God dammit eller vad man säger vilken dag jag har haft. Att förlora en vecka i sjuksäng är verkligen inget man tar igen på en kvart. Jag har nu försökt ta en Dagen kläder-bild på mig själv i nattlinne för att i alla fall visa lite kläder men bilden passade mer på en bättre sida för glada underkläderamatörsfotografer än på denna blogg så jag hoppar den. Nu samlar jag i hop mig inför morgondagen då vi ska till Borås för att hälsa på en av våra sponsorer, Ellos. Amanda plockar upp mig i ottan. På flyget ska jag skriva allt som jag inte får ner just nu.

Sov gott!

Trots att det går sjuuuukt långsamt. Men jag vågar småfira med den här låten:

Jag blickar ut över mina ben och fötter och inser att den här sjukdomstiden (visst låter det dramatiskt) har förtrollat mig. Jag har numera monsterhåriga ben och trolltår. Den där tjejen på Melodifestivalen med håriga armhålor som skapade hårpanik runt om i Svedala är ingenting mot mina sjuttishålor. Håret har jag klassisk fultofs, jag bär mina gamla preggomjukisbyxor och inser att mina fingernaglar skulle få tjejorna på Scratchnails att skrika högt.

Mitt I-lands-dilemma låter så här.

1. Ska jag för att pigga upp mig hälla upp ett bad och göra allt för att komma tillbaka och känna mig lite härlig igen. Risken är ju att det är som pärlor för svin då jag garanterat kommer spendera resten av helgen i baktakt och mjuka kläder.

2. Ska jag vänta till söndag då jag räknar med att känna mig riktigt frisk och då köra hela racet för att göra en total livscomeback på måndag?

Tittar på ”Efter tio med Malou” där Doreen Månsson, Rickard Wolf och Christer Björkman pratar om kärnfamiljer. Doreen berättar hur upprörd hon blir av alla kärnfamiljspoliser som finns överallt. De som ser som sin största uppgift att påpeka att halvsyskon inte är ”riktiga” syskon till exempel.

Jag känner att jag blir tokig när jag hör såna sägningar. Jag vill typ slåss och gråta lite. För lite sen råkade jag just ut för en sån sägning av en släkting som just påpekade att vi är väldigt många halvsyskon i min familj. Ja, det är väl härligt svarade jag. En stund senare blev jag rosenrasande. Vad menade hon? Hon ville ju påpeka det här. Som att det var något konstigt? Hur i hela helvetet kan man göra det.

Vi är fem systrar. Tre hel och två halv. Men skit samma. Vi är systrar punkt slut. Som att mina döttrar inte skulle var riktiga systrar? De är så mycket systrar att man inte kan vara närmare. Nära relationer har väl för i hela världen inte med blod att göra. Det har med hur nära man är varandra att göra.

Jag tycker ordet kärnfamilj ska strykas från svenska språket. För vad är det? Varför i hela världen är det fortfarande det som är något bra. Vi är väl förbi det?

Hörde i går att man har kommit på att barn mår inte dåligt av att ha skilda föräldrar utan av att ha föräldrar som bråkar och det är väl självklart.

Vad tycker ni?

Som ni märker sitter jag här hemma i soffan och rasar.

Skicka kärnfamiljen åt helvete. Fram för de familjer som mår bra och älskar varandra hur de än är uppbyggda!

Ligger här i min soffa, fortfarande febrig men nu på ny penicillin som ska slå ut allt.

Nog om sjukdomsläget.

Medan jag ligger här tänker jag mycket på hur allt ska fungera hemma. Vi snackar hushållsbestyr och sånt som gör att livet flyter på i skönt takt med två fulltidsarbetade föräldrar med småbarn.

En av sakerna är att veckohandla. Vi har världens bästa matsponsor till vårt program som heter mathem.se. Anledningen till att vi kontaktade dem när vi skulle göra vårt program var att jag precis hade hittat dem och att de löste alla mina handlingsproblem. Man kan säga att de storhandlar åt dig och att du får alla varorna direkt hem till dörren för en ringa penning. Vår tanke var att det är ju en sån superbonus att kunna klicka hem våra middagar direkt hem bara.

Varför mathem.se funkar för mig är för att inte dessa trendiga matkassar funkar för mig. Jag kan liksom inte köpa en hel veckomatsedel och bara laga det. På mathem kan du göra både och.

Den största grejen för mig i det här är att jag slipper tjata på min kille som HATAR att storhandla att vi ska göra det. Vi äter bättre mat. Det kostar mindre eftersom jag inte småhandlar för en förmögenhet i min kvartersbutik varje dag.

Så här planerar jag min veckohandling:

• Först handlar jag alla basgrejer vi behöver.

• Sen klickar jag hem typ tre recept från receptbanken. Det är vad jag klarar av att bestämma.

• Jag handlar bara för måndag till fredag, på helgen vill jag kunna laga mat på feeling.

• Självklart passar jag på handla allt tungt och stort från mineralvatten till blöjor och kattsand.

• Det är lite pilligt i början men när man får snurr på det är det hur enkelt som helst.

• Man kan också handla apotektsvaror och vin.

Som värsta amerika jag vet och jag älskar det.

PS. Alla våra middagsrecept finns också här!

Medicinen verkar inte så det blir till att åka till doktorn igen i morgon. Wilma och jag kämpar på, slumrar i soffan och fick finbesök av mamma som kom med blommor, mat och skvallertidningar.

Bästa mamma.

Ska också fortsätta mamma mina barn i all evighet.

En underbar middag med samtal om en massa viktigheter!

Hoppas att ni tycker om det!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article14518176.ab

Men jag är crazy bananas sjuk. Jag och Wilma gick till vårdcentralen i går efter en vecka av total förkylning och feber som har kommit och gått. Läkaren konstaterade att vi hade öroninflammation och jag luftrörsinflammation. Så vi gick där i från med penicillin. Knaset är att det känns som om vi pikar i dag. I morse var allt ganska bra men just nu blir det bara värre… Hoppas på att vakna i morgon och vara friskare. Sov gott, det ska jag göra nu.

Här har ni min jobba-hemma-för-vi-är-krassliga-stil.

Tröja: H&M

Kjol: Åhléns

Strumpbyxor: Twilfit

Vi har haft härligaste systrarna Hanna och Lina Hedlund här på middag i dag. Inspelning av programmet så klart. De är båda höggravida så man kan kort och gott säga att programmet handlar om allt som rör graviditet, barn, förlossningar att göra.

Här kommer min senaste förlossningshistoria.

Jag var beräknad till den 17 januari. Men redan runt nyår kände jag mig väldigt klar med graviditeten. Sammandragningarna kom oftare och var ondare och hela kroppen längtade efter förlossningen. Kvällen den 5 januari hade min stora tjej Rosa just åkt till sin pappa så jag och Gustav bestämde oss för att göra oss till lite extra, laga trerätters och sippa på ett glas champagne. Det var ju ändå trettondagsafton. Det blev lite sppande men jag minns att jag somnade tidigt i soffan och vaknade några timmar senare av en fruktansvärd huvudvärk. Gick upp drack vatten. Gick upp igen och tog alvedon. Vankade av och ann och längtade efter att det skulle bli morgon. Så fort jag kunde ringde jag till förlossningen då MVC var stängt för att fråga hur många alvedon det var okej att ta. till svar fick jag att de tyckte att vi skulle komma in och ta lite prover.

Jag väckte Gustav och sa att jag bara skulle in till förlossningen och ta lite prover och att han kunde somna vidare. Så typiskt mig att tänka att jag klarar allt själv. Som tur var gick han inte med på det så vi tog en taxi in. Det var snöstorm och hela staden sov.

Väl inne började de ta prover och innan jag hann blinka satte de en ingång i handen. Efter ett tag kom det in en doktor som sa, du har begynnande havandeskapsförgiftning och är öppen två centimeter så det blir barn i dag. Vi sätter i gång dig.

Gustav och jag tittade på varandra. Vi ska få barn i dag.

Därefter la de den där gelen, proppade i mig huvudvärkstabletter och sa sov ett par timmar så föder vi barn sen. Och som jag sov. Jag sov djupare än på flera månader. Det var så tryggt med någon som hade koll på bebisens hjärtljud och mig och allt.

Efter ett par timmar blev jag väckt. Sammandragningarna kom oftare men fortfarande tyckte jag att smärtan var hanterbar. På grund av att jag hade högt blodtryck ville de sätta en epidural för att sänka det. Plötsligt tycker läkaren att bebisens hjärtljud är lite för jämna och ville ta ett mjölksyreprov. Det gjorde ondare än hela förlossningen. Det gick inte riktig som de ville så fler läkare kallades in och de tog i ordentligt. Efter grät jag lite för det gjorde ont på riktigt. Efter någon timma ville de göra ett nytt. Det gick bättre. Då satte mina värkar i gång ordentligt. In kommer en ny barnmorska som säger till mig att det fyrtiofem minuter kvar till nästa prov och  undrar om vi inte ska se till att få ut den här bebisen innan dess. Visst säger jag vi kör. Då är det som om värkarna förstår och drar på så inåtahelvete. På två monstervärkar öppnas jag tio centimeter. Jag skriker till barnmorskan att bebisen kommer nu. Hon tror knappt sina ögon när hon ser hur snabbt det går. Sen provet ligger jag i gynställning, någon frågar om jag kan föda så här men jag protesterar. Det känns helt fel, jag vill föda liggandes på sidan. De kopplar bort alla sladdar och mätapparatur. De tycker att jag har sån koll på krystvärkarna att jag får sköta det själv. Så sätter vi i gång. Jag ligger på sidan och håller Gustavs händer så hårt att knogarna vitnar. Det är som om vi gör det här tillsammans. Hårt sammanhållna med huvudena i hop. Efter första krystningen undrar jag var min bebis är och barnmorskan påpekar att den inte har kommit ännu. Nästa krystvärk är på väg och jag skriker fansjävlaskitpisshelvete. Barnmorkan svara, ja, så får man säga här. Jag tänker på min förra förlossning. Vad jag lärde mig. Tänker att jag ska använda kraften inåt, böja in hakan, göra som om jag gör en situp och trycka ut en tampong. Det funkar. Bebisen är snart ute. Jag andas forcerat, hämtar kraft och så kommer bebisen. Jag hör att barnmorskan säger att det är en stor bebis, fem kilo kanske. Nu ligger en liten blå, svarthårig bebis på mitt bröst. De stryker bebisen om ryggen för att den ska komma i gång. Jag lyfter på benet och det är en flicka.

Den finaste lilla flickan. Jag känner mig som om jag är bäst i hela världen. Jag ser hur Gustav har gått från jag ska bli pappa till pappa. Världen står still för en stund. Snöstormen viner på där ute och alla sover. Utom vi och vår lilla flicka – Wilma.