Startsida / Inlägg

Vi måste #prataomdet, Joey

av Mattias Kling

Som säkert har undgått få Manowarriors har New York-gruppen hipp som happ släppt sitt nya album på den digitala marknaden (tjackas lagligt här för runt 90 svenska kronor) – ett drag som inte direkt har uppskattats av den svenske distributörens representant. Riktigt förståeligt, med tanke på hur mycket promotionarbete som har lagts ned på bandet inför nämnda release, och som nu kan tyckas lönlöst då saluförandet av det fysiska albumet har skjutits på framtiden.

Nåja. Det var egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om. Musikbusiness är en sak, själva musiken en annan. I alla fall i min värld.

För inte är det tveksamma businessaktioner, från en akt som så ljudligt talar om trohet och ärlighet, som har gjort de senaste dygnen skakande.

I min recension, publicerad i tidningen och andra kanaler på midsommarafton, ondgör jag mig över ljudet på skivan – vilket också är den största bidragande anledningen till att ”The lord of steel” fick ett föga hedrande :+:-betyg.

För i sig är skivan inte så pissig. I och för sig en väldigt splitrad med stor spännvidd mellan fräcka metalstänkare och bleka utfyllnadsspår. Men ändå ett lovvärt försök att återvända till någon slags metalgrund efter föregångaren ”God of wars” radioteaterliknande berättarsjok.

Men det är ju det där med basljudet. Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.

Jag kan tänka mig att de mest hängivna i fanskaran – de som lydsamt glufsar vilken sörja än gruppen önskar presentera den – som bäst filar på bortförklaringar och undanflykter. Väljer att släta över och ”broderligt” stå upp för sin grupp, som de har gjort genom ensemblens mer eller mindre tveksamma karriärsdrag vare sig det handlar om nyinspelningar av klassiska album (”Battle hymns”) eller att ge ut samma låt i 15 olika språkversioner (”Father”).

”Det är ju hårt i alla fall.”

Ja, men det är en spark på pungen också.

Det mest beklämmande i kråksången är ändå att det handlar om Manowar. En grupp som alltid har slagit sig för bröstet när det gäller resurserna de lägger ner på produktion och ljudkvalitet. Som var det första metalbandet att helt begagna sig av digital inspelning- och mixningsteknik på ”Fighting the world” (1987). Som aldrig har sagt sig snåla på bombasmer eller välljudande fernissa, hur svajigt själva låtmaterialet än ha varit. Som aldrig försitter tillfället att skryta över hur mycket som investeras i själva soundet.

Jag fattar helt enkelt ingenting. Att presentera denna demoprodukt som första riktiga studioalbum på fem år är inget annat än ett hån mot dem som fortfarande hoppas att gruppen faktiskt har något relevant kvar under läderkalsongerna. Att den faktiskt kan göra en skiva som går att lyssna på utan att tvingas navigera runt pinsamheterna.

Ja, Joey. Vi har helt enkelt en del att prata om.

Ser fram emot att göra det i Gävle nästa helg.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB