Okej. Nu ska jag kanske inte tråka ut er med lyxgnäll från en privilegierad festivalbesökare, men det har inte direkt varit någon räkmackepremiär för yours truly på Sweden Rock 2012.

Vi går inte in på detaljer. Gnäller inte om evighetskö till att få armbandet. Om att snurra bort sig då den vanliga entrén i år är stängd för sådana som mig. Lipar inte över stress, ett ickeexisterande mobilnät (sorry för det sena svaret, mamma) eller den här kylan som får pungen att kännas som om den vore lagd i frysen. 

Nej, jag kan mycket hellre gnöla över första bandet ut denna kväll för mig – Fear Factory. En recension kommer i tidningen i morgon så jag ska inte ”förstöra” den surprisen för nyfikna, men det var ju ingen höjdare. Minst sagt. Med lite underdriftsmos som extra topping.

Jag känner mig ändå aningen snäll och kan förlåta att ljudmixningen är klantig och oöm. Men det går faktiskt inte att ursäkta de sura toner som Burton C Bell krystar ur sig så fort han lämnar det grundläggande growlläget. För bövelen – lägg munkavle på karln. Alternativt ge honom en autotuner eller fuskunderstöd – vad som helst som får gruppens finfina industrimetal att låta acceptabel även live. Det är ett absolut krav. Helt enkelt.

Nåväl. 

Nog gnällt om detta för stunden. 

Som ni ser nedan var det ju inte så mycket folk framför Sweden Stage. ”Rimligt”, som kollega Christoffer Röstlund Jonsson skulle ha uttryckt det. 

Och därmed lämnar vi det bandet. Och börjar i stället peppa för att hinna med lite på HEAT och en dubbel dödsmetallmacka serverad av The Crown och Entombed.

Vi hörs senare – om Tele 2 så önskar.