huvudvärkframkallande och allmänt trist. Men jag motade deppet i grind med att laga mat och umgås med en massa jag tycker mycket om.

Jag måste säga en sak jag har tänkt mycket på i dag. Att den här tiden jag befinner mig i just nu är så satans lyxig. Lyxen och hela härligheten är barnen. Mina barn och andras barn. Det är så fruktansvärt underbart att få vara med när barn föds och växer upp. Det är kaosigt och knasigt. Men livet blir så himla mycket mer.

I veckan fick vi en ny liten kusin. I dag träffade vi henne. Så fantastiskt! Jag blir nu förtiden rörd till tårar av att se en sån liten alldeles ny person. Det coola är ju att vi kommer följa den här lilla tjejen hela livet. Hon är vår lilla släkting. Det fina att se hennes stolta föräldrar som kommer vara bäst i världen på att vara just hennes mamma och pappa. Jag blir rörd av hur duktig hennes mamma Tove har varit som har klarat förlossningen så bra. Att man klarar det. Ja, allt det där är så stort och fint.

Jag älskar när livet är nära och det är det just nu.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/schulmanshow/article14918231.ab

Med mig och Amanda i panelen. Alex visar på sitt vid klipp från vårt program och vi får ett hysteriskt skrattanfall. Det är fortfarande en gåta för mig hur vi kunde samla oss för att möta Arne Hegerfors.

Den handlar om semester! Hur svårt det är att få till det med alla förväntningar.

Lyssna här!

För ett år sedan denna morgon tog jag ett flyg med Rosa och Wilma för att möta upp min pappa på Visby flygplats. Han skulle skjutsa mig och ta hand om barnen medan jag körde upp. Ja, ni hörde rätt jag hade alltså inte körkort för ett år sen. Det har varit en bugg för mig i alla år. Det började med att jag och Amanda skulle ta körkort tillsammans. Amanda var då nyss fyllda 18 och eftersom jag är fem år äldre var det hög tid för mig. Vi åkte till Gotland och vrålpluggade i en vecka. Amanda klarade provet med ett poäng över gränsen för godkänt och jag missade med ett poäng. Ni förstår traumat. Sen har åren gott och det här har legat som ett ständigt borde i mitt bakhuvud. Hela mitt trauma har handlat om teoriprovet. Att jag inte skulle kunna klara det. Men förra våren fick jag på något sätt nog. Jag stod inte ut med tanken att jag inte skulle kunna åka med mina två barn till Gotland själv utan var i händer på någon annan med bil. Så jag bokade en teoriprovstid, laddade ner en teoriapp och satte i gång. En vecka senare skrev jag provet och fick GODKÄNT! Halleluja! Tog sex körlektioner, kuggade två gånger och på den tredje i Visby den första juni 2011 fick jag mitt älskade körkort! Hurra!

Jag blev så glad och stolt att trots att Gustav just köpt en ny bil köpte mitt egna åk. Den här fina blå Volvon. Jag älskade att köra omkring i den. Min alldeles egna kärra. Men nu känns den lite överflödig. Så den är till salu. För 10 000 kr är den din. Om du är sugen maila mig på hannah@perfectdaymedia.se.

Som någon lite yngre än jag hade sagt. Men herre gud vad det är mycket just nu. Jag börjar mina dagar i ottan för att stupa handlöst i säng sent om kvällarna. Så mycket roligt så jag ska verkligen inte klaga men jag ligger lite över maxgränsen just nu. Därav lite trista och korta blogginlägg…

Det här inlägget blir lite allt möjligt.

Jag börjar med en jeansrapport: Dagarna bara springer i väg och jag är alltså inne på den femte veckan på denna jeansresa. Drog på mig paltorna härom dagen och nu kan jag i alla fall stänga dem. Men det är inte bra nog då allt över linningen liksom pöste över. Lite pös kan absolut vara helt okej men det här tog priset. Någon frågade hur övergången till GI hade påverkat mig. Jag kan bara säga att det gick som smort. Livet blev lite lättare och godare framför allt. Jag tror på långsamma livsförändringar och det är den vägen jag är inne på nu. Utan potatis/pasta/bröd/socker är jag snart där jag vill vara. Massor av grönsaker och protein är min grej!

Alla fina kommentarer!

Jag älskar att ni tycker, berättar, delar… När ni skriver fint blir jag helt superrörd. Ville bara att ni ska veta det. Tack!

Nu ska jag stormsova. Någon gång vid femrycket i morse vaknade jag av att något gjorde ont och insåg att jag sov på en napp. Ni kan kalla mig ”Mamman på nappen”…

God natt!

PS. Bilden visar ett litet kärt kusinbesök från i eftermiddags.

En av de tristaste grejerna med att vara preggo brukar vara att man måste förpassa sig till en stil som man kanske inte annars skulle ha valt. Det har blivit bättre de senaste åren men det finns fortfarande inte riktigt de där ursnygga grejerna. Jag och Amanda jobbar ju tillsammans med Vanja och Malin som driver glammom.se! De är klart bäst i Sverige på att nosa reda på de snyggaste amningsbharna. Men nu har de utvecklat glammom.se och om två veckor kommer shoppen att vara proppfull med sjukt snygga gravid och amningskläder. Bilden ovan är ett litet smakprov. Tills dess kolla in allt härligt som finns på glammom.se.

Ni vet ett sånt där ögonblick när hjärtat stannar och tiden står stilla. När livet fladdrar förbi. När livet är så nära att man verkligen känner det i hela kroppen. Så var det för mig i morse. Morgonen började som vanligt. Frukost, packning av skolväska och sånt där helt vanligt. Rosa och Wilma badade. De virade som vanligt in sig i handdukar och gick om kring i lägenheten. Wilma tappade sin och blev jättearg. Jag virade in henne igen. Ser hur hon med sina små ben börjar springa och faller handlöst mot bokhyllan. Jag ser innan det händer vad som ska hända men jag hinner inte fram. En nanosekund efter olyckan lyfter jag upp henne, hon blöder från ögat och näsan. Jag försöker sansa mig, tänka klart, se vad som har hänt. Jag ber Rosa hämta min mobil, ringer Gustav på jobbet, ringer sjukvårdsupplysningen de tycker att jag ska åka in. Skickar i väg Rosa till skolan, ringer taxi de har inga bilar. Packar i hop allt och bestämmer mig för att ta vår bil. På vägen dit börjar Wilma slumra till och det enda jag kan tänka på är att om man har slagit i huvudet får man inte somna. Väl framme får vi komma till doktorn på en gång. Det är inte så farligt. Såren är små och sitter över och under ögat. Näsan är blå. Wilma piggnar strax till och blir sitt vanliga jag. Vi åker hem. Somnar av utmattning båda två, nära, nära.

Min älskade lilla vilda bebis. Rosa var en lugn och försiktig bebis. Som kollade av först och försökte sen. Wilma är precis tvärt om. Hon hejjar på alla hon ser, hon går inte, hon springer, klättrar, hojtar, hoppar, sjunger, pratar som en liten kvarn. Hon är den gladaste och bestämdaste lilla tjej jag har träffat. Hon är min vilding.

Det var ju ett slag sen Rosa var bebis men i dag drog jag mig till minnes och visst besökte vi den där barnakuten ett par gånger i just den här åldern. I dag fick jag en påminnelse om varför allt farligt måste bort och att vad som helst kan hända. Jag är fortfarande lite omtumlad och skör. Måste nog gråta lite innan kvällen är slut. Den där kärleken man har till sina barn är större och starkare än allt.

Nu tar jag tillbaka sommaren och varje dag ska vara viktig. Livet måste vara här, nu och hela tiden.