Arkiv för kategori Rock

- Sida 1 av 23

Jo, jag har skrivit om The Poodles. Resultatet är rent häpnadsväckande.

av Mattias Kling

The Poodles ”Devil in the details”:+++:
The Poodles
Devil in the details
Gain/Sony

HÅRDROCK/AOR ”(What the hell) Baby” är irriterande after ski-funk av det slag Nickelback kan göra och ”Creator and breaker” har en falsettrefräng som skär i öronen. Detta åsidosatt är det här ännu ett exempel på vilken hög kvalitetsnivå The Poodles befinner sig nu, så här sex skivor in i karriären. Om hin håle nu gömmer sig i detaljerna, vilket såväl titeln som talesättet vill låta påskina, måste det bero på att mycket på skivan är så satans snyggt. Även om ”The greatest” placerar sig någonstans mellan Coldplay och Giant är låten en fluffigt luftig AOR-bakelse, groovet i ”House of cards” nickar åt Electric Boys och ”Need to believe” hade inte skämts för sig på Europes förnämliga ”War of kings”. I ett sådant sammanhang framstår de inledningsvis nämnda plumparna i protokollet ännu mer beklagliga.

Bästa spår: ”Everything”.

Här kan du läsa om Europes nya – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Europe ”War of kings”

Rate
Europe
War of kings
UDR/Warner

ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Bästa spår: ”Vasastan”.


VECKANS SPELLISTA:

Oh my gadd – Scorpions har faktiskt tappat ännu mera sting

av Mattias Kling
Scorpions ”Return to forever”

:+:
Scorpions
Return to forever
Sony

ROCK Det mest slående med slitvargarnas sena karriär är vilket erbarmligt trist rockband de har blivit. Så fort Rudolf Schenker och Matthias Jabs skruvar upp volymreglagen tar det nämligen tvärstopp. Maskineriet hackar och letar desperat efter en karta för att få något slags riktning. Veterangruppen lunkar, stånkar – och vräker ur sig nonsens likt ”Rock my car”, ”Going out with a bang” eller ”Rock ’n’ roll band” samtidigt som det så kallade svänget är lika smidigt som en djupfryst apfelstrudel. Det som räddar detta 50-årskalas (ett imponerande faktum i sig) från att kantra är i stället de stunder då det bjuds upp till tryckare. Nu är väl förvisso vare sig ”House of cards” eller ”Gypsy life” någon ny ”Still loving you” men de ger i alla fall firandet ett mer passande romantiskt skimmer. Balladbandet Scorpions håller i alla fall fortfarande hygglig klass.

Bästa spår: ”Catch your luck and play”.

Bloggexklusivt tyck: Black Star Riders är knappast häst på mogenrock

av Mattias Kling
Black Star Riders ”The killer instinct”

:++:
Black Star Riders
The killer instinct
Nuclear Blast/Sony

HÅRD ROCK Emot sig har stjärnryttarna ständigt sitt eget ursprung och dess överlägsna förnämlighet. För även om ensemblen lanserades som en färsk akt runt releasen av debutverket ”All hell breaks loose” så existerar alltjämt det faktum att det i stort sett handlar om den samling som under 2000-talet kånkat runt som överdrivet kompetent coverorkester under Thin Lizzy-flagg. Förstautgåvan gav en fingervisning om att det fanns en kraft och vilja att stå på egna ben, men här går det desto trögare. Förvisso finns det ett sympatiskt countrytwang i ”Finest hour”, ”Soliderstown” kastar gröna blickar mot ”Emerald” och titelspåret är ett skönt rivigt rockstycke. Men det känns som att luften går ur gänget ungefär i halvtid, och upprinnelsen blir mest förvånande oinspirerad och ofärdig. Låtar likt ”Sex, guns & gasoline”, ”Blindsided” eller ”You little liar” hade Phil Lynott sannerligen aldrig godkänt.

Bästa spår: ”Finest hour”.

Danko Jones tänder på en gås – och håller en hög nivå

av Mattias Kling
Danko Jones ”Fire music”

:+++:
Danko Jones
Fire music
Bad Taste/Border

ROCK Har tjuren från Toronto gått och blivit rökt på gamla dar? Nu kanske man förvisso inte ska tända på alla cylindrar över att det sjungs om att puffa jolle i ”Getting into drugs” – låten är mer komedi än biografi – men nog har trion meckat ihop en platta som inte är av det gräsligare slaget. Cowbellkarnevalen i ”Do you wanna rock” är som gjord för att slå pannan i scengolvet, ”Body bags” avlossas riktning mot Misfits ”Bullet” medan ”I will break your heart” är en 50-talsbuggande punkballad av det slag som Volbeat brukar göra. Emellertid känns det som att Danko Jones har sin egen historia och sitt goda liverykte emot sig. För även om ”Fire music” är en tämligen genomhet upplevelse så når den sällan upp till exempelvis ”We sweat blood” eller ensemblens konsertleverans. Så rökt är det nog inte. Men inte så superpåtänt heller.

Bästa spår: ”She ain’t coming home”.

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

Bedömt i veckan: En skiva som är väldigt kass – och en med Carcass

av Mattias Kling
Nickelsuck är tillbaka med ännu ett hot mot fred och välstånd i världen.
Nickelsuck är tillbaka med ännu ett hot mot fred och välstånd i världen.

:-:

Nickelback
No fixed address
Republic/Universal

ROCK Vissa hävdar att Nickelback – tillsammans med komikern Tom Green – är den verkliga orsaken till att USA gick ut i krig mot Kanada i filmen ”South park: Bigger, longer & uncut”. Som en förebyggande aktion för kommande brott mot internationell smakrätt och angrepp på omvärldens mentala hälsa. Det må vara en efterhandskonstruktion, men faktum är att kvartetten från Hanna, Alberta, har ett så alarmerande uttryck att FN:s säkerhetsråd kallar till krismöten var gång det vankas en ny release. På så sätt är gruppens åttonde release inget undandag. Den är bräddfylld av irriterande banal douchemuzak, ballader med samma känslomässiga djup som en Harlekin-historia och penibla grötrim (”everybody wants to be the sisters mister”). Kanske inget att gå i krig över, men nog så skadligt mot ditt välmående.

Bästa spår: ”The hammer’s coming down”? Kanske.

VECKANS TWEET:
Tweet 14/11

Du kommer inte tro vilka tuffa låtar som släpptes i oktober

av Mattias Kling
eating-hands

Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.


Nya singeln får mig att tro på Marilyn Manson igen

av Mattias Kling
The god of fuck does not jättesuck as much any more.
The god of fuck does not jättesuck as much any more.

Vi kan väl säga att de senaste åren inte har varit direkt snälla mot chockrockens störste Mazzarin. Efter den offentliga kraschlandning som sommarturnén 2009 innebar – jag minns fortfarande giget på Metaltown i juni samma år som det sämsta jag sett med en artist på den nivån – tycks han ha skärpt sig en smula. Gjorde en hygglig comeback på samma festival två år senare och släppte ett ganska så godkänt album i och med ”Born villain” några månader senare. En comeback som dessvärre följdes upp av ännu ett näsdyk till konsert på Hovet i december samma år, en Sverigevisit som mest kommer att gå till historien för att huvudpersonen kvällen före körde fyllekaraoke på stockholmska kulturetablissemanget Pub Anchor.

Nyss nämnda 2012-platta var dock inte något återtagande av den kreativa glöd som präglade den så smått fantastiska albumsviten som ledde in i millennieskiftet, men likväl en fingervisning om att den oregerlige strulputten i alla fall verkade intresserad av att göra spännande och lyssningsvärd musik igen.

Satt i detta ljus är 45-åringens nya singel närmast sensationell. Akutsläppt i helgen via exempelvis Youtube och för nedladdning på hemsidan är ”Day three of a seven day binge” (bara titeln är så dekadent att man blir bakis bara av att läsa den) en skön midtemporocker som tycks ligga närmare Bowieismerna som präglade ”Eat me, drink me” (2007) än de karriärbyggande industriexplosionerna på ”Antichrist superstar”.

Bra så! Jag godkänner och gillar. Känner en i alla fall försiktig pepp för det studioalbum som är aviserat till nästa år. Och det är ju faktiskt inte så tokigt i sammanhanget.

Precis så här tycker jag om At The Gates comebackskiva … och om Rancid

av Mattias Kling
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)

:++++:
At The Gates
At war with reality
Century Media/Universal

DEATH/THRASH METAL För att prestera det orimliga – ens tangera det så upphissade och stilbildande avskedsalbumet ”Slaughter of the soul” – skulle det krävas att den här skivan slog upp ett hål i tiden som tillvaron som dess invånare ramlade igenom.

Det var ju som att alla planeter stod i exakt rätt formation där i november 1995. Allting klickade, såväl i helhet som i detaljer. De pusselbitar som föregångarna ”With fear I kiss the burning darkness” (1993) och inte minst ”Terminal spirit disease” (1994) sågat fram fogades samman på ett till synes sömlös vis och en kollektiv metalvärld kunde bara se på och tappa hakan.

Naturligtvis är det omöjligt att just här och nu upprepa en sådan bragd. Så mycket är ju annorlunda jämfört med nittiotalets mittskåra. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad – samtidigt som grundideologin under tiden har kidnappats av den amerikanska metalcorescenen och blivit, om inte uttjatad, så i alla fall lika vardagssjälvklar som morgonens första inloggning på Facebook.

Konkret uttryckt: Det går helt enkelt inte att göra en ny ”Slaughter of the soul”, själva sinnebilden för melodiöst durkdriven dödsthrashperfektion, under de förutsättningar som 2014 erbjuder. Det vet du. Det vet jag. Och – inte minst – det vet gruppen i sig.

Kanske är det just därför ”At war with reality” låter så förbannat bra. Precis som At The Gates två decennier senare bör och ska. Utan att egentligen reflektera plockas trådarna från föregångaren upp och vävs samman med komponenter även från den tidiga diskografin på ett sätt som bitvis känns lika karriärsammanfattande som fräscht. Resultatet är ofta strålande; rappt, lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt.

Det är ju så mycket som går att känna igen och uppskatta. Från det rappa Björler-riffandet som löper likt en röd tråd genom repertoaren till tygden i ”Heroes and tombs” och ”Order from chaos”. Den raspiga offensiven i Tompa Lindbergs sång, klippet i Adrian Erlandssons trumspel. Melodierna, känslan och konkurrenslösheten.

Det här helt rimligtvis den enda sentillkomna uppföljare ”Slaughter of the soul” egentligen kunde få.

At The Gates ”At war with reality”

BÄSTA SPÅR Eventuell favorit är egentligen en humörsfråga. I går kanske det var ”The book of sand (The abomination)”, i morgon ligger sannolikt ”The circular ruins” varmast om hjärtat. Eller varför inte ”The conspiracy of the blind”? Eller ”The head of the hydra”? Det känns både snålt och dumt att låsa sig vid en speciell höjdpunkt.

VISSTE DU ATT … … ”At war with reality” är baserad på den litteraturgenren magisk realism? När Tompa Lindberg i Close-Up Magazine nyligen plockade ut tre böcker för den intresserade att börja med så föll valet på Jorge Luis Borges ”Fiktioner”, Ernesto Sabatos ”Om hjältar och gravar” samt Julio Cortázars ”Hoppa hage”.

The Haunted ”The Haunted”

LYSSNA OCKSÅ PÅ … … The Haunteds självbetitlade debut från 1998. Idéer som ursprungligen var ämnade för At The Gates hittade en extra effektiv thrashglöd, som accentuerades av Patrik Jensen (ex-Seance) och Peter Dolving (ex-Mary Beats Jane).

VECKANS TWEET:
Tweet 24/10

Sida 1 av 23
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB