På ytterst användbara och pålitliga uppslagsverket The Metal Archives (givet bokmärke för alla metalfixerade) beskrivs Virginiagruppens huvudsakliga textämnen så här:

”Biker movies, rebellion, Satan, occult”.

Det räcker, liksom. Det är bra så. Övriga försök att definiera är bara högtravande och i sammanhanget onödiga.

Likafullt, själva tanken med detta forum är ju att skriva något. Så jag får väl använda mina höga hästar till att på något utförligare sätt nagla fast det som är Satan’s Satyrs.

På ytan är det tämligen enkelt. Och samtidigt motsägelsefullt omöjligt. För det som enkelt kan beskriva debutfullängdaren ”Wild beyond beliefs” sound – som om Venom och GG Allin skulle slå sig ihop att göra soundtrack till en grindhouserulle men lyckas tappa mastertejperna i toaletten – ger bara en bild av sammanhanget. Den skabbiga, amatörmässigt otajta och överstyrt oregerliga. Skivan är faktiskt mer än så. Något otyglat och i högsta grad hörvärt.

Att gruppen handplockades av Electric Wizard till att framträda på årets upplaga av tygpåsefestivalen Roadburn i Tillburg i Holland känns i sammanhanget väldigt rimligt. Man kan ju förstå att estetiken – bågar, bärs, Belsebub och bensodiazepiner – tilltalar doomgänget från Dorset. För även om soundet må skilja de båda ensemblerna åt är de ideologiska grannar i ett technicolorlandskap där omvärlden hälsas med ett rest långfinger och där Celtic Frost är lika välkomna som Blue Cheer.

För de mest anala scenkännarna är det här inget nytt. De upptäckte troligtvis ”Wild beyond belief” då den släpptes av egna bolaget Trash King Productions i juli förra året.

Vi vanliga dödliga kan nu tacka nybildade Bad Omen för att de har plockat upp plattan för en europeisk lansering. Speciellt då trion enligt uppgift som bäst håller på och jobbar på en uppföljare som säkert kommer röna viss uppståndelse.

Fram till att denna når allmän granskning går det bra att lyssna öronen blodiga på debuten. Exempelvis via Spotify, där du hittar skivan här.