Arkiv för kategori Sweden Rock 2012

- Sida 1 av 1

Tack för att ni lägger ner, Mötley Crüe. Det borde ni ha gjort tidigare

av Mattias Kling
motleycruepressconference12_638
Hela Crüet vid presskonferensen i Los Angeles i går. En video med densamma går att granska sist i inlägget.

Får man jubla över ett nedläggningsbeslut? Stå där och förnöjt klappa sig över trivselmagen samtidigt som många sörjer att kistlocket är på väg att spikas igen över deras favoritgrupp?

Ja, det går alldeles ypperligt. Speciellt då det handlar om en grupp som har använt 2010-talet åt att dra sitt eget goda rykte i smutsen – vad än den mer okritiska klicken i fancluben högljutt må hävda.

Att Mötley Crüe nu väljer att avveckla verksamheten är egentligen den enda rimliga utvägen om gruppen  inte fullkomligt ska pissa ner den publikt framgångsrika, men artistiskt högst tveksamma, comebackrunda om inleddes för tio år sedan.

För att utveckla mitt resonemang krävs det att ni läser utan att emfasfradga över de där nyss anmälda raderna. Så som det ofta kan bli då obehagliga åsikter förs fram och temperamentet redan är upptrissat till kollapsgränsen.

Det här resonemanget är emellertid grundat på något något så osexigt som statistik och erfarenhet. En rimlighetskurva som sträcker sig över sju år och som i mina ögon bekräftar teser och slutsatser. Nämligen gruppens betygfacit vid de tillfällen de har besökt Sverige sedan relanseringen efter boksuccén med ”The dirt”.

Aftonbladet den 12 juni 2005.
Aftonbladet den 12 juni 2005.

Så här såg det ut när spektakelkvartetten gjorde stor scencomeback på Sweden Rock för nio år sedan. En galet iögonfallande och påkostad show fick undertecknad att ladda :++++:-kanonen i en snabbskriven recension där det bland annat gick att läsa följande rader:

”Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på.
Inledande ’Shout at the devil’ frestar med superläcker pyroteknik, i ’Louder than hell’ ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i ’Girls girls girls’ kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben.
Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och … tja, fler strippor. (…)
Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen ’Theatre of pain’ och tyngdpunkten ligger i stället på debuten ’Too fast for love’, ’Girls girls girls’, ’Dr Feelgood’ och kronjuvelen ’Shout at the devil’.”

Förvisso en väldigt standardanmälning som säger mer om min personliga insats här i juni 2005 – det var nästan så att jag i skam drog mig för att påminna om den – men när det gäller det centrala står jag fortfarande för dessa omdömen. Just där och då var Mötley Crüe den dumbästa rockshow i spektakelformat som en kunde tänka sig. Helt klart värd sitt väldigt ärofyllda betyg.

Aftonbladet den 6 juni 2007.
Aftonbladet den 6 juni 2007.

Om vi snurrar fram klockan nästan exakt två år – till Globen i Stockholm den 5 juni 2007 – så är det mesta emellertid aningen annorlunda. Inte nog med att det i tid skiljer 724 dagar och rent avståndsmässigt cirka 50 mil, det är en ganska annorlunda grupp som besöker huvudstaden mot den som gick att inspektera i Blekinge. Även om mycket i repertoaren av naturliga skäl känns igen, vid den här tidpunkten låg skivan ”Saints of Los Angeles” fortfarande ett år in i framtiden, är formen sämre och showen så bantad att jag kallar ensemblen för ett budget-Crüe och klankar högst rättvist ner på Vince Neils bitvis bedrövliga sånginsats. Betyget blev ändå :+++:, grundat på låtarnas bärkraft.

Aftonbladet den 10 juni 2012.
Aftonbladet den 10 juni 2012.

