Arkiv för tagg hypocrisy

- Sida 1 av 2

Umeååååh – det där blev ju en riktigt lyckad metalhelg

av Mattias Kling
House Of Metal-poster

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.
Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Time to murder it!
Time to murder it!

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.
Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.
Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Fina gübbar, det där.
Fina gübbar, det där.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.
AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.
Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Så här framåt kvällskvisten gyttrar det ihop sig

av Mattias Kling
Tompa Lindberg i At The Gates under konserten i Örebro för två veckor sedan. Foto: CONNY SILLÉN
Tompa Lindberg i At The Gates under konserten i Örebro för två veckor sedan. Foto: CONNY SILLÉN

Jag vet att jag har gnällt över svackorna i årets program. Surknarrat lite över att det är lite glest mellan toppakterna, speciellt på de större scenerna.

Nu blir det emellertid rena slitningsbonanzan. En velighet som endast avgörs av vad jag ska bevaka för moderorganets räkning, snarare än önskan och lust.

Så här på fredagkvällen går det nämligen att inom några få timmar att kryssa mellan ytterligheterna, och det med bara några få fotsteg som enda hjälpmedel. Det går alltså att ta sig från ett dödsthrashande Göteborg, vars signatursound sällan görs bättre än av At The Gates, till ett hederlighetsrumlande Barnsley, South Yorkshire, tillsammans med Saxon. En programkrock det slår gnistor om, men som likväl är ett faktum. Och därtill kommer kollissionen mellan Europe och Hypocrisy då fredagen börjar närma sig avrundning, två grupper som man borde se. Simultant och samtidigt, helst.

Men det går ju inte. Dessvärre. Och just i det här fallet får det själva exklusiva i att Upplands Väsbys största bidrag till rockvärlden firar 30 år med en späckad jubileumsshow anses så unikt att det vinner över Peter Tägtgrens, förmodligen, sevärda spelning.

Och, jo. At The Gates såg jag ju för bara två veckor sedan på Metallsvenskan i Örebro. Hur det föll ut kan ni läsa här.

The blogg goes wild (Veckans viktigaste, pt 17)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker”

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus”

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev :++: – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems”

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de :+++: jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Knocking at your blogg door (FGIF, pt 12)

av Mattias Kling

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med :++++: för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

Bedömda i veckan: Saxon och Krokus – och många fler

av Mattias Kling
Saxon ”Sacrifice”

:+++:

Saxon

Sacrifice

UDR/EMI

METAL Förra året sammanfattades karriären i ”Heavy metal thunder”, en film vars titeltanke här omsätts i praktiken. På initiativ av frontmannen firar Yorkshireveteranerna 20 fullängdare genom att avslöja sin absolut sturskaste sida, med dunder och brak som signatur. På så sätt finns det ingen risk för spår av häst i den här ytterst fläskiga riffbiffen. Snarare är råvarorna så noggrant kvalitetskontrollerade att de flinka tonspurter Paul Quinn och Doug Scarrat sporrar varandra till känns likt ursprungsmärkta. Med detta grundrecept visar ”Sacrifice” upp en grupp som spänner musklerna på allvar, som utan att kantra tar sig an historien om Titanic i ”Made in Belfast” och som bjuder metodisk värdighetsmetal från start till mål. Även om den där riktigt exceptionella låten dessvärre saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the road”.

SPELLISTAN

Spellistan 1/3

• Här kan du lyssna på bidragen i samlad form på Youtube. Förutom låten med Lock-Up, som i stället streamas här.

VECKANS TWEET

Tweet 1/3

• Här kan du lyssna på ”Dirty dynamite” på Spotify och på Wimp.

Spellistor: Sålunda lät februari 2013

av Mattias Kling
tumblr_m4ygj4M1AW1rstspko1_500

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Entrails ripped from a virgins blogg (FGIF, pt 8)

av Mattias Kling

Det har förvisso varit en ganska så inaktiv vecka här. Och det har sina förklaringar – en stor del av de senaste dagarna har nämligen tillbringats i framtiden. Eller vad man nu ska kalla det för.

Bakgrunden är som följer: Likt musikbranschen genomgår även medievärlden en så kallad strukturomvandling. En konsumentförflyttning, som innebär att läsarna byter konsumtionsmönster och i allt större grad tillgodogör sig journalistik via internet, läsplattor eller mobilen.

Därav råder det en viss förvirring i branschen. Inte primärt orsakad av hur vi ska använda oss av de nya möjligheter som erbjuds utan snarare hur man ska säkra ”affären” i en tillvaro där mycket är gratis.

Sådant har jag tvingats ägna mitt på området ganska så obegåvade och ointresserade huvud åt de senaste dagarna. Troligtvis inte för att därigenom kunna lösa någon komplicerad intäktsekvation eller för att någon i ledningsstatus troligtvis har fått för sig att jag skulle kunna göra det heller.

Utan mest för att … ja, varför? Troligtvis är det väl bra att vara förberedd på en tillvaro som slipsklädd rumpsäljare den dag då journalistisk kompetens inte längre är något man är beredd att betala för.

Därför känns det extra skönt att kunna sluta pärmarna runt den här veckan. Strunta i affärsmodeller, intäksmaximering och gotta loss bland en knippe aktuella videoreleaser.

Vilka som vanligt erbjuder väldigt spretig underhållning. Allt från thrash metal med Lost Society, till finkänslighetsunderhållning från Minora. W.E.T löddrar till med lite stunsig AOR, medan Aborted, Incantation och Zombiefied tar döden på största allvar. Och däremellan diverse rock/metalyttringar från Blowsight, The Gates Of Slumber, Vreid och Tomahawk.

Lite bonussnacks då? Visst. Det ska det så klart också bli. Eller, vad sägs om titelspåren från de kommande skivorna med Finntroll, Hypocrisy och Terror samt en livevideo från Exodus framträdande på NAMM-mässan?

Ganska festligt, får jag säga. Och detta presenterat helt i syfte att underhålla och roa en stund så här på fredagskvällen.

Härliga hösten är här (en så kallad guide)

av Mattias Kling

De här raderna kan markera en skiljelinje. Mellan det vänliga och det bistra som tvivelsutan döljer sig bakom några almanacksblad. Mellan nedkoppling, avkoppling och en förnyad måstetillvaro med segrar och nederlag.

Möjlighet finns att blicka tillbaka på; såsom gripandet av Lamb Of Gods frontman Randy Blythe i Tjeckien för dråp, den farsartade rättegången och sedermera domen mot punkkollektivet Pussy Riot i Moskva, jubla över att Century Media har svalt förtreten och numera gör musik tillgänglig på Spotify och att därtill sörja Deep Purple-organisten Jon Lords tragiska bortgång. Jag skulle ju också kunna rabbla fram många bokstäver om exakt hur bra Primitive Weapons och Incindiary var på den där klubben i Brooklyn, om att Katatonias kommande ”Dead end kings” svalkade som värsta luftkonditioneringen i ett luftfuktigt SoHo eller om trevliga vinylfynd på Generation Records.

Allt sånt är fullkomligt möjligt, och kanske även motiverat.

Men jag skådar hellre framåt för stunden. Låter de semesterladdade batterierna kopplas upp mot kommande månader fyllda av trevliga konserter och evenemang.

Ja, första inlägget efter bloggtystnaden blir precis ett sådant.

En så kallad guide, med förslag och uppmaningar på god förströelse och dundrande glädjeämnen som räcker året ut.

I kalenderkorrekt ordning – det här är hetast hösten 2012:

Terror, Kulturhuset, Stockholm 31/8 Förra besöket i huvudstaden, i en lällare i Hipstersöders västligaste kvarter, var ett av de tuffaste och energiska hardcoregig jag har sett i 08-land sedan benknäckarföreställningen med 25 Ta Life någon gång förra århundradet. Och inget talar för att bandets comeback i år kommer bli något annat än ett timslångt gympapass med många scendyk och virvlande dansrörelser i den så kallade gropen. Support kommer från brittiska Brutality Will Prevail, amerikanska Naysayer samt de blågula gängen Guilty och Hårda Tider. För våra vänner på västkusten är det också värt att notera att turnépaketet spelar på fängelset i Göteborg den 30 augusti.

Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 6–7/9 Höstens första stora kryssningsnyhet (vi återkommer till den andra längre fram) är att Sveriges längst levande hårdrockstidning utökar höstprogrammet till två båtar. Den första lägger ut första veckan i september och har ett program som lär få skutan att kränga vilt – även vid värsta stiltje. Dragplåstret heter Soulfly, ett hyfsat känt band med en hyfsat känd Max Cavalera i spetsen, och som följer upp giget på Metaltown i somras och senaste cd:n ”Enslaved” med vild seglats på Östersjön. Därtill kommer en Peter Tägtgren-dubbel med Pain och Hypocrisy, holländska Asphyx första Sverigegig sedan 1991, snart albumaktuella The 69 Eyes, livefavoriterna Raubtier samt sleazetrupperna CrashDïet och Sister. Och därtill stilla pianobarsmys med Nicke Borg Homeland, hårdrockskaraoke, taxfree-möjligheter och annat trevligt. De som är intresserade av att mönstra på gör detta på Tallink Siljas hemsida.

Nekromantheon, The Liffey, Stockholm 22/9 Coola klubben Püssy A Go Go:s höstprogram ser väldigt fräckt ut och borde egentligen återges i sin helhet. Vad sägs bara om kommande tillställningar med såväl Pagan Altar, In Solitude och Degial (28/9) som kultmangel med Aura Noir och Hellish Crossfire (23/11)? För att blott försiktigt skrapa på ytan när det gäller höstrepertoaren? I en bevisligen övertuff uppställning måste jag ändå flagga för ovan nämnda norskgäng – speciellt då den tidigare i år släppta andraskivan ”Rise, Vulcan spectre” med råge kan klassas som överlägsen i höghastighetsthrashgenren. Fullt ställ förväntas på The Liffey, beläget på Stora Nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm.

Dying Fetus, KB, Malmö 27/9 Megamangel i massor är närmast en garanti och i sig en fullgod orsak till närvaro. Speciellt då smattertrions gig på Getaway Rock var tvunget att prioriteras bort till förmån för Manowars jönserier var det som krävde anmälning. Med andra ord finns det många skäl att ta revansch i höst, då Marylandgruppen gör gemensam sak med Job For A Cowboy i Sverige. Till dess – låt hyfsat färska ”Reign supreme” blåsa vaxet ur öronen. Och se till att vara redo att bli ”subjected to a beating” på ovan nämnda lokal eller på Sticky Fingers i Göteborg samt Klubben i Stockholm.

Sweden Rock-kryssningen, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 4–6/10 Höstens andra Östersjönyhet är att även Sweden Rock kör två vändor från Sverige till Finland – dock i ett svep. Den som pallar med 48 timmar kryssningsvanvett kan därmed njuta två set från tyska Rage, och därtill framträdanden från såväl Michael Monroe, Magnum, Portrait, Macabre och Satyricon. För att nämna några. Biljetter bokas här.

• Nasum, Debaser Medis, Stockholm 6/10 Föreställningen på Metaltown i somras (en ganska så reservationslöst hyllande recensent vid namn Mattias Kling fläskade på med :++++:) hade måhända räckt som sentillkommen avrundning. Tacksamt nog har Örebros finest valt att förlänga sin avskedsturné med en handfull svenska höstdatum. Göteborgs Truckstop Alaska får höghastighetsbesök 21/9, medan det den första helgen i oktober byggs upp för grind finale i Malmö på fredagen och i Stockholm på lördagen. Support kommer från Massgrav, Skitsystem och Black Breath – och i huvudstaden gäller dessutom fri entré innan klockan 21. Fler skäl för närvaro? Kolla in den här filmen från Göteborg i somras.

WASP, Arenan, Varberg 6/10 Ett 30-årsjubileum ska naturligtvis firas med buller, bång, konfetti och serpentiner. Och kanske därtill en sågklinga i skrevet och en rakbladsröst i fronten. Klart är i alla fall att Blackie Lawless ämnar fira tre decennier i branschen med en spektakulär föreställning. Två timmar show, uppdelad i tre akter, utlovas med en blandning av gammalt och nytt samt en nedbantad genomkörning av det högst förnämliga albumet ”The crimson idol”. Och därtill videoskärmar, bomber och granater samt ”inslag från gruppens tidiga scenshow”. Är Siwert Öholm varnad om detta? Övriga Sverigedatum: 7/10 Linköping (Cupolen), 9/10 Uppsala (Katalin), 10/10 Hässleholm (Qpoolen), 11/10 Trollhättan (Älvshögsborg), 12/10 Sundsvall (Spegelsalen), 13/10 Örebro (Conventum), 14/10 Eskilstuna (Lokomotivet), 25/10 Huskvarna (Teaterladan), 26/10 Stockholm (Rockklassiker-kryssningen) samt 27/10 Karlstad (Nöjesfabriken).

Dragonforce, Tyrol, Stockholm 16/10 När högst kompetente frontmannen ZP Theart tackade för sig 2010 låg den höghastighetsspelande power metal-ensemblen ganska så pyrt till. Lösningen: att söka en minst lika röststark ersättare på nätet. Till slut lyckades hitta rätt – och sedan dess är det Marc Hudson som svingar mikrofonen i bandet. Tidigare i år släpptes den nyrenoverade sättningens första album tillsammans, döpt till ”The power within” och i Sverige spelar de även i Lund den den 21 oktober och i Göteborg kvällen efter.

Accept, Trädgårn, Göteborg 3/11 Årets så här långt bästa heavy metal-skiva? ”Stalingrad”, så klart. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när tyskarna aviserade en fortsättning på formationsriffandet utan sin omhuldade exfrontman Udo Dierkschneider – och desto fler som tappade hakan över exakt hur bra hans roll axlades av ersättaren Mark Tornillo. Übertüsk allsång blir det även på Münchenbryggeriet (så klart) i Stockholm dagen efter.

Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 15–16/11 Hårdrocksmagasinets andra seglats i höst går årstidsriktigt i väldigt mörka färger – i alla fall om man ser till dragplåstren Turbonegro och Candlemass. Den brittisk/norska comebacktruppen ämnar bevisa att de fortfarande är helvetesbra utan sin gamle frontman, medan huvudstadens mest meriterade doomcombo seglar vidare på hyllningarna efter den tidigare i år släppta avskedsskivan ”Psalms for the dead”. Därtill kommer Nicke Anderssons Imperial State Electric och östrogensprutande huvudstadsgänget Thundermother som ljusglimtar i novembersvärtan. Hyttplats bokas turbosnabbt här.

Marilyn Manson + Rob Zombie, Hovet, Stockholm 5/12 Jag var kanske aningen hygglig mot Brian Warner efter giget på Metaltown (recension går att läsa här). Måhända en smula överentusiastisk över det blotta faktum att 43-åringen i alla fall gjorde ett underhållande försök att uppträda med energi och närvaro efter fiaskoföreställningen på samma festival tre år tidigare. Nåväl. Tre plus blev i alla fall betyget, så här i efterhand var det nog ett för mycket. Ytterligare upprätning kan således krävas då provokationsrockaren gör gemensam sak med Rob Zombie i huvudstadens näst största inomhusarena. Oavsett vilket är det svårt att missa tilldragelsen som sådan.

Muse, Globen, Stockholm 6/12 Första gången jobbade jag med annat – och Håkan Steen tvingades gäspa sig igenom bandets föreställning på Hovet i oktober 2009. Och när det var dags för revansch för denna schemakrock, sommaren därefter, ställde gruppen in sitt framträdande på Zinkensdamm av grumliga skäl. Trions besök i Globen under årets sista darrande veckor blir därmed tredje gången gillt för mig att musa lite (ursäkta ordvitsen) med Matt Bellamy och grabbarna. En trevlig uppföljning till det i oktober stundande studioalbumet ”The 2nd law”, med andra ord. Och jag förutsätter att det blir jag som denna gång kniper recensentjobbet, så att Aftonbladets Steenhårdaste Växjöson kan dra timmerstockar annorstädes.

Converge, Strand, Stockholm 7/12 Vänersborg, maj 1999: Frontmannen Jacob Bannon sprutar saliv över de vilt krängande främre raderna – och jag är nära att göra i byxan över att äntligen få se detta högst innovativa metalcoregäng i levande livet. En upphetsning jag fortfarande känner, så här 13 år senare. Man glömmer förvisso aldrig första gången, men visst blir vissa saker bättre med tiden. Stämmer det överens på mig och Converge? Facit avges senare, var så säkra.

The Scorpions, Göransson Arena, Sandviken 8/12 Enligt uppgift är det klassiska hårdrocksbandet inte välkommet tillbaka till Sweden Rock så länge vissa personer sitter kvar i ledningen. Hårt kan tyckas. Måhända orättvist. Men samtidigt, de headlinegig veteranerna har gjort nere i Norje har lämnat allt annat att önska – vilket gör att de nu lägger sin avskedsföreställning i Sverige hela 724 kilometer och sex månader från landets största årliga hårdrockssammankomst. Samtidigt sägs det vara sista gången kvintetten nöter väg tillsammans och gör de inte en Judas Priest är det därmed också sista chansen att höra ”Rock you like a hurricane”, ”Still loving you”, ”The zoo” och andra stycken framföras av detta gäng.

Kreator + Morbid Angel, Arenan, Stockholm 10/12 Maken till fyrerkeri lär du nog inte få se på den här sidan den 31 december, det är då säkert. Bara huvudakterna är gott nog, men därtill kommer bonusmangel från arkeologiskt influerade Nile samt retrothrash à la Bay Area från uppkomlingarna Fueled By Fire. En rensande helaftonsföreställning som heter duga, med andra ord. För västkustelakingar delas de hårda klapparna helt rättvist ut dagen efter, på Trädgårn i Göteborg.

Annat kul i höst: Grave + Diabolical + Netherbird, Strand, Stockholm 30/8; Opeth, Gröna Lund, Stockholm 14/9; The Gallows + Feed The Rhino + Red Doves, Strand, Stockholm 27/9; Fu Manchu, Strand, Stockholm 3/10; The Architects + While She Sleeps + Heights, Debaser, Malmö 12/10; Nordfest, Sundsvall 12 & 16/10 (WASP, Necrophobic, Year Of The Goat, Entomed med Nordiska Kammarorkestern, Corroded med flera); Danko Jones, Debaser Medis, Stockholm 17/10; Steel Panther, Tyrol, Stockholm 23/10; Master + Blood Mortized + Puteraeon, Truckstop Alaska, Göteborg 26/10; Superrock Weekend, Örebro 26–27/10 (Meshuggah, Torture Division, Coldworker med flera); Trivium + As I Lay Dying + Caliban + Upon A Burning Body, KB, Malmö 30/10; August Burns Red + The Devil Wears Prada + Whitechapel, Brewhouse, Göteborg 1/11;  Jeff Loomis + Monuments + Vildhjarta + Stealing Axion, Sticky Fingers, Göteborg 2/11; Katatonia + Alcest + Junius, KB, Malmö 2/11; Devin Townsend Project + Fear Factory, Nalen, Stockholm 10/11; Parkway Drive + Emmure + The World’s Alive + Struc/Tures, Debaser Medis, Stockholm 21/11; Kamelot, Göta Källare, Stockholm 22/11.

Hypocrisy låter fansen välja

av Mattias Kling

Efter fyra års scenfrånvaro – bland annat Pain har stått i fokus – är Peter Tägtgrens dödsmetallsyssla redo för att nöta vägarna igen.

Tillsammans med Survivors Zero och Hatesphere kommer bandet – som nyligen fick se USA-turnén med Children Of Bodoms Alexi Laiho som gitarrvikarie på inställd på grund av visaproblem – att mangla röven av Europa. Och för att garantera maximal tillfreddställelse låter konstellationen beundrarna vara med och välja repertoaren. Surfa in på omröstningen på skivbolaget Nuclear Blasts hemsida, och välj dina favoriter. Och håll sen tummarna för att just ditt favoritstycke passerar den slutliga gallringen.

Hypocrisy gör inte mindre än fyra spelningar i Sverige nästa år. Planerade turnestopp är Göteborg 3/3, Stockholm 4/3, Umeå 5/3 och Gävle 6/3.

En aptitretare inför senaste albumet ”A taste of extreme divinity”, belönat med tre plus av undertecknad, hittar du här nedan.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Converge ”Axe to fall”

 

++++

Converge

Axe to fall

Epitaph/Bonnier Amigo

NOISECORE För ett ovant öra kan truppens musicerande verka löst sammansatt, farligt nära total kollaps. Verksam i en gråzon mellan punk, metal och allmänna tvångsvårdssymptom låter Converge bilan falla tungt över eventuella begränsningar inom hardcoreramen. Därför borde denna eklektiska utrycksexpedition också vara för mycket för en sansad människa att smälta, men då gruppen också skriver förskräckligt effektiva låtar blir resultatet desto mer tillgängligt. Låt örat vänjas vid kängsparkarna ”Wishing well” eller ”Dark horse”, innan du förundras över Steve Von Till-gästade vaggvisan ”Cruel bloom”. Det är nästan så att man trillar av stolen.

Bästa spår: ”Dark horse”.

Mattias Kling

 

Hypocrisy ”A taste of extreme divinity”

 

+++

Hypocrisy

A taste of extreme divinity

Nuclear Blast/Warner/ADA

DEATH METAL I undergenren refrängsäker raketdöds siktar Peter Tägtgren med sedvanlig skärpa mot stjärnorna. Problemet är bara att ribban redan i inledningsstycket sätts så högt att övriga bitar får finna sig i att glida förbi strax därunder. Detta är dock en acceptabel nivå som är få förunnad. Önskas blastbeats så är ”Taste the extreme divinity” en uppenbarelse. Är sinnet mer inställt på grandiosa melodier i gott lunktempo fixar ”The quest” den saken, medan aggroriffen i ”Hang him high” osar nackspärr. Det mesta är liksom genombra, även om helheten sällan är lika pandemiskt smittande som föregångaren ”Virus”.

Bästa spår: ”Valley of the damned”.

Mattias Kling

 

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB