Pain

You only live twice

Nuclear Blast/Warner/ADA

ELEKTROMETAL Egentligen finns det aldrig någon verklig anledning att tvivla på kvalitetsutfallet. En sådan tillfredsställande grundnivå har Peter Tägtgren permanentat, vilket det nu aktuella albumet bekräftar. På så sätt innehåller fullängdare nummer sju under Pain-benämning få sidokliv från denna betryggande konsekvens. Närmast undantagslöst – en alltför Dead By April-anstruken ”Leave me alone” kan ses som ett sådant – är fördelningen mellan diskoelektronik och metalrytmik så jämlik att helhetsresultatet berättigar sin plats i diskografin. Trots att de verkligt utmärkta stunderna är aningen för få.  

Bästa spår: ”Let me out”.

 

Flogging Molly

Speed of darkness

Borstal Beat/Border

FOLKROCK Villkoren dikterar att Los Angeles har bytts mot Detroit, att verksamheten drivs i egen regi och med ett delvis nyservat sound. Ett tänkt snilledrag, som beklagligtvis inte får ett avsett gott resultat. Speciellt då gruppen tycks ha glömt att fylla på med det tidigare så resultatgaranterande refrängbränslet. Avvikelser finns, såsom de traditionsenligt fagra visorna ”So sail on” och ”This present state of grace”, men då dessa stycken knappast skulle ha utmärkt sig på vare sig på ”Float” eller ”Drunken lullabies” finns det anledning att beordra ännu ett verkstadsbesök.

Bästa spår: ”Oliver boy (All of our boys”).

Black Stone Cherry

Between the devil & the deep blue sea

Roadrunner/ADA/Warner

ROCK Bevisat – även ett gäng städade pojkar från Edmonton, Kentucky, kan behöva göra revolt mot sin nyktra helylleimage. På sitt tredje album sjunger kvartetten därför om kvinnor som kramar citronen tills saften flödar, nickar tydligt i riktning mot Danko Jones kåtrock i ”Blame it on the boom boom” och tar låtskrivarhjälp från Rob Zombies/Marilyn Mansons John 5 i ”Killing floor”. 

Dessa inriktningsförhärdringar till trots känns den musikaliska blandningen igen från tidigare studioprestationer. Med ena benet i en urban hårdrockstradition och det andra fast förankrat i hemstatens bördiga mylla låter det ömsom som ett mordernare The Black Crowes och bitvis likt något väldigt Lynyrd Skynyrd-relaterat, vilket blir extra tydligt i Toy Caldwell-tolkningen ”Can’t you see”. Och även om utförandet som sådant är bra och glädjande i merparten av de tolv spåren lyckas gruppen enbart undantagsvis fånga det innerliga djupet som gjorde föregångaren ”Folklore and superstition” till en så anmärkningsvärd utgåva.

Bästa spår: ”Like I roll”.