Måndag morgon… Få ordkombinationer känns lika obekväma, den liksom skaver i munnen och lämnar en bitter eftersmak. Av trötthet, mjölk som har surnat över natten och en gryende förkylning längst bak i svalget.

Men så är det. Efter ännu en schemarockad är jag numera daglallare (gammalt ingrott Aftonbladetuttryck) på allvar. Det tidigare nattschemat har på ett och ett halvt år, via några stationer som tjänstledighet för att skriva ”Only young twice…” samt en teoretiskt betingad kortvecka med längre arbetspass, nu slutligen resulterat i ett helt vanligt 9–17-upplägg. Måndag till fredag. Helt enligt rekommendation.

I långa loppet blir det nog bra. Jag vänjer mig nog vid detta så småningom.

Positivt ändå: Det blir ju en del mer tid till bloggande när jag slipper använda måndagarna till att rådda ihop allt det som inte hinns med under den kommande veckan. Det är trots allt skillnad på att sluta klockan fem i stället för sju. Att korta varje arbetspass från tio till åtta timmar.

Det blir nog bra. I långa loppet. Även om det just nu, då motvilliga händer försöker ta sig an veckans första uppgift, helst skulle vilja vara parkerade under huvudkudden.

Det blir nog bra.

Det får bli mitt mantra för dagen.