Evocation

Illusions of grandeur

Century Media/EMI

DEATH METAL Ett album likt boråsarnas fjärde fullängdsgiv (vårens demorekapitulation ”Evoked from demonic depths – The early years” oräknad) aktualiserar ett ständigt dilemma för en skivrecensent:

Vid exakt vilken tidpunkt börjar bristen på ett eget sound äta upp eventuella kvaliteter? När övergår rena hyllningsinslag i simpelt plankande? Och när ska man avbryta surmagat dissekerande av detaljer och i stället hänge sig åt en helhet som i sammanhanget ändå går att definiera som ”bra”?

För mycket på ”Illusions of grandeur” går att sortera in i två kategorier: det At The Gates-rappa och det Amon Amarth-sturska. Så betydelsefulla tycks förebilderna vara att det är hart när omöjligt att ta sig an det nu presenterade materialet utan att referera till dem (något som inte blir enklare av att de sistnämndes frontman Johan Hegg gästar avrundande ”Into submission”).

Och på ett sätt är det obegripligt att en ensemble, vars historia går att spåra ända tillbaka till den första vågens svenska dödsmetall, inte i större utsträckning vågar förlita sig på sin egen kompetens och erfarenhet. Samtidigt som det krävs en total genrefiende att inte gå loss på de rappa tvåtaktsrusningarna i exempelvis titelspåret och ”Metus odium” – speciellt inte när de samsas med variationsgivande inslag som snarare premierar tyngd före hastighet.

På så sätt är det avyttrade själva sinnebilden av svårbedömt. Hade jag haft något som ens kan liknas vid hår hade jag slitit det i ren frustration över min egen velighet.

Äh, varför göra det svårt? Jag gillar ju det här. Nämnda invändningar till trots.

Bästa spår: ”Into submission”. (Lyssna på skivan på Spotify)