Neurosis

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: Den närmast autistiska introversionen.

Sämst: Det är inte utan att man saknar den extra visuella knorren.

NORRKÖPING. För en mental omställning efter Green Days überdådiga arenapunk krävs ett 180-gradigt varv. Att sansa musklerna, låta dem vila i den sena natten och i stället vagga försiktigt på hälsenorna.

Här hoppar du inte i takt eller sjunger med. Snarare lägger du dig i fosterställning samtidigt som Dave Edwardsons djupa bastoner mullrar i magen och Noah Landis elektronika tjuter i öronen.

På så sätt är Neurosis en väldigt fysisk upplevelse. Ett kännarinslag för de närmast sörjande som lockar få men som inte heller bjuder in någon novis.

Det är en krävande stund. Postapokalyptiskt karg och glåmig i sitt utförande. Likt en resa mot ett inre tillstånd av total uppgivenhet, robust och rejält, men samtidigt något vingklippt, då avsaknaden av de tidigare så helhetsbidragande scenprojektionerna sänker helhetsupplevelsen.

Mattias Kling