Marduk

Serpent sermon

Century Media/EMI

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. 

Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet.

Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”.

Bästa spår: ”Serpent sermon”.

ÅTERBLICKEN: BLACK SABBATH FÅR GLOBEN I RULLNING

Konstaterande: Inget Sabbath på Stadion i kväll.

Annat var det för sju år sedan, i en stor golfboll strax söder om stan.

Iommi var där. Butler likaså. Osbourne, så klart – och även Ward.

Det kan också ha varit det sista vi såg av originalsättningen i Sverige.

NÄR? Den 3 juli 2005.

VAR? Globen, Stockholm.

VARFÖR? Det som var tänkt att ge hårdrocksommaren 2012 en dunderspark i aktern känns redan på förhand som årets stora antiklimax. Oavsett grundläggande skäl – Tony Iommis cancerkamp eller det infekterade bråket med trummisen Bill Ward – det som i kväll dundrar ut på Öfre Östermalm är en dålig kompensation för en utlovad Black Sabbath-bonanza.

Spola därför tillbaka till 2005 – och ett helt annat upplägg.

Då gjorde gruppens originalsättning sitt bästa för att få det där sfäriska klotet de kallar arena att rulla i väg längs Nynäsvägen.

Minnet kan försköna upplevelser och begrava ens de uppenbara brister i glömskans vrår. Därför väljer jag att ett kort citera min recension, författad strax efter att ”Children of the grave” avrundat setet:

”I sin signaturmelodi naglar Black Sabbath fast allting som är det fenomen vi kallar heavy metal. Tonerna är stöddiga nog att möblera om vilken plåtmage som helst och den kraft som bjuds är egentligen för potent för att komma från fyra herrar som med stormsteg närmar sig pensionsåldern.”

Betyget: Fyra doomdansande plus till det som mycket väl kan vara ursprungsgruppens sista Sverigebesök.

Vissa minnen är med andra ord extra värdefulla. Speciellt en dag som denna.