Vad gjorde du 1993?

Ta det som en retorisk fråga. Vissa av er var måhända inte ens födda då, medan andra kanske hade kommit långt i livet. Det är ju charmen med att tala till ett diffust sammansatt gäng att adressera, allt är möjligt och allt är omöjligt. Beroende på hur man väljer att se på saken just för stunden.

Själv var jag för exakt 20 år sedan en termin in på journalistutbildningen. En fjärdedel avverkad, cirka 50 procent mer osäker på om jag verkligen hade hittat rätt. Huruvida jag gjorde det lär ju vara föremål för diskussion, men murvel blev det ju i alla fall av den där parveln. Till vissas glädje och andras förtret.

I alla fall. Några som exakt minns vad de gjorde för 20 år sedan är Pierre Klingstedt (tidigare Pettersson) och Chris Tärnlund. Det var nämligen då de båda var med och bildade gruppen Skumdum i Kåge, strax utanför Skellefteå. En liten punkensemble som har lyckats stå emot såväl genredöd som det där vi kallar livet – och som i år har firat Systembolagsålder genom att släppa en singel i månaden elektroniskt och som nu har samlat det göttigaste bland dessa stycken på cd:n ”Traveller anthems”.

– Vi hade funderat på att släppa tjugo låtar under året men det var inte förrän i slutet av 2012 som vi bestämde oss för att ge ut tio singlar digitalt den tjugonde varje månad, berättar Pierre. Ska man vara riktigt ärlig så var det vår enda chans eftersom vi inte hade spelat in allt klart. Vissa singlar mixades faktiskt samma dag som dom skulle ut.

När ni bildade bandet för 20 år sedan, fanns en tanken att ni skulle finnas kvar 2013?

– Det hade nog ingen av oss kunnat föreställa oss. Med tanke på alla turer som varit med Skumdum genom åren så är jag väldigt glad att kunna säga att det var mycket länge sedan det var så roligt att spela med bandet som i dag.

På de här decennierna har er genre gått från hetaste hett till ganska iskallt – och sen upp igen. Hur orkade ni kämpa genom de magra åren?

– Då mycket av det som gjorde oss kalla är egen förskyllan så har det hela tiden handlat om att kunna motivera för sig själv att fortsätta kämpa. Jag har alltid upplevt att det funnits en scen för vår musik – och i och med att vi började sjunga på engelska 2004 fick vi ju dessutom en betydligt större marknad för vår musik. Jag tror att många upplever att vi försvann från scenen 2005, när det i själva verket var mer hektiskt än någonsin med gigande i Spanien och Frankrike. 2009 gjorde vi även en Japanturné som var grymt lyckad. Det gäller att hitta en morot som gör det värt att lira även när musikstilen upplevs som sval.

Ni har gjort försök genom att släppa skivor på engelska och på spanska. Finns det något språk som ni har försökt men inte klarat av?

– Inte vad jag kan komma på. Vi försökte skriva en låt på japanska under vår turné där 2009 men insåg att det var lite knepigt med uttal och fraseringar så det blev inget mer av den. Jag tycker personligen att det är ganska kul med språk eftersom det tenderar att sätta olika karaktär på låtar som egentligen låter ganska lika musikaliskt. Jag tror att dom flesta som hört våra tre spanska låtar tycker att dom är ganska festliga samtidigt som jag är säker på att dom skulle upplevts ganska traditionella om vi sjungit på svenska eller engelska.

På en av årsutgåvorna finns låten ”Bad Religion”. Skulle ni våga spela upp den för bandet i fråga?

– Hell yeah! Vi kallade den faktiskt ”Bad Religion-låten” redan från början eftersom jag tyckte den var rätt lik deras sound och tempo. Ganska raka riff och bra smäll. När texten så var färdig insåg jag att namnet faktiskt var grymt passande eftersom den handlar om hur vi blev som vi blev. Skulle vara grymt kul att höra om Bad Religion höll med om min åsikt gällande likheten eller inte.