Arkiv för kategori Soundcloud

- Sida 1 av 3

Bli nitad av Arch Enemy så här på torsdagsförmiddagen

av Mattias Kling
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”

De flesta känner nog Halmstadsbördige Michael Amott som en ganska så ekvilibristiskt driven musiker. Ett föga förvånande eller orimligt förhållningssätt, speciellt då supergitarristen speciellt via skötebarnet  Arch Enemy har kämpat hårt för att förena det hårdrocksklassiska gitarrspelet – tänk Richie Blackmore, Michael Schenker, Uli Jon Roth och Frank Marino – med dödsmetallens handfasta aggression.

Därför kan Amotts senaste giv tillsammans