Startsida / Inlägg

Veckans recensioner: Linkin Park, Manowar och Gojira

av Mattias Kling

:++:

Linkin Park

Living things

Warner

ELECTRONICA/ROCK/HIPHOP Vi ska kanske inte hävda att sextetten, då det nya millenniet fortfarande krälade runt i blöjor och sög på napp, på något bestående sätt revolutionerade musikvärlden.

Snarare handlade dess massiva genombrott med ”Hybrid theory”, släppt senhösten 2000, om att tillvarata den då dominerande nu metal-trenden och med rätt popskruvning se till att fånga upp den publik som skrämdes av de mörkare tongångarna från exempelvis Korn och Deftones. En väldigt lukrativ marknadsplan, kom det att visa sig. Linkin Parks förstlingsverk sålde inte enbart som närodlade gurkor på Södermalm; det lyckades även bli decenniets mest avyttrade debut-cd i hemlandet. Och har dessutom på sitt sätt definierat ett sound som över de följande skivorna blivit alltmer ersatt av politiskt forskande mognad och U2-hämningar större än ett grekiskt nödlån.

”Living things” ska därför ses som något av en reaktion mot denna utveckling. I intervjuer har rimsmeden Mike Shinoda pratat sig varm om en reträtt till det primära och ett återupptäckande av ungdomliga rötter. Om att tidigare experimenterande togs så långt det var möjligt och därmed får anses avklarat och gjort.

Ett med facit för hand besynnerligt resonemang. Speciellt som platta nummer fem, i alla fall musikaliskt, knappast är den rungande revolt mot sina föregångare som det har hävdats.

Speciellt tydligt blir det under albumets avrundningskvintett, där exempelvis ”Roads untraveled”, ”Until it breaks” och ”Powerless” förefaller som direkta uppföljare till kompositionerna på ”A thousand suns”, medan ”Skin to bone” påminner om något Korn skulle ha kunnat ha rattat fram på dubstepexperimentet ”The path of totality”.

Rapmetal it’s not, liksom. Eller ens rock heller, för den delen.

För det krävs gitarrer, något som här ofta prioriteras bort under Joe Hahns syntetiska reglageskruvande och dundrande loopar. Under klämtande klockor, plinkande pianon och bombastiska samplingar.

Det finns detta till trots ett par stunder som bekräftar Shinodas ovan nämnda tankegångar. ”I’ll be gone” släpper lös det där välbekanta och effektiva popmetallsnickrandet och ”Victimized” ger Chester Bennington tillfälle att lufta strupen med en emfas som i alla fall känns uppriktigt upprörd.

För att hitta tillbaka till rötterna måste Linkin Park gräva djupare än så här.

BÄSTA SPÅR ”Lies greed misery” är en strökig raprumlare, som påminner en del om M.I.A.:s ”Paper planes”. Det får räcka på en skiva där det mesta passerar, men där mycket lite sticker ut på allvar.

VISSTE DU ATT Gruppens namn enligt den officiella historieberättelsen är hämtat från Santa Monicas Lincoln Park? En annan, mer besk teori, är att det togs för att gruppen skulle hamna väldigt nära då ytterst populära Limp Bizkit i skivaffärernas försäljningsställ.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Julien-K:s ”Death to analog” (2009), där de båda forna Orgy-medlemmarna Ryan Shuck och Amir Derakh gör fluffig elektrorock med tydliga EBM-blinkningar. Koppling till Linkin Park? Chester Bennington står som rådgivande producent på detta debutalbum.

:+:

Manowar

The lord of steel

Magic Circle

METAL Lyssna på Joey DeMaios bas. Den är övermixad och demobullrig. Surrar som ett morgonvresigt bi bakom trumhinnan – och låter rent ut sagt för jävligt. Och på så sätt är detta soundhaveri extra beklagligt, speciellt när Manowar efter sagostunden ”Gods of war” (2007) ämnar spela hårdrock igen, befriad från oändliga berättarsjok och klapprande hästhovar. En lovvärd strävan, som ändå blir så fel på grund av ett väldigt ojämnt låtmaterial. Det pendlar från rent nonsens som ”Manowarriors” och ”Expendables” till riktigt habila stycken likt ”Born in a grave”. Ett acceptabelt utfall ändå. Om det inte hade varit för den där stimmande basen.

Bästa spår: ”El gringo”.

:++++:

Gojira

L’enfant sauvage

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst.

Bästa spår: ”The gift of guilt”.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB