Arkiv för kategori Livet

- Sida 1 av 7

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Därför känner jag mig väldigt klar med Sweden Rock Festival

av Mattias Kling
Den här så kallade närvarobylinen – plåtad lördag eftermiddag – säger nog det mesta. Det här är en tjomme som inte är helt bekväm i situationen. (Foto: Jörgen Johansson)
Den här så kallade närvarobylinen – plåtad lördag eftermiddag – säger nog det mesta. Det här är en tjomme som inte är helt bekväm i situationen. (Foto: Jörgen Johansson)

På ett sätt är det samma sak varje år, med en stor skillnad. Det blir ju bara värre och värre.

Likt om det skulle krävas ett amerikanskt debriefingteam bara för att slussa en tillbaka till verkligheten på nytt. En normalitetskuvös som sakta men säkert fylldes med lagom partikelfylld 08-luft för att inte göra kontrasterna så stora och överväldigande.

Den där övergången mellan en ofta så pressad, men ändå märkligt samhällesparallell, festivalbubbla och det där vi brukar kalla livet blir sannerligen mer omtumlande för varje år som går. Som om kontrasterna mellan att vara i ständigt ett behov av betablockerare och faktiskt existera i någon slags rimlig tillvaro inte går ihop. Inte när de så abrupt avlöser varandra.

Nu var det knappast så att jag inte överlevde Sweden Rock med den lilla gnutta förstånd jag ändå har i någorlunda intakt skick. Men det känns likväl att jag, efter trettonde året på raken som avlönad tyckardrönare, har gjort mitt när det kommer till just den festivalen. Jag är proppmätt, till kapaciteten uttömd och mentalt väldigt klar.

Jag har sagt det ungefär vid samma tid som nu i snart fem års tid – men det här var nog mitt sista besök där i Blekinge som recensent för Aftonbladet. Jag har liksom skrivit klart. Upplevt allt som torde tänkas vara möjligt, stångats färdigt mot lynnigt väder och strejkande uppkopplingar, kämpat färdigt mot lämningstider som kryper närmare och närmare det som egentligen är fysiskt genomförbart.

Jag har gjort mitt. Så bli därför inte förvånade om SRF 2015 bevakas av en ny och hungrig förmåga. För det skulle ju alla tjäna på i långa loppet.

Kanske angör jag Norje första helgen i juni nästa år som vanlig besökare, måhända struntar jag i det. Exakt sånt får framtiden utvisa. Fram till dess känns det i alla fall vettigt att ha kommit fram till ett beslut.

Så – tack för allt Sweden Rock. Vi har haft kul genom åren, men det känns som att det är läge att bryta upp nu, innan vårt förhållande slutar i närmare konflikter och hårda ord.

Det är inte du. Det är jag.

Världspremiär: Spana in Crucified Barbaras nya video

av Mattias Kling
Även om gruppens erkänt politiska färg går åt det rosa hållet
Nicki Wicked, Ida Evileye, Mia Coldheart och Klara Force bjuder just i dag på en exklusiv världspremiär just här och nu.

Det torde väl knappast ha gått någon förbi att det i helgen hölls ett val. Ett val som förvisso hälften av de röstberättigade gav själva tusan i, men som ändå visade på en tydlig polarisering inom svensk politik.

Ja, det här är en blogg som till största delen avhandlar musik och därtill relaterat, varför jag inte ska ge mig på någon amatöranalys över sakernas tillstånd i nationen, men en tydlig tendens gick knappast ens ett pucko som yours truly förbi. Nämligen framgången för Feministiskt Initiativ.

Det stöd partiet fick, främst i storstäderna, räckte i sluträkningen till ett mandat i EU-parlamentet, vilket innebär att församlingen därmed får sin första romska ledamot, Soraya Post. Knappast illa jobbat av ett parti som i riksdagsvalet för fyra år sedan bara fick 0,40 procent av rösterna.

