Startsida / Inlägg

Har ni fått tomtar på loftet, Bad Religion?

av Mattias Kling
Någon konstig snubbe tillsammans med Bad Religion-medlemmarna Brett Gurewitz, Greg Graffin och Jay Bentley under inspelningarna av ”The process of belief” i Los Angeles i augusti 2001.
Någon konstig snubbe tillsammans med Bad Religion-medlemmarna Brett Gurewitz, Greg Graffin och Jay Bentley under inspelningarna av ”The process of belief” i Los Angeles i augusti 2001.

Kära Bad Religion.

Jag väljer att tilltala er som ett kollektiv, likt om ni vore mina vänner, en position som ni har förtjänat på många sätt.

Ni vet ju att jag gillar det ni gör. Det har jag poängterat vid flertalet tillfällen, antingen genom mina texter i allsköns forum eller då jag de facto fick säga det till er personligen där i Los Angeles i augusti 2001, och jag ser egentligen ingen anledning att revidera den inställningen på något rakt igenom konkret sätt.

Jag har alltid stått bakom er. Stöttat er. Försvarat karriärdrag och infall som kanske inte tycktes helt rimliga för en person utanför den innersta kretsen, men som jag ändå på något sätt antog ni hade en tanke med. För det är ju det som ursprungligen gjorde oss till vänner. Att ni hade en förbannat god och välformulerad tanke med det ni har erbjudit publiken i mer än 30 år, om man i detta räknar in vissa inaktiva perioder.

Handen på hjärtat, det kanske inte var det som ursprungligen fick oss att mötas där i en verklighet som är så annorlunda än den som existerar 2013.

Som så många andra hormonkluster under den sena delen av 1980-talet blev jag först varse om er existens via tysk thrash metal, hur vrickat och slumpartat det än må låta. Det var ju på Kreators frontman Mille Petrozzas bröst jag först såg ert namn och elementära crossbuster-logo. Jag såg honom bära er t-shirt på livebilder i Metal Hammer och i videon till låten ”Betrayer” och fattade direkt – duger det åt Mille är det fantastiskt för mig.

Döm då min förvåning då jag slutligen fick höra er musik. Det här var ändå på 1980-talet – före internet, före Spotify, före allt nu-mentaliteten – och det enda sättet att utforska ny musik var via kompisar, radion, skivaffärer eller MTV. Spelades inte det man sökte där eller fanns inne i sortimentet hos plattnasaren var det bara till att beställa – och sedan artigt sitta och vänta på att produkten i fråga skulle dyka upp. Vilket kunde ta alltifrån en vecka till ett halvår. Tro fan att man var mer kär i musiken under dessa förutsättningar.

I alla fall. Jag visste då ingenting om er eller er musik. Allt detta var ett mysterium och en fantasiföda. Sånt jag tänkte på, föreställde mig och laddade upp inför. Hur skulle det låta? Troligen hårt som fan med tanke på vem som bar er tröja och hur er logo var designad. Okej för att själva bandnamnet kanske inte var lika brutalt som exempelvis Kreator, Sodom, Bathory eller Possessed – ni hade ändå det godkännandet. Som jag skrev tidigare: duger det åt Mille är det fan i mig gott nog för mig.

Därför kan jag ju inte säga annat än att jag blev aningen chockad då jag slutligen fick mitt beställda exemplar av ”No control” i posten – en överraskning som knappast blev mindre då jag såg omslaget. Inga gravstenar, monster, zombies, domedagsvisioner eller blod. I stället blott fyra versalt skrikiga ord i grällaste möjliga färgskala, väldigt åttiotalspastellig; BAD RELIGION NO CONTROL.

BadReligionNoControl
”No control” släpptes den 2 november 1989 via gruppens egna bolag Epitaph.

Jag får erkänna att jag kände mig lite blåst. Vad fan är det här? Nu har en snubbe som har skrivit låtar likt ”Pleasure to kill”, ”Tormentor” och ”Flag of hate” så medvetet marknadsfört en grupp till sina fans – och så ser dess omslag ut som något som The Village People hade tyckt varit bjärt i överkant. Nåväl. Nu är ju den som dömer hunden efter håren rätt trångsynt och den som hatar en skiva bara för dess konvolut än mer korkad, så jag tog ju ändå och la skivan på tallriken (den kostade ju trots allt 150 spänn, en förmögenhet för en grundskoleelev vid den tiden). Och sen dess har mitt liv inte riktigt varit detsamma.

Jag sökte och förväntade mig thrash metal – jag fick något förändrade min värld. Så till den milda grad att jag än i dag, i en annan tid och i ett annat liv och i en annan stad och 24 år senare, kan få gåshud bara av att tänka på Pete Finestones sekundsnabba trumslag som inleder ”Change of ideas”. De var en skiljelinje. En markering mellan före och efter. Något livsomstörtande, om ni så vill.

Där och då var jag fast. Liksom naglad under knappa minuter som rasar förbli likt ett ögonblick – perfekt längd för att trycka in två gånger på stofiltingesten C90-kassett – och som aldrig tycks hämta efter andan. Den dyker bara rakt in i handlingen, spikar fast lyssnaren vid högtalarna och försvinner lika snabbt som den har dykt upp, via ”The world won’t stop”.

Där hände det. Själva anledningen till att jag i mångt och mycket är den jag är serverades på 33 varv i minuten, kort, koncist och väldigt okomplicerat. Kan man tycka.

För det är ju just det. Även om vi kan kalla det där ursprungsmötet mellan vinyl och skivspelarnål för kärlek vid första öronkastet krävde det som levererades något mer än ordinär slentrianlyssning. Som alltid, det som på ytan kan tyckas enkelt är det inte så fort man skapar bort ytfernissan och inspekterar det som finns därunder. Och just så är det med er gärning, har jag blivit varse. Jag började när den första glädjechocken hade lagt sig studera texterna. Fattade ganska snart att jag inte begrep så mycket, egentligen.

Men de väckte tankar. Gav mig lust att gräva djupare, att ta reda på vad dolde sig bakom akademikerord likt ”besiege” och ”fecundity”. Att tränga djupare. Begripa. Ta till mig. Rakt igenom förstå vad gruppen försökte förmedla via dessa resonemang.

Jag behöver inte i detta forum gå på djupet om detta. Om Queensrÿche är den tänkande människans heavy metal (en ganska snofsig titel, egentligen) är Bad Religion punk med doktorshatt. De kan resonera runt alltifrån evolution till politik till religion, ofta på ett sätt som inte alltid är lättbegripligt eller inbjudande förpackat, men de vill säga något. Om värden, om livet och om allt som teoretiskt går att håva in i den påsen.

Det var säkert den reaktionen ”No control” önskade väcka. En uppmaning att stanna upp och tänka till, ifrågasätta förhållningssätt och reflektera över vad ideologier och sanningar egentligen betyder – och hur man som individ kan använda sig av detta för att leva sitt liv i intellektuell opposition, i stället för att blint svälja all skit som kastas ens väg.

Vi kan säga att skivan gjorde just det med en då 17-årig gymnasist i Kalmar. Kanske inte en vassaste kniven i lådan, men ändå intresserad av att tänka till och tänka om. Och som egentligen bara behövde en knuff i rätt riktning för att slå in på en väg som sträckte sig bortom Hollywoods dundrande propaganda och metalvärldens ofta ogenomtänkta provokationer.

Med detta önskar jag berätta för er, kära Bad Religion, exakt vad ni betydde i formandet av den människa som skriver det här. Som nu, 24 år senare, kanske inte har skrapat mer än på ytan till era akademiska teser och resonemang, men som aldrig har slutat lyssna när ni lägger fram dem. För jag stod ju kvar där under de tuffa åren. Jag lämnade inte er sida ens då ni släppte den hemska skivan ”No substance” 1998 – trots att samarbetet med Die Toten Hosen-Campio i pinsamma ”Raise your voice” nära nog fick mig att kasta plattan ut genom fönstret – och jag accepterade de plattor som gjordes under gitarristen Brett Gurewitz frånvaro under 1900-talets sista decennium i det skick de var. Jag var kanske inte nöjd, men jag gav inte upp. Tappade inte hoppet om att ni skulle hitta tillbaka till den magiska laddningen som präglade skivsviten från ”Suffer” till ”Recipe for hate”.

Reportaget från Los Angeles publicerades i Close-Up nummer 49 i januari 2002. Pinsamt dåligt skrivet och disponerat, kan jag tycka i dag. Men likväl finns det där.

Och jag fick ju min belöning där i Los Angeles i augusti 2001. På uppdrag av Close-Up Magazine fick jag den stora äran att hälsa på i mytomspunna Westbeach Recorders i Hollywood för att förhandsinspektera er stora återkomst ”The process of belief” (slutligen släppt i januari året efter). För det var ju precis så det kändes där och då, med Gurewitz åter i truppen och en reträtt till Epitaph efter sju år och fyra skivor i storbolagsland.

Det blev startskottet för den stora comebacken. Ett nytt millennium där internet har fört oss människor närmare varandra, men där terror, hat och allsköns trångsynthet har gjort att vi tycks hata mer än någonsin. Det var sådana ämnen som drev de utmärkta comebackskivorna ”The empire strikes first” (2004) och ”New maps of hell” (2007) och även om jag inte imponerat har hjulat av upphetsning över uppföljarna ”The diset of man” (2010) och årsgiven ”True north” har de ändå varit plattor som få kan göra. Det är mest i sammanhanget som de inte känns lika självklara.

Just därför har jag så svårt att svälja ”Christmas songs”, den ep som släpptes runt allhelgona. Jag begriper inte själva syftet. Kan inte acceptera hur den ideologiskt skaver mot det jag upptäckte där på 1980-talets sista år. Kan inte skaka av mig känslan av att den bara känns … ovärdig.

Ni har säkert era skäl till varför skivan såg dagens ljus. Om de så må vara att ”en bra låt är en bra låt” eller att samla in pengar till organisationen Snap, som jobbar med de som har drabbats av sexövergrepp begångna av präster är egentligen egalt. Jag har redan uttryckt detta i exempelvis den recension som publicerades i Aftonbladet i fredags, så det finns ingen större anledning att vrida om kniven. Men jag begriper fortfarande inte själva andemeningen med att pryda er officiella diskografi med denna utgåva.

Jag har skrivit det förr, men frågan tåls att ställas ännu en gång: Har ni fått stilla fnatt?

Fotnot: Det här inlägget får fungera som ett appendix till mitt tyckande runt ”Christmas songs”. En förklaring till varför jag har så svårt med skivan, vilket mer grundar sig i ideologi än dess själva utförande. Bad Religion har alltid varit mer än musik för mig. Jag hoppas att det inte finns anledning att omvärdera den inställningen hädanefter.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB