Det må ha förflutit sisådär 362 dagar. Nära nog ett år av frånvaro, eller i alla fall annorstädes verksamhet.

Ändå känns det som i går. Kanske för att det mesta lika fullt är som då.

Planet ner i svinottan. Upphämtningen av hyrbilen på Ronneby flygplats. Inköp av livets nödtorft på Willys och apoteket. Resan längs E22 med diskussioner om medievärldens bak- och avigsidor med en som vanligt vresbitter Markus Larsson och något uppgiven Jocke Persson. Instuvningen av bagaget i friggeboden i stugområdet Monsunen strax bakom festivalområdet. Lunchfikat med Ebbe och Siv. Lukterna, ljuden, känslan.

Ja, är det 2013 eller är det 2011? Ja. Vilket år är det egentligen?

Förvisso kan det kanske vara ett tecken på ålderdomens virrighet. Gudbevars, jag fyllde ju trots allt 40 i förra veckan och förr eller enare torde väl signalsubstanserna i huvudet skjuta bredvid målet.

Men lika fullt tror jag snarare att det beror på att så mycket är precis om det brukar. Att den här första av festivaldagar följer en snitslad bana från start till mål, med så många välkända frågor utmed stigen. En välkändhet som gör att jag och ovan nämnda kollegor, sedan några år tillbaka bevakningens kärntrio, har svårt att avgöra exakt vilket år vissa saker hände. Det grötar liksom ihop sig, blir makadam och ett föga stukturerat hågkomstgytter utan fast gripbara minnespålar i marken.

Så är det så här vid lunchtid på onsdagen. En stund av väntan och lugn innan festivalen öppnar för denna uppladdningsdag och det i vissa fall ändå föränderliga inslaget – banden som spelar – placerar en i häret och nuet.

Fram till dess är det samma procedur som förra året. Och ja, Larsson tar sig en eftermiddagslur samtidigt som Persson är i väg och tränar samtidigt som en luttrad bloggare skriver nonsens därom.

Det må ha gått ett år sen sist. Men så mycket är detsamma.

Next stop: Kukallén.