Ja, ni vet hur det är. Jag kan nog stundtals framstå som lite överdrivet fixerad vi den där sminkade exildansken vi känner som King Diamond. Kanske ohälsosamt, mellan varven. Hur som helst, Kingens fullsetcomeback efter hjärtoperationerna är en av stunderna jag har febrat mest över inför den här festivalen. Med rätta – för den här världspremiären är ett styrkebesked från en man som har hälsat på döden och gått överlevande ur det mötet. Den där rösten – älska eller hata den – är lika skönt skärande som någonsin förr och scenproduktionen är läckert påkostad, med uppochnedvända kors som blinkar under exempelvis ”Sleepless night”, gästskådespelare som gestaltar figurerna i de här små metalnovellerna och en i övrigt iögonfallande scendekor. Betyg ger jag inte. Det tar Jocke Persson hand om, medan jag sparar recensionskrutet till Mötley Crüe som väntar inom kort.