Så här framåt kvällskvisten gyttrar det ihop sig
avJag vet att jag har gnällt över svackorna i årets program. Surknarrat lite över att det är lite glest mellan toppakterna, speciellt på de större scenerna.
Nu blir det emellertid rena slitningsbonanzan. En velighet som endast avgörs av vad jag ska bevaka för moderorganets räkning, snarare än önskan och lust.
Så här på fredagkvällen går det nämligen att inom några få timmar att kryssa mellan ytterligheterna, och det med bara några få fotsteg som enda hjälpmedel. Det går alltså att ta sig från ett dödsthrashande Göteborg, vars signatursound sällan görs bättre än av At The Gates, till ett hederlighetsrumlande Barnsley, South Yorkshire, tillsammans med Saxon. En programkrock det slår gnistor om, men som likväl är ett faktum. Och därtill kommer kollissionen mellan Europe och Hypocrisy då fredagen börjar närma sig avrundning, två grupper som man borde se. Simultant och samtidigt, helst.
Men det går ju inte. Dessvärre. Och just i det här fallet får det själva exklusiva i att Upplands Väsbys största bidrag till rockvärlden firar 30 år med en späckad jubileumsshow anses så unikt att det vinner över Peter Tägtgrens, förmodligen, sevärda spelning.
Och, jo. At The Gates såg jag ju för bara två veckor sedan på Metallsvenskan i Örebro. Hur det föll ut kan ni läsa här.