Här brast allt till slut. Proppen gick ur den tidigare så stolta och övertygande partymaskinen och kvar stod fyra gubbar som helst tycktes vilja vara någon annanstans. Förvisso hade Mötley Crüe vid det här laget besökt Sverige vid ytterligare två tillfällen, som jag emellertid missade på grund av frånvaro (under Peace & Love 2009 befann jag mig i stället i Göteborg för att bevaka Metaltown) och extremt dåligt väder i kombination med glädjekalkylerat klädval (Sonisphere året efter) och fått en välmenande :+++:-anmälning av Jocke Persson för det senare framträdandet, det jag önskade mig var ett bevis på att gruppen fortfarande drevs av en vilja att göra något. Det blev väl lite sisådär med den saken, om jag ska vara försiktig.

Mer korrekt handlade det i stället om en jätteflopp av pinsamt slag. Så här gick det bland annat att läsa i recensionen, hård men rättvis:

”I boken ’Tattoos and tequila: To hell and back with one of rock’s most notorious frontmen’ berättar Vince Neil om att han känner sig mobbad av sina bandkollegor. Om att Mötley Crüe nu för tiden är mer av en affärsuppgörelse än ett band. Och om att han är övertygad om sin egen nödvändighet för att den här sleazecirkusen ska fortsätta ha dragplåsterställning varhelst den ämnar slå ner sina tältpinnar.
Därför är det extra förvånande att han uppträder som han gör i kväll. Lite nonchalant inför sin leverans. Som att han hellre sjunger lite som han önskar, aningen förstrött och endast sporadiskt inlevelsefullt, än att ge låtarna den dunderdekadenta spark i baken de kräver. (…)
Det känns liksom inte som att den menar vad den gör. Det spelas inte med livet som insats, snarare skjuts det ut en pliktskyldig låtparad som bygger på något som borde vara så mycket bättre. En sångkollektion som – från ’Wild side’ till ’Kickstart my heart” – är rent hårdrockguld när den poleras på rätt sätt. (…)
Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig?
Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.”

Hårda ord och slutsatser, kan tyckas, men samtidigt en korrekt beskrivning av ett gäng rockstjärnor som har slutat bry sig om sin verksamhet. Som mest tycks spela för att fylla fickorna än för att de verkligen vill göra det. Som bara är … jaha, En inställning som är otroligt respektlös för de fans som har peppat en hel helg för att se sina idoler och dessutom betalat dyra pengar för att göra det. Nonchalant, som det heter i rubriken till den faksimil som går att skåda strax här ovan.

Det här får stå till grund till varför jag tycker att bandet faktiskt gör helt rätt i att kasta in handduken. Det håller liksom inte längre. Den vill inget, har inget att säga och inget att förmedla. Den suger live, släpper kass musik – singeln ”Sex” från 2012 kan närmast ses som en förolämpning – och tycks över huvud taget mest anse det vara påfrestande att umgås i grupp. Vad finns det i detta läge för anledning att fortsätta? Ingen, om ni frågar mig.

Men först ska sista chansen-möjligheten så klart mjölkas till sista droppen. Vid presskonferensen i går aviserades även att kvartetten tar till vägarna tillsammans med Alice Cooper. Hela 72 datum är planerade på hemmaplan innan farvälvändan exporteras under nästa år. Sen ska det vara slut. Påstås det i alla fall, något som bekräftades med att medlemmarna inför kamerorna skrev under ett kontrakt som sägs förhindra dem från att turnera under namnet Mötley Crüe igen.

Om det verkligen blir så, när ”The final tour” går i mål någon gång under 2016? Fan, tro’t. Måhända finns det en goebbelsk paragraf om att kontraktet är möjligt att bryta om alla parter är överens om detta. Eller så lämnar det för andra öppningar, det kan en bara spekulera om utan att ha kunnat detaljgranska handlingen i fråga.

Om vändan når Sverige? Gissningsvis blir det så, även om jag efter det senaste haveriet helst skulle slippa ett sådant besök (och då ser jag mig ändå som ett fan).  Att ännu en gång uppleva en näsdykning likt den 2012 skulle vara direkt smärtsamt och även om Tommy Lee vid pressträffen hävdade att bandet ska upphöra med en rejäl smäll, är det antagligen inte en dylik kollaps han åsyftar.

Som vanligt: Den som lever får se. Möjligheten finns att gruppen tar och supervässar formen nu när det är dags att ta farväl en gång för alla. Att den skärper sig och hittar tillbaka till den där livsfarliga laddningen som en gång i tiden gjorde den så spännande.

Så, visst går det att jubla över ett nedläggningsbeslut.

Och samtidigt sörja att det inte fattades tidigare.

Blogg of a broken man (Veckans viktigaste, pt 6)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Destruction ”Spiritual genocide” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid en respektabel ålder på 30 år är det dags att bygga bo, sansa ner ungdomliga utsvävningar och se över hur pensionssparandet kan tänkas te sig. Det tycks emellertid inte, likt i Weil am Rhein-gruppens fall, vara läge att mixtra med en väl fungerande formel. Vilket innebär att den så här tre decennier efter formationen under namnet Knight Of Demon, 1600-talsborgerligt bliver vid sin läst. Därmed inte sagt att tolfe fullängdaren är en komplett poänglös skapelse, snarare en trygg garanti om ett konstant tillstånd i en föränderlig tillvaro. Ett tillstånd som når ren karnevalsnivå i retrohyllande ”Legacy of the past” – gästad av Tankards Andreas ”Gerre” Geremia och Sodoms Tom ”Angelripper” Such – där det friskt droppas låttitlar med såväl Obituary, Judas Priest och Metallica som Slayer och VoiVod.

Dr Living Dead ”Radioactive intervention” (High Roller/Playground)

Mera retrothrash blir det här – fast under helt motsatta förutsättningar. Den Uppsalagrundade combon har efter hårt giggande, där de bland annat handplockades av undertecknad som uppvärmningsakt på Slayers Unholy Alliance-vända för fyra år sedan, ett par demoinspelningar och en fullängdare släppt förra året mutat in sin frontposition som Sveriges främsta nu mosh-konstellation. Stilen, såväl visuellt som när det kommer till själva soundet, är som hämtad från en tidslucka där det ständigt är 1987, Suicidal Tendencies sjunger om skateboards likt besatta på ”Join the army” och Excel är snarare aktuella som ett nytt och spännande band än en obskyr patchprydnad på en svindyr designerjacka som puckade r’n’b-stjärnor bär likt en chic acessoar. Ett givet tips för dig som under senare år har gått igång på retromoshaholics i stil med Municipal Waste, Evile och Bonded By Blood.

Rage Against The Machine ”Rage Against The Machine XX” (Epic/Sony)

Här fortsätter vi på jubileumsspåret – genom att uppmärksamma att det just i år är två decennier sedan Los Angeles-gruppen släppte sitt revolutionerande debutverk. Det är en skiva som jag förutsätter att du redan äger. Om inte – gör om och gör rätt. Kanske genom att lägga vantarna på denna utökade utgåva, där originalgiven (superb nog i sig) kompletteras med en rad demospår och liveupptagningar. Fortfarande osäker på köp? Här kan du streamlyssna på skivan.

Gamma Ray ”Skeletons & majesties – live” (Ear/Playground)

Det krävs ingen större detaljkunskap om Kai Hansen och hans muntra gäng för att förstå vad denna konsertupptagning består av. Här får du en matig dubbelgiv av det slag jag gav :+++: då gruppen i somras besökte Sweden Rock (läs recension här) med fanfavoriter och sällan serverat hurtighetsgodis ur arkiven. Och den är inspelad i Schweiz. Hörde du det? Schweiz! Och släpps dessutom, förutom i dubbel-cd-utförande, som dvd som utökas med en kortare dokumentär om gruppen samt intervjuer. Extra bonus: Hansens gamle Helloween-medarbetare och nutida kollega i Unisonic, Michael Kiske, avger gästsång i ”Time to break free”, ”A while in dream land” samt ”Future world”. Sehr gut.

Veckans konserter

Opeth (KB, Malmö, 29/11)

Det finns så mycket att värdesätta och dyrka. Från Mikael Åkerfeldts vänligt visionära sviter till kompositioner, till Martin Méndez smeksamma basvaggande eller Martin Axrots tekniska briljans. Så är det alltid med Opeth, och även om förra skivan ”Heritage” fick gruppens mest navelskådande anhängare att sparka bakut över avsaknaden på growl är varje gång de bestämmer sig att nöta svensk scen en ursäkt för fest. Extra klang och jubel kommer det emellertid att bli med start på söndag och  fram till den 5 december. I en kvartett specialkonserter, solidariskt fördelade mellan Neferititi i Göteborg och Södra Teatern i Stockholm, tonar kvintetten nämligen ner på den elektriska laddningen och aviserar akustiska spelningar. Exklusivt om något.

The Casualties (L’Orient, Linköping, 30/11)

Gillar du tyngdlagstrotsande frisyrer? Jeans blekta i konstiga mönster och ett sound som endast marginellt har uppdaterats sedan The Exploited gastade ”fuck the system” för 30-talet år sedan? Då är fredagens begivenhet i den östgötska residensstaden något extra just för dig. För första gången sedan Augustibuller 2007 bjuder nämligen Los Angeles största tvåtaktsromantiker upp till pogodans för att fira att senaste albumet ”Resistance” är en ganska så oborstat trevlig skapelse. På scen står även Din Skvef och Blood. Mer info om giget och biljettinformation hittar du här.

Nifelheim + Morbus Chron (Debaser Slussen, Stockholm, 30/11)

I hela fyra år har klubben Blod & Svärd gjort sitt bästa för att göra huvudstaden lite ondare. Ett jubileum vi gärna kan fira – och det med två av landets tuffaste akter på scen. Huvudnamnet behöver kanske ingen närmare presentation – tillsammans med andra elakingar med förflutet i exempelvis Entombed, Necrophobic och Dismember rasslar de kända hårdrocksbröderna Erik och Pelle Gustavsson rasande effektiv blackthrash så att spikarna ryker. Och att de denna kväll har finbesök av Century Media-aktuella Morbus Chron gör knappast evenemanget mindre obligatoriskt.

Blogg hole sun (Veckans viktigaste, pt 3)

av Mattias Kling

Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget :+++: i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut :++: med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Kungligt, Soundgarden

av Mattias Kling

Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Rival Sons svingar loss med ny video

av Mattias Kling

Nästa fredag är det dags för det väldigt uppskattade retrogänget från Los Angeles att släppa sitt tredje album ”Head down”.

En ytterst fin skiva i sin helhet. Organisk och väldigt sjuttiotalsljudande. Lätt i klass med de hyllade föregångarna ”Before the fire” (2009) och ”Pressure & time” (2011).

Innan nämnda alster når skivbutikerna kan gruppens anhängare – och ni är många, det märktes på Sweden Rock i somras – värma upp med videon till öppningsspåret ”Keep on swinging”, som går att granska närmare nedan.

Kvartetten är även aktuell med ett par Sverigegig senare i höst. Den 15 oktober står den på Tyrols scen i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg får besök den 20 samma månad.

Killing Joke ställer in Getaway Rock

av Mattias Kling

Man kan ju verkligen kalla det ett avhopp i sista stund. Bara ett knappt dygn före sitt framträdande på festivalens största scen kommer beskedet att den banbrytande industritruppen tvingas ställa in sin närvaro i Gävle ”på grund av anledningar utanför arrangörernas kontroll”, hälsar FKP Scorpio.

Det är så klart ett trist besked. Speciellt då jag vet att det finns folk som ämnar besöka festivalen i morgon enbart på grund av Jaz Coleman och hans gäng.

Så kan det gå, helt enkelt. En ersättare har i alla fall i sista stund kallats in i form av Heat, som gjorde ett väldigt trevligt gig på Sweden Rock för en månad sedan. ”Freedom rock” i stället för ”Love like blood”?

Bonusrecensioner från Sweden Rock

av Mattias Kling

Ibland går det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Kan man ju lugnt säga.

På grund av ett ganska så tajt utlägg i papperstidningen (den där tingesten som prasslar som pensionärer brukar läsa på bussen, kids) så producerade jag en trio recensioner som bara skulle publicera på nätet.

Men, som så många gånger tidigare, något gick fel. Och reccarna nådde aldrig allmän beskådan. Och med detta pekar jag inte finger, jag bara slår fast att det är så.

Därför blir det några bloggexklusiva anmälningar här. Av Gamma Ray, Adrenaline Mob och Sacred Reich.

Enjoy. I morgon är det Metaltown. Och med detta nya tekniska utmaningar – speciellt som jag just för någon timme sedan har bytt plattform till Wordpress. Bra eller brunöga? Det får framtiden utvisa.

:+++:

Gamma Ray

Sweden Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. I musiken och utförandet finns en glädje som står i bjärt kontrast till illvilligt regn och eftermiddagsköld. En hjärtlighet och extrovert uppskattning som gör att det känns helt naturligt att pryda huvudet med en skinnkeps och sjunga strofer likt ”hail to the metal”.

Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ”Ride the sky”. Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ”Rebellion in dreamland”, ”Empathy” eller i det prydande gamla Helloween-smycket ”I want out”.

Det är lätt att uppskatta, att för en stund bli lite varmare. Även när änglatårarna bombarderar festivalområdet.

:++:

Adrenaline Mob

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. Mycket handlar om outnyttjade resurser. Om ett gäng ärrade kämpar med svindlande kompetens som inte lyckas göra musik som väcker en ur lunchdomnaden.

På sitt sätt är det extra synd. Russell Allen – även i festivalaktuella Symphony X – har en utmärkt röst, tidigare Dream Theater-trummisen Mike Portnoy gör en rekorderlig insats utan att spela över för mycket, medan den rultigt övertände gitarristen Mike Orlando tycks ha sitt livs roligaste timme.

Men då materialet sällan lämnar ett konstant okejläge är det först i Black Sabbath-covern ”The mob rules” som det verkligen händer något riktigt kul.

Och sen är det slut.

:+++:

Sacred Reich

Zeppelin Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: ”Death squad”.

Sämst: Att så få väljer rejäl rumlarthrash före sydstatsgung.

NORJE. Även inom den retroglada nymoshrörelsen tycks Arizonakvartetten vara ett ganska så obskyrt kort. Det är kanske därför det är rätt glest framför Zeppelin Stage – och måhända en smula beroende på att Lynyrd Skynyrd samtidigt samlar vad som känns som hela festivalen några hundra meter bort.

Sådant lyckas emellertid inte slå hål på närvaroglädjen. Bandet jammar lite på ”Sweet home Alabama”, den muntertrinde frontmannen Phil Rind garvar hjärtligt åt en snabbesökande uppblåsbar sexdocka i publiken och, minsann, det låter ju bra.

Ständigt ett av de orättvist ouppskattade namnen från den andra vågen av thrash metal är Sacred Reich ändå alltjämt en genrejuvel som lyckas glimra till i det lilla mest hela tiden. Gruppen må nu för tiden göra en värdighetsinsats med gubbmage och amorteringar, men det hindrar inte stycken som ”Love … hate”, ”Crimes against humanity” och ”Ignorance” att låta riktigt skarpa då de skickas ut inför en sakta skymning.

Obskyrt, måhända. Men fortfarande bra mycket bättre än andra haussade samtidskollegor.

Hmm

av Mattias Kling

Hmm… PA-systemet på stora scenen dundrar Korn så här strax före Mötley Crüe. Ett märkligt val – speciellt på en nu metal-allergisk sammankomst som denna.

Kategorier Live, Sweden Rock 2012
Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB