Ni känner honom nog alla.

Han den där, för det är alltsomoftast just en han, som dyker upp så fort det är festival. Som är lite för svajig för sitt eget bästa. Som står framför dig, om inte på, under konserten och ser till att du stundtals känner dig som en hockeyback mot sargen. Som vinglar, vajar som en flaggstång i styv kuling och ser till att din balans sätts på tuffa prov genom att ständigt se till att omedvetenhetsknuffa dig åt sidan, bakåt eller ner i backen.

Vi kan kalla honom för Rövrumlaren. Mest för att hans jeans ofta söker sig mot marken och ogenerat blottar en blek klyfta. 

I år har jag redan träffat på honom i flertalet olika skepnader. Som den där snubben på Fear Factory i går som troligtvis hade ett väldigt stormande hav i huvudet och som lyckades skapa sig ett par privata kvadratmeter i publikhavet genom att inte riktigt kunna bestämma sig exakt åt vilket håll han skulle fyllesvaja. Likaså dök han upp på Entombed, The Crown och på Edguy. Eller lite varstans här på festivalområdet.

Rövrumlarens favoritplats är här och nu. Och jag hatar honom inte, jag har säkert själv vid några tillfällen i detta snart fyra decennier långa liv gjort mig förtjänt av öknamnet. 

Jag bara konstaterar att det är så. 

Och med detta sagt – dags att morsa på honom igen.