Arkiv för tagg liverecension

- Sida 1 av 1

Bonusrecensionen: Parkway Drive bjuder på ganska så ickedouchig ringdans

av Mattias Kling
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

:+++:

Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

Basisten Jia O'Connor.
Basisten Jia O’Connor.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.

Bonusrecensionen: Neurosis mullrar i magen

av Mattias Kling
Steve Von Till och Scott Kelly – hårda farbröder. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto

:+++:

Neurosis

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: Den närmast autistiska introversionen.

Sämst: Det är inte utan att man saknar den extra visuella knorren.

NORRKÖPING. För en mental omställning efter Green Days überdådiga arenapunk krävs ett 180-gradigt varv. Att sansa musklerna, låta dem vila i den sena natten och i stället vagga försiktigt på hälsenorna.

Här hoppar du inte i takt eller sjunger med. Snarare lägger du dig i fosterställning samtidigt som Dave Edwardsons djupa bastoner mullrar i magen och Noah Landis elektronika tjuter i öronen.

På så sätt är Neurosis en väldigt fysisk upplevelse. Ett kännarinslag för de närmast sörjande som lockar få men som inte heller bjuder in någon novis.

Det är en krävande stund. Postapokalyptiskt karg och glåmig i sitt utförande. Likt en resa mot ett inre tillstånd av total uppgivenhet, robust och rejält, men samtidigt något vingklippt, då avsaknaden av de tidigare så helhetsbidragande scenprojektionerna sänker helhetsupplevelsen.

Mattias Kling

Bonusrecensionen: Danko Jones svettas för rockens skull

av Mattias Kling
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto

:++++:

Danko Jones

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Sugar chocolate”.

Sämst: Ljudet är för tamt och lågt.

NORRKÖPING. Det bästa är att det är så enkelt att uppskatta. Att tre hjärtan klappar kollektivt för rockens skull. Att de blöder i riffen, svettas i ansatsen reser sig på tå så fort ett plektrum träffar en e-sträng.

Utan omskrivningar är det här musik som andas sen fredagkväll. Som är lika brunstig i presentationen som publiken i sig, som leker med genrens klicheér och placerar dem i ett mellanting mellan metal, punk, blues och rawk (en genre som tvångsmässigt måste stavas exakt så).

Som sådant är det förbluffande festivaleffektivt. Redan i öppnande ”Had enough” är publikens gensvar ljudligare än bandet i sig – händerna är i luften, benen ofta över knähöjd, höfterna i ständig rotation.

Sådant är gensvaret som ges, då leveransen är så stadig som den är. Det syns en tio på scen, det låter likt tio tätt sammandrillade personer som höjer reglagen strax ovanför max redan från start och som sedan bara ökar ända in i kaklet – i en final då fallna hjältar hyllas.

Vi jublar för Jeff Hanneman, Ronnie Van Zant, Ronnie James Dio, Tupac Shakur, Clive Burr och Johnny Cash.

Men lika mycket för förutsättningsperfektionen i presentationen, huvudpersonens snyggt James Hetfield-krökta rygg och JC Calabreses kämpainsats till höger om Mr Jones.

Just därför är det så enkelt att uppskatta och värdesätta.

Fotnot: Danko Jones spelar även på Metaltown i Göteborg den 5 juli.

Opeths setlist 30/3

av Mattias Kling

Jomenvisst. Bara för att dygnet blivit helt omkastat så tänker jag väl knappast sluta med uppdateringarna.

Så här var i alla fall konserten på Cirkus i går, i låtlisteform:

1. The leper affinity

2. Bleak

3. Harvest

4. The drapery falls

5. Dirge for november

6. The funeral portrait

7. Patterns in the ivy

8. Blackwater park

9. Forest of october

10. Advent

11. April ethereal

12. The moor

13. Wreath

14. Hope leaves

15. Harlequin forest

16. The lotus eater

Och här finns en något mer beskrivande anmälning av evenemanget.

Enjoy.

Hatebreed/Machine Head-recensionerna

av Mattias Kling

Tydligen har de ännu inte hittat in på Aftonbladets hemsida. Så då tar vi och kör dem här i stället, i ärliga råtextsversioner.

Mosh!

Hatebreed

 

+++

Hatebreed

Arenan, Stockholm.

Bäst: Avrundande ”Destroy everything” skulle kunna blåsa bort Södra Hammarbyhamnen från kartan.

Sämst: ”Doomsayer” sladdar rakt in i en bastyngd ljudvall.

Mycket handlar om de stunder då energin blir övermäktig. 

Som då en bandanaekiperad Jamey Jasta initiererar spelningens första circlepit i och med ”Proven”. Som när ”This is now” får en rungande respons eller som då min gode vän Trebarnspappan överger den valda sidopositionen till höger om scenen och kastar sig in i havet av sprattlande armar och ben. Vilket ändå händer två gånger.

Det är sådana stunder Hatebreeds kärnfulla balansgång mellan vältatuerad hardcore och Viagraerigerad metal upphör att vara underhållning och mer närmar sig en öppen arena där alla är välkomna att delta.

Iklädd en mycket passande kvintettkostym går Connecticutgruppen också verkligen in för att dess 45 stramt hållna minuter ska vara en parad av sådana ögonblick. Vilket den lyckas med på ett förtjänstfullt sätt. Med tanke på uppvärmningsstatusen är repertoaren tämligen publikfriande, med de mest berömda styckena från ensemblens fyra senaste album som stomme i ett set som mer riktar sig till de breda lagren än smeker de riktigt inlyssnade medhårs. 

Som positionsupplägg strax före huvudbandet är det så klart helt förväntat och rätt, men gör också att exempelvis världens bästa ”Facing what consumes you” eller ”Divine judgement” får utebli.

Men det innebär också att energin bara drabbar med en styrka som är emotsedd och god nog. Och en smula för sällan överväldigande.

Mattias Kling

Machine Head


+++

Machine Head

Arenan, Fryshuset

Det måhända blygsamma betyget här ovan grundar sig mest på en känsla av mättnad. För efter den treåriga procession som följt på senaste albumet ”The blackening” har Machine Head varit ett stående inslag i den svenska liverepertoaren, vilket gör att även en utökad föreställning känns rätt reprisartad.

Ändå är det fyra superproffs som kopplar greppet med ”Clenching the fists of dissent”, skickar fram en bastuhet ”The blood, the sweat, the tears” och rusar skiten ur ”Aesthetics of hate”. Men förnimmelsen av exklusivitet är svårfångad och därmed sänks också helhetsintrycket ett snäpp.

Mattias Kling

 

 

 

 

Setlist: Hardcore Superstar

av Mattias Kling

Så, en styck recension lämnad. Se nu till att läsa den i Nöjesbladet i dag, så att mina ansträngningar inte varit helt i onödan. Blev väl inget mästerverk till text (det blir det ju sällan), men jag tror ändå den ger en hyggligt rättvis bild av konserten.

Och, om inte så lär jag ju få höra det också. Eller hur?

Anyhow. Kvällens setlist var som följer, med reservation för eventuella fel som då enbart beror på min tjocka skalle:

 

This worm’s for Ennio

Beg for it

Into debauchery

Medicate me

Silence for the peacefully

She’s offbeat

Shades of grey

Nervous breakdown

My good reputation

Kick on the upperclass

Blood on me

Shame/Standin’ on the verge

No resistance

Need no company

Bag on your head

Wild boys

Dreamin’ in a casket

We don’t celebrate sundays

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB