…och precis så här får den här veckan en Mastodon(t)bra start
avDet går ju lugnt att säga att ensemblen har en konsekvent finfin diskografi att leva upp till. En snabb koll i arkiven visar att kvartettens skivutgivning resulterat i glödande :++++:-betyg av antingen yours truly eller av Marcus Grahn sedan debutanmälningen av ”Leviathan” i september 2004.
Mycket rimligt så, självklart. För det den Sthlm Fields-aktuella Atlantagruppen har berikat skivmarknaden med det senaste decenniet är något så hyllningsvärt och exklusivt som en releaseparad som har lyckats vara såväl egensinnig som allmänt gångbar. En grupp som förenar vinylknasterkonnäsörer och konventionella headbangers i en och samma hänförda målgrupp.
Därför går det ju säga att kommande fullängdssläppet ”Once more around the sun” är lika efterlängtat som upplösningen av ”Mad men”. Ett verk som begåvats med just nämnda titel på grund av en klar anledning: den cykliska tillvaro det innebär att vara en aktiv och turnerande grupp. Eller inte alls, om vi får tro en intervju som sångaren/basisten Troy Sanders gjorde med Paste Magazine tidigare i vår:
Och om ”High road”, som går att lyssna på här nedan, får vara vägledande så känns det likt en vidare exkursion i ”The hunters” jaktmarker. Lite rakare och nedtrimmat jämfört med den konceptuella alternativprogen på exempelvis ”Crack the Skye” och väldigt låtorienterat. En del av ett kreativt flöde som har resulterat i att bandet lämnade producenten Nick Razkulinecz med en halvtimmes material som inte rymdes inom 60-minutersmallen och som sägs vara redo att släppas i en eller annan form.
Den som lever får se exakt hur detta avlöper. Och fram till dess duger det så gott med albumet som sådant. Så länge en får inleda arbetsveckan med en åktur på ”High road” är förväntingarna intakta.