Orsakerna till detta uppsving är naturligtvis många. Dels är det uppenbart att det, även om de flesta andra etablerade politikerna säger sig dela partiets feministiska och antirasistiska grundvärderingar, krävs några som sätter just detta främst. Likt en extra tydlig motpol till den kukkramande järnrörshögern, om så önskas, men det är imponerande att se vilken effektiv kampanj Fi har gjort under året. Sedan oktober förra året har initiativet ökat sitt medlemsantal från 1 500 till 14 000, ett svindlande uppsving som eldades på extra efter att SVT visade Belinda Olssons utskällda dokumentärserie ”Fittstim – min kamp” i vintras.

En viktig del av denna framgångsrika kampanj, och det är väl först nu vi börjar närma oss bloggrelevanta territorier, är valskiva som släpptes i slutet av april – där bland andra Linda Pira, Robyn, Linnea Henriksson och Marit Bergman lånade ut sin musik till partiet. Samt även Crucified Barbara, som ställde upp med osläppta och nyinspelade låten ”To kill a man” till detta musikaliska vallokomotiv.

Och det är just videon till denna låt som jag har den stora äran att premiärspela just i dag – exklusivt och unikt. En ljud- och bildsättning som gruppen kommenterar så här:

”En femtedel av alla världens kvinnor har utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid. Den mörka statistiken blev grunden till låten ’To kill a man’ och vår hittills viktigaste video. Produktionsbolaget 11frames har fångat vår vision perfekt och vi är stolta över att vi tar chansen att lyfta tunga ämnen som våld och sexism med en riktigt tung hårdrocksvideo.”

Kompositionen kommer att finnas med på kvartettens fjärde album ”In the red”, som har spelats in från och till under vintern och våren tillsammans med producenten Chips Kiesbye i Göteborg och som släpps den 20 augusti.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Fi fan, vad bra.

Ny vecka … det tycker jag vi firar genom att lyssna på Vallenfyre

av Mattias Kling
Det gäller att inte sitta brunt till när det här muntra gänget tänder fyre på brasan.
Det gäller att inte sitta brunt till när det här muntra gänget sätter fyre på brasan.

Rent objektivt kanske det finns få anledningar att utbrista i några större glädjeyttringar måndagen den 12 maj 2014. Jag ser i alla fall få. Redan nu känns det som en rätt onödig dag, inte så värst produktiv, befriad från energi och överdriven livspepp.

En gnôtar ju liksom bara på. Sakta men säkert börjar den där hårdrockstidningen ta form och fyllas med innehåll, men den där sista stora pusselbiten saknas fortfarande. Den skulle ha trillat på plats förra veckan, plockades bort i sista stund, men ska slutligen lyftas på plats i morgon kväll. Är det sagt. En får väl se, liksom.

När håglösheten är som störst finns det ju emellertid alltid tröst. Och just i dag väljer jag herr Gregor Macintosh klappa kinden och viska lugnande ord i mitt öra.

Eller, det är väl precis det han och medbrottslingarna i Vallenfyre inte gör. Bjuder på något lugnande och avslappnat, alltså. För på andragiven ”Splinters” har Paradise Lost-sidospåret snarare dragit sin doomtyngda death metal ut åt kanterna. Inspelad tillsammans med Converges Kurt Ballou i dennes studio i Salem, Massachusetts, är uppföljaren till debutplattan ”A fragile king” (2011) nämligen en tendentiöst positionerad rackare. Punkigare, snabbare och argare än förstlingsverket, men samtidigt sävligt rå och brutaltung. Lyssna bara på den överstyva rundgången som tjuter efter introriffen i ”Scabs”. Den gör konstiga saker med dig, gnisslar och morrar, och är bara en sån tjusig detalj som en mer studioperfektionistisk grupp hade redigerat bort.

Som det kanske står klart vid det här laget: Det här är en platta som bygger på känsla. Som snarare skyltar med sina skavanker och sprickor än försöker gömma dem bakom söndertriggade trummor och våldsamt komplicerade ProTools-gitarrer. Den känns live, ärlig och naken – på ett sätt så att man som lyssnare nästan tappar byxorna.

På så sätt kanske ”Splinters” inte direkt gör denna glåmiga måndag speciellt gladare, men det är å andra sidan inte heller Vallenfyres syfte eller uppsåt. Vilket är väldigt trösterikt i sig.

Fotnot: Faller smakproven ovan i smaken går det bra att lyssna på ”Splinters” på såväl Spotify som på Wimp. Eller göra något så sinnessjukt radikalt som att tjacka plattan, så klart.

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Livevideo: Se ett klipp med Dark Angel från giget i söndags

av Mattias Kling
Dra en ulrik när man pratar med Ulrich – känns inte så lockande.
Dra en ulrik när man pratar med Ulrich – känns inte så lockande.

Så som de som har följt mig i andra kanaler knappast kan ha undgått så har jag tillbringat helgen i holländska Tilburg och förkovrat mig i brutalt mangel på Neurotic Deathfest. En väldigt trevlig tillställning, må jag säga. Ytterst behagligt att under tre väldigt intensiva dygn bli musikaliskt uppläxad av alla ifrån Massacre, God Macabre och Suffocation till Dehumanized, Aborted, Lock Up, Misery Index och Grave. För att nämna några få.

Faktiskt var veckoslutet så gemytligt att jag sedan i tisdags eftermiddag tvingats köra porslinsbuss utan säkerhetsbälte, en åkomma som också drabbade en viss rumsgranne under resan. Ett smärre helvete att rida ut, vare sig en befinner sig på bekväma hotellet Mercure i södra Nederländerna eller i sin egna lägenhet på hemmaplan.

Men tro nu inte att allt nere i tulpanernas och snurrcigaretternas förlovade hemland handlade om rast och ro. I bagaget med mig hem till Sverige lyckades jag även få en rykande färsk intervju med återförenade Dark Angels trumslagare Gene Hoglan. En väldigt sympatisk och lättkonverserad herre som generöst bjöd på sinna åsikter om Jeff Hannemans bortgång, sitt eget nya hälsosamma liv – och om den där nyss nämnda thrashcombons comeback, så klart.

Mer om detta går att läsa i ett mullrande mäktigt nummer av Aftonbladet Hårdrock, som når butikerna den 30 maj. Fram till dess går det att smyga upp förhandspeppen i brygga genom att inspektera mitt alldeles egenhändigt filmade klipp från koffeinmaskinens headlinegig i söndags kväll. Mer av denna vara lär de som besöker Sweden Rock få sig till bjuds, var så säkra.

Och nu hoppas jag bara att resten av de där magbakterierna ska perish in flames, så att kvällens planerade intervju med en viss hårdslående exildansk från ett visst ganska så stort metallband inte ska sluta i kräkskalabalik. ”Barfers eve” är ju trots allt roligare i teorin än i praktiken.

Kors i taket – nu ska det ju bli äggstra skönt med lite semester

av Mattias Kling
Story: Fallet Jesus finns att ladda ner gratis i pdf-format för alla Pluskunder. Gör det.
Story: Fallet Jesus finns att ladda ner gratis i pdf-format för alla Pluskunder. Gör det.

Som återvändande läsare säkert redan vet: Jag gör ju egentligen inte det här på riktigt. Om man då med ”på riktigt” menar att jag bara försörjer mig på att skriva mer eller mindre stolliga saker om hårdrock och liknande.

För fortfarande, snart tolv år efter att jag hastigt och lustigt fick ta över mangelbevakningen för Aftonbladet, så är det en sidobusiness. Något som görs på ledig tid (för det mesta) eller på konkret arbetstid (i undantagsfall). Det är verkligheten en får förhålla sig till och agera utefter.

Jag brukar hålla ganska vattentäta skott mellan rollerna. Inte gnöla så mycket om metal vid nyhetsdesken, eller för den delen promota min allmänjournalistiska verksamhet i detta forum.

Men där det finns regler finns det ju även undantag. Och det här är ett av detta.

Med Aftonbladet i går följde nämligen ett av mina skötebarn, en 16-sidors Storybilaga om Jesus. Så långt inga konstigheter, med tanke på den stundande högtiden lär ni få ett och annat ord på temat, men i nyss nämnda produkt tog vi ett lite annorlunda grepp på historien om Jeshua Ben Josefs sista vecka i livet. Nämligen att presentera berättelsen om profeten som kallade sig Guds son i realtid, så som om vi hade bevakat händelseförloppet dag för dag. Måhända respektlöst inför huvudpersonens eventuellt gudomliga koppling, men det är en diskussion jag är beredd att ta.

För visst fan, om styrkeuttrycket nu tillåts, blev det bra. Mest beroende av överstyva insatser från skribenten Jon Forsling, redigeraren Katarina Norrgrann samt Martin Wåhlstedt och Gunnar Hellsing som bidrog med viktigt material. Det är sådana genier som gör tidningsmakeriet till ett rent nöje, yrkesmänniskor och proffs som kan förvandla en diffus idé till en briljant realitet.

Och vad detta har med metal och hårdrock att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. För det finns nog få personer som såväl direkt som indirekt har påverkat hårdrocksvärlden som just Messias himself. Speciellt om man tar ett lite lösare grepp runt historien och även involverar den kristna läran i stort. Vare sig det handlar om hänryckta lovsånger från exempelvis Stryper eller kikarsiktestyrd blasfemi à la Deicide är Jesus alltid med. Antingen som upphöjd förebild eller som måltavla för attackerna. Likt en förenande länk mellan Horde och Impaled Nazarene, om så tillåts.

Såsom varande sekulär svensk vet jag ju vilket ben jag väljer. För mig personligen är stolligheterna i Bibeln lika verklighetsgrundade som Stålmannen eller Fantomen. Därmed inte sagt att andra får tycka vad de vill. Anser man att tusenåriga sägner och läror är en korrekt doktrin även i dag – efter alla intellektuella, vetenskapliga och tekniska framsteg som mänskligheten har gjort – så är det ju självklart helt okej. Så länge motsatsen också bemöts med respekt.

Med detta sagt finns det väl inte så mycket mer att göra än att logga ut inför påsken. Inom kort går planet ner till Berlin för traditionsenligt äggande firande utan fjädrar och häxor. Driva runt lite, kanske få mig lite spaß i Kreutzberg och rensa skivbackarna på obligatoriska Core Tex Records. Samt ladda batterierna inför produktionen av årets nummer av Aftonbladet Hårdrock, som kör igång på allvar på tisdag.

Mer om detta lär komma senare. För stunden varande kan ni plana ut inför helgen med några veckoaktuella metalstycken, som tar det där med Jesus på inte så jättestort allvar. Och så var det med det.

Municipal Waste ”The thrashing of the Christ”

Deicide ”Once upon the cross”

Vital Remains ”Hammer down the nails”

Destruction ”Nailed to the cross”

Släpp allt och lyssna på det som släpptes under mars månad

av Mattias Kling
Ska'ru ha spö, eller?
Ska’ru ha spö, eller?

Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Bomba igång veckan med lite svensk death metal på ingång

av Mattias Kling
Den där känslan igen. Den DÄR känslan…
Den där känslan igen. Ja, den DÄR känslan…

Du har all rätt att känna dig lite sänkt i dag. Inte nog med att det är måndag, en av veckans mer obekväma dagar och egentligen bara hotad av tisdagen när det gäller onödighet, i går slog klockan även över till sommartid. Den där timmen som försvann kanske inte kan tyckas som mycket att gnöla över, men likväl innebär även en nog så marginell dygnsförskjutning en provokation mot vanorna.

Det spelar ju liksom ingen roll om klockan påstår att den behagar vara två på natten – tycker din kropp att den är ett så agerar den därefter. Och det där med en skön minimisömn på hanterbara sex timmar blir snabbt decimerad till minimumtilldelning.

Nåväl, same procedure as last year. Same procedure as every fucking year.

Därför kan det ju finnas anledning att begagna sig av en extra häftig stimulantia av det lagliga slaget – något annat rekommenderas så klart inte – för att få upp engagemanget till lägstanivå. För att göra dagen mer uthärdlig, helt enkelt, likt dunderkoffein för själen.

Västerasbra mangeltrupp.
Västerasbra mangeltrupp.

Turligt nog presenteras sånt löpande via färsk musik. Som till exempel via gossarna på bilden ovan, även kända som Bombs Of Hades, som tar mars sista flämtande ögonblick som en ursäkt till att avslöja vad vi kan vänta oss på kommande tredjeskivan ”Atomic temples”.

Av låten ”Omens” (lyssna i Soundcloudspelaren nedan) är det – death metal. Ganska så oborstat och rudimentärt och med en crustthrashig grundton, men för den skull ganska så långt ifrån amatörmässigt eller slappt.

Jag förväntar mig gärna mer kompetensprygel i den skolan på uppföljaren till ”The serpent’s redemption”,  som släpps via tyska War Anthem den 23 maj.

fdlasdklfkasdfas
Va e d? D e d-takt.

En månad dessförinnan, den 21 april, är det dags för Göteborgs Miasmal att ta steget in i finrummet. Då släpper kvartetten nämligen sin Century Media-debut ”Cursed remedeer”, som följer upp det självbetitlade debutalbumet från 2011.

Gruppens devis sägs vara ”spela först, tänk sen”, vilket ger materialet en insinktiv känsla. Med en stark koppling till Agrimonia och Martyrdöd via två medlemmar är kommer det inte heller som någon dundersurpris att materialet på skivan bär en punkig ton som trots detta inte drar alltför mycket mot det så återanvändningsvänliga Sunlightsoundet från början av 1990-talet. Tänk i stället en ideologisk fusion av exempelvis Disfear och utmärkta riktnummersgrannarna i Vampire samt spöklikt underskattade Repugnant så leds tankebanorna åt rätt håll.

Boende på västkusten kollar gärna in redan på lördag, då gruppen spelar på Truckstop Alaska tillsammans med nyss nämnda hörntandsgäng samt Morbus Chron.

Fireborn-logo

Tredje gruppen ut till rakning är så färsk att den i skrivande stund inte ens har skickat ut några officiella promobilder att reta synnerverna med. Men det behövs egentligen inte – det räcker med att räkna upp vilka som medverkar för att i detta så kallade superprojekt för att det visuella ska falla på plats i alla fall.

I Fireborn hittar vi nämligen Entombed A.D.-bekantingarna LG Petrov och Victor Brandt som så här håller sig sysselsatta fram till dess att combons uppskjutna album ”Back to the front” slutligen når handeln, när det än må vara, och gör gemensam sak med Necrophobic-duon Alexander ”Impaler” Friberg och Fredrik Folkare. Huruvida projektet är ett frustrationsutlopp över sakernas tillstånd i herrarnas ordinarie grupper (namnbråk i ena lägret och en frontman som dömts till fängelse för misshandel i det andra) må vara osagt, men nog finns det en attack i demospåret ”Shadow realms” som känns på riktigt.

Exakt vad detta kommer mynna ut i får visa sig. Men nog känns det som att det blir något som är värt att vänta på, speciellt då gruppen redan sägs ha tre nya låtar som ligger färdiga för granskning inom kort.

Sida 1 av 7
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB