Arkiv för tagg amon amarth

- Sida 1 av 2

Första bilden: Så här ser Amon Amarth-Hegg ut i nya filmen

av Mattias Kling
Det krävdes inte så mycket styling för att få Tumbavikingen att glida in i rollen.
Det krävdes inte så mycket styling för att få Tumbavikingen att glida in i rollen.

Crossovertrenden mellan film och musik är en av nöjesvärldens stora konstanter. Ett ständigt utbyte av talanger åt båda hållen, som har gett oss filminsatser från exempelvis Motörhead-Lemmy (”Hardware” med flera), Rob Halford (”Spun”) och Bruce Dickinson (”Chemical wedding”) likväl som det omvända förfarandet från bland andra 30 Seconds To Mars Jared Leto, The Pretty Reckless Taylor Momsen och Tenacious D:s Jack Black. För att nämna några få i denna ständiga korsbefruktning.

En av de senare i detta kompetensutbyte är Amon Amarths reslige frontman Johan Hegg. Tumbasonen, som numera kallar Örebro sin hemstad, dyker nämligen upp i den kommande rullen ”Northmen – A viking saga”, ett schabrak som förväntas få premiär i oktober i år.

Hegg spelar där vikingkrigaren Valli – no shit, liksom – och får på vita duken sällskap av bland andra Ryan Kwanten (”True blood”), Tom Hooper (”Merlin”) och Ed Skrein (”Game of thrones”) i något som beskrivs som – no shit igen – ”ett episkt äventyr”. För regin står Claudio Fäh, som tidigare har föga minnesvärda ”Sniper: Reloaded” och ”Hollow man 2” på sin cv.

Enligt uppgift är rullen redan klar för visning i Sverige, men något definitivt premiärdatum finns ännu inte att tillgå.

I väntan på detta går det ju alltid bra, om inte ännu bättre, att fördjupa sig i senaste Amon Amarth-videon ”Father of the wolf”. Som är en liten saga i sig.

Vinn en dejt med Amon Amarth i Stockholm

av Mattias Kling
Du. Tävlar. Nu. Hör du det?
Du. Tävlar. Nu. Hör du det?

Emellanåt kan det vara en smula berikande för läsekretsen att jag gör precis det jag gör.

Förvisso, jag må emellanåt vara en idiot som borde ägna mig åt annat än att tycka saker om stjärnor som på något sätt anses resa sig över konventionell kritik och i det stora hela en irriterande snubbe.

Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.
Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.

Men ibland lyckas jag få in spår av min älskade heavy metal – tvivla aldrig därom – på mindre väntade ställen i Aftonbladet. Som i söndagens Storybilaga om J R R Tolkien, som jag dessutom ritade om någon anser sig vara berikad av denna information, där jag föreslog att vi borde ta oss ett litet snack med Johan Hegg. Föga överraskande eller genialt egentligen, då Amon Amarth ju har hämtat sitt namn från ”Sagan om ringen”-skaparens sagovärld och dessutom befinner sig ute på en turné som i veckan når Sverige.

Och det är ju för att högtidlig hålla just detta som gruppen har beslutat sig för att bjussa Hårdrocksbloggens läsare på en extra läcker guldklimp.

Tumbakvintetten befinner sig just nu ute på turné med Hell och Carcass, en vända som på lördag når Stockholm och Arenan. En tilldragelse i sig, så klart, men också en afton som kan bli en riktig höjdarkväll för någon lycklig själ där ute i decemberkylan.

Gruppen har nämligen beslutat sig för att bjuda in en bloggläsare med valfritt sällskap (dock bara en person) att morsa på medlemmarna före giget. Kanske få några autografer. Knäppa några kort. Snacka lite. Och dessutom få en exklusiv bildvinylutgåva av senaste albumet ”Deciever of the gods” som extra bonus.

Dessutom har de dundrat in ytterligare tre exemplar av nämnda skiva i potten till de som inte lyckas knipa förstapriset. Inte så illa, va?

För att vara med och tävla vill jag att du senast fredag morgon vid nio – en minut över stänger jag butiken – mejlar mig namn, adress och telefonnummer i ett brev döpt till ”Lägg egg i Heggs skegg”. Adressen du använder är mattias.kling@aftonbladet.se. Svårare än så är det inte.

Dock – respektera anvisningarna ovan. Läs igenom. Begrunda. Se till att allt är med. Och lämna bara ETT bidrag per person.

Lycka till!

Veckans tyckande: Amon Amarth och Children Of Bodom

av Mattias Kling
amon amarth

:+++:

Amon Amarth

Deceiver of the gods

Metal Blade/Border

Amon Amarth-cd (liten)METAL Titeln till trots finns det inget svekfullt i vare sig avsikt eller utfall. Däri ryms i stället ett ärligt uppsåt att lita på. En envishet som gör att Tumbakvintetten, trots att den för första gången har förlagt inspelningarna utanför Sveriges gränser, inte avviker mer än högst sporadiskt från sin linje. Det är en aktsam utveckling jag köper. Speciellt då det på fullängdare nummer nio droppas ner ännu mera klassisk tungmetall i gruppens redan på förhand stäm(nings)fyllda melodidöds. Det gör att skivan får en dynamisk spännvidd – från titelspårets At The Gates-pisk på halvfart till ”Under sieges” lufsande Bathory-lunk och Accept-nerven i ”Father of the wolf” – som skvallrar om ett principfast kvalitetstänk som lönar sig. Även om just den där speciella låten tycks saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the north”.

VECKANS TWEET

Tweet 14/6

• Här kan du lyssna på ”Halo of blood” på Spotify eller på Wimp.

Legg egg i Odens skegg… här har ni lite Amon Amarth

av Mattias Kling
Jajamensan. Här eldar vi på.
Jajamensan. Här eldar vi på.

Ganska poänglöst: gästskådespelare som hamrar på sköldar och låtsasslåss. Desto mer värdefullt: en bultigt avlossad salva dödsmetall som inte räds melodier eller – ta mig tusan och dra mig baklänges på en liten kärra – lättnynnade refränger.

Med ett vikingaskepp som centralpjäs på scenen och ett glödhett elddraperi i frontposition tar Amon Amarth sin fornnordiskt mytologiska image ett steg närmare en passande visuell presentation.

Tjusigast blir det i ”Live for The kill”, där Johan Hegg i låtens keyboardsvepande slutparti kramar drakhalsen och, badande i lila motljus, spänner ögonen i publiken. Sådana studer är värdefulla och applådvärda. Lika mycket som kraften i ”Destroyer of the universe”, ”Fate of norns”, ”Death in fire”, eller färska ”Deceiver of the gods”.

Och vi ska nog tacka gudarna för en sån tjusigt iscensatt final som ”Twilight of the thunder god” och ”Guardians of Asgaard”. Den är ju himmelsk, på varje rimligt sätt.

Fotnot: Recension och plusbetyg, komprimerade på 500 snåla tecken, kan ni läsa i tidningen i morgon. Gör det.

Lapp på luckan – i år igen

av Mattias Kling
Ganska så heta på torsdagkvällen: Bullet. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO
Ganska så heta på torsdagkvällen: Bullet. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

Det är klart att Sweden Rock kan pricka av ännu ett succéår. Så som man kan göra då det redan i dag står klart att festivalen är slutsåld, när det gäller samtliga biljettkategorier.

Knappast förvånande så klart. Snarare ännu en fjäder i hatten för framgångsmaskinen i Blekinge, lika grundad på evenemangets trivselrykte som på dess banduppställning. Ett rykte som gör att folk kommer tillbaka år efter år, köper plåtar före några band ens har presenteras och ser fram emot nationaldagshelgen som julafton självt.

Därmed har Sweden Rock blivit något av ett självspelande piano. Ett förhållningssätt som håller för stunden, men som också gör att det inte känns som att ledningen behöver anstränga sig speciellt mycket då några prestigefyllda huvudakter är bokade.

Ja, jag vill ägna den här stunden åt att prata lite om programmet. Det där som fyller dessa fyra dygn med ett decibelförstärkt soundtrack som ömsom kan engagera men som ibland bara pågår i periferin.

Publiken gillar rock. Foto: RICKARD NILSSON
Publiken gillar rock. Foto: RICKARD NILSSON

Jovisst. Med dragplåster som Kiss, Rush och ett 30-årsfirande Europe är det lätt att göra vågen över bjässebokningarna. Speciellt de förstnämnda kommer troligtvis att välta Norje Boke ner i Pukaviksbukten senare i kväll, något annat vore helt orimligt, men att också få de kanadensiska progikonerna att göra sitt första festivalgig i Europa på mer än 35 år känns väldigt exklusivt.

