Ibland går det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Kan man ju lugnt säga.

På grund av ett ganska så tajt utlägg i papperstidningen (den där tingesten som prasslar som pensionärer brukar läsa på bussen, kids) så producerade jag en trio recensioner som bara skulle publicera på nätet.

Men, som så många gånger tidigare, något gick fel. Och reccarna nådde aldrig allmän beskådan. Och med detta pekar jag inte finger, jag bara slår fast att det är så.

Därför blir det några bloggexklusiva anmälningar här. Av Gamma Ray, Adrenaline Mob och Sacred Reich.

Enjoy. I morgon är det Metaltown. Och med detta nya tekniska utmaningar – speciellt som jag just för någon timme sedan har bytt plattform till Wordpress. Bra eller brunöga? Det får framtiden utvisa.

Gamma Ray

Sweden Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. I musiken och utförandet finns en glädje som står i bjärt kontrast till illvilligt regn och eftermiddagsköld. En hjärtlighet och extrovert uppskattning som gör att det känns helt naturligt att pryda huvudet med en skinnkeps och sjunga strofer likt ”hail to the metal”.

Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ”Ride the sky”. Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ”Rebellion in dreamland”, ”Empathy” eller i det prydande gamla Helloween-smycket ”I want out”.

Det är lätt att uppskatta, att för en stund bli lite varmare. Även när änglatårarna bombarderar festivalområdet.

Adrenaline Mob

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. Mycket handlar om outnyttjade resurser. Om ett gäng ärrade kämpar med svindlande kompetens som inte lyckas göra musik som väcker en ur lunchdomnaden.

På sitt sätt är det extra synd. Russell Allen – även i festivalaktuella Symphony X – har en utmärkt röst, tidigare Dream Theater-trummisen Mike Portnoy gör en rekorderlig insats utan att spela över för mycket, medan den rultigt övertände gitarristen Mike Orlando tycks ha sitt livs roligaste timme.

Men då materialet sällan lämnar ett konstant okejläge är det först i Black Sabbath-covern ”The mob rules” som det verkligen händer något riktigt kul.

Och sen är det slut.

Sacred Reich

Zeppelin Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: ”Death squad”.

Sämst: Att så få väljer rejäl rumlarthrash före sydstatsgung.

NORJE. Även inom den retroglada nymoshrörelsen tycks Arizonakvartetten vara ett ganska så obskyrt kort. Det är kanske därför det är rätt glest framför Zeppelin Stage – och måhända en smula beroende på att Lynyrd Skynyrd samtidigt samlar vad som känns som hela festivalen några hundra meter bort.

Sådant lyckas emellertid inte slå hål på närvaroglädjen. Bandet jammar lite på ”Sweet home Alabama”, den muntertrinde frontmannen Phil Rind garvar hjärtligt åt en snabbesökande uppblåsbar sexdocka i publiken och, minsann, det låter ju bra.

Ständigt ett av de orättvist ouppskattade namnen från den andra vågen av thrash metal är Sacred Reich ändå alltjämt en genrejuvel som lyckas glimra till i det lilla mest hela tiden. Gruppen må nu för tiden göra en värdighetsinsats med gubbmage och amorteringar, men det hindrar inte stycken som ”Love … hate”, ”Crimes against humanity” och ”Ignorance” att låta riktigt skarpa då de skickas ut inför en sakta skymning.

Obskyrt, måhända. Men fortfarande bra mycket bättre än andra haussade samtidskollegor.