Men därutöver? Låt mig säga att det är aningen blekt. Inget superspännande som får undertecknad att gå loss in på bara kalsongerna av upphetsning.

Låt mig konkretisera och exemplifiera: När detta skrivs har första bandet på största scenen just äntrat dess golv, finska Sonata Arctica. En grupp som brukar befinna sig på blygsam klubbnivå då de annars besöker Sverige. Vilket även kan sägas om exempelvis The Quireboys (lördag) eller Doro (i morgon). Inga supernamn som kräver sin scenplats och upphöjda ställning, vilket ger en känsla av att mycket av festivalbudgeten gått åt att säkra dess superstjärnor och att övriga akter mer hänger med på ett bananskal. Inte för att de på något sätt är dåliga eller ovärdiga en framlyft position, snarare för att de måhända är aningen svala i sammanhanget.

Candlemass, med utmärkte vikariesångaren Mats Levén i spetsen, avrundade onsdagkvällen på ett tungt och doomsläpigt sätt. Foto: RICKARD NILSSON
Candlemass, med utmärkte vikariesångaren Mats Levén i spetsen, avrundade onsdagkvällen på ett tungt och doomsläpigt sätt. Foto: RICKARD NILSSON

Missförstå mig nu rätt. En vädjan som troligtvis är förgäves, men likväl nödvändig. För visst finns det programpunkter att se fram emot, även om dessa sker vid sidan av den prestigefyllda Festival Stage. I dag ser jag exempelvis lite extra fram emot The Devin Townsend Project (konserten på Nalen i Stockholm i november förra året var skruvat fantastisk), amerikanska Huntress och ett konsekvent bröstspänt Amon Amarth.

Så visst. Det finns nog med distad förströelse att sysselsätta en dagarna i ända. Kanske även en möjlighet att upptäcka något färskinggäng på Rockklassikerscenen. Jag klagar därför inte, konstaterar mest. Att programmet som helhet inte hör till festivalens starkaste.

Se upp – Aftonbladet Hårdrock! är på ingång

av Mattias Kling

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.
Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

Publicerat i dag: The Dillinger Escape Plan, Black Star Riders och Spellistan

av Mattias Kling
The Dillinger Escape Plan ”One of us is the killer”

:++++:

The Dillinger Escape Plan

One of us is the killer

BMG/Sony

METAL/HARDCORE Genrebenämningen här intill finns där bara för att den måste. Inte för att den egentligen säger något om den mångfacetterade uttryckslimbo som New Jersey-gruppen vigt pressar sig ned i. För att beskriva dess finurlighet räcker inte ord. Det krävs en matematisk ekvation. En komplicerad talserie där allting – polyrytmik, dissonansriff, vrickade arrangemang – är upphöjda till högsta möjliga slughet. Vissa kommer därför sky femte albumet som pesten. Det är förlåtligt, det här är inte allmängods. Musik likt denna är ingenting du lyssnar på samtidigt som du viker tvätt eller lägger in räkningar i internetbanken. Utan i stället är det en skiva som kräver att du ger den full koncentration. Och som därmed också belönar tålmodigheten å det grövsta.

Bästa spår: ”Nothing’s funny”.

VECKANS TWEET

Tweet 130517

SPELLISTAN

Spellistan 130517

Här kan ni lyssna på de bidrag som finns tillgängliga på Youtube.

Rock and roll is blogg and blue (FGIF, pt 16)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

Hej hå, hej hå … vi in i studion gå

av Mattias Kling

För många är det nu slut på det roliga. Det har helt enkelt blivit dags att byta helgvila och nyårsmys mot den grå vardagen igen.

Hög tid att börja knega igen, med andra ord. I alla fall för oss vanliga lönebärare.

Så varför inte även för rockstjärnor?

Ja, exakt. Varför inte?

Här är i alla fall tre grupper som har börjat inspelningarna av sina nya skivor just den 7 januari 2013.

Amon Amarth Efter att på ”With Oden on our side” (2006), ”Twilight of the thunder god” (2008) samt ”Surtur rising” (2011) ha fått ett kreativt lyft tillsammans med svenske producenten Jens Bogren söker Tumbavikingarna nu nya allianser. Det innebär att kvintettens nionde fullängdare kommer att framställas tillsammans med bittiske Andy Sneap (Testament, Arch Enemy, Accept med flera) med tänkt release via Metal Blade lagom till sommarfestivalerna i juni.

Angående kursändringen har gitarristen Olli Mikkonen uttalat sig så här i amerikanska tidningen Decibel:

– Vi var sugna på förändring och Andy har funnits med i diskussionerna under flera år. Efter att vi hade träffat honom kände vi att allt klickade. Vi tror att det kommer bli en kanonskiva.

Vare sig titel eller låtnamn finns att tillgå för tillfället. Men något säger mig att ganska mycket kommer att handla om skäggiga män som gillar att åka båt långt och länge.

Black Star Riders Gruppen, som för så sent som en månad sedan besökte Sverige under Thin Lizzy-flagg, har i sin tur kontrakterat Kevin Shirley (Europe, Iron Maiden för att nämna några) för att övervaka sin debutresa.

Det finns emellertid viktiga personalskillnader mellan banden. Den nya konstellationen får klara sig utan keyboardisten Darren Wharton och trummisen Brian Downey, den sistnämndes plats är i stället nu fylld av Jimmy DeGrasso som tidigare har fixat takten för exempelvis Alice Cooper och David Lee Roth.

Förstlingsverket släpps via Nuclear Blast senare i år.

Dream Theater Föregångaren ”A dramatic turn of events” blev progmetalltruppens första utgåva utan grundarmedlemmen Mike Portnoy – men med ganska så skral kreativ av dennes ersättare Mike Mangini, som värvades då allt material redan var färdigkomponerat.

På kommande skivan, den tolfte studiomackan i ordningen, kommer batteristen dock till fullo att bidra till skrivandeprocessen, har gitarristen John Petrucci tidigare avslöjat för Metal Insider.

– De tejper som vi har samlat på oss under våra turnéer är fantastiska. Under soundcheck, om någon har presenterat en idé som vi har jammat loss på, har han (Mangini) varit supersnabb på att ta vidare. Jag tror att det blir en cool upplevelse att skriva ihop.

Den finke skalfantomen uppger också att resultatet kan komma att dröja.

– Vi jobbar enligt samma schema som när vi gjorde ”A dramatic turn of events”. Det innebär att vi gick in i studion ungefär samtidigt som nu och den skivan släpptes inte förrän i september.

– Det är förvisso för tidigt att sia om, men när vi väl är färdiga med inspelningarna, mixningen och mastringen kan det mycket väl vara maj och då sticker vi säkert till Europa så det kan dra ut på tiden.

Klart är dock att skivan kommer att släppas via Roadrunner, då parterna förnyade sitt kontrakt förra hösten.

Amon Amarth styr mot Vinland

av Mattias Kling

Ett konstaterande som knappast behöver påpekas: skivförsäljningen har gått ner ganska rejält (enligt branschorganisationen GLF ligger siffrorna för första halvåret 2012 40 procent under motsvarande period år 2000). En förskjutning av konsumtionsmönster mellan att pynta för musik till att spara kulorna till upplevelser (konserter och festivaler) och kringprodukter (tröjor, dörrmattor med mera).

Fullkomligt naturligt då att utbudet i den sistnämnda kategorin fullkomligt har exploderat under 2010-talets första år. Och det på ett sätt som får det att klucka i glasen av hojtarolja som levereras i snyggt förpackade artistbuteljer.

Motörhead får ses som en slags pionjärer i branschen i Sverige (även om fenomenet med rockstjärnedricka har varit en känd företeelse längre i USA) med sin shiraz, rosévin, öl och vödka. AC/DC har en rad buteljer till konsumtion, Kiss likaså medan extremskallen kanske hellre skruvar av korken på Slayers pava Reign In Blood Red när det vankas fredagsmys.

Nu sluter även Tumbas manligaste vikingacombo upp i vingeldrickeloppet.

Amon Amarth shiraz finns emellertid än så länge bara till försäljning i Tyskland, exklusivt via näthandelsföretaget EMP. Några konkreta planer på en lansering på hemmaplan saknas det än så länge uppgifter om.

– Tyvärr inget Amon Amarth-vin hos oss, men om man söker distributör i
Sverige kan vi fundera på saken. Dock har vi andra coola produkter på gång, hälsar Sari H Wilholm på Brands For Fans, som är ansvariga för lanseringen av Motörheads och Slayers drycker.

Hur vinet smakar då?

Inte den blekaste. Men troligtvis manligt och svettigt med en klar underton av mjöd och korngryn, måhända.

 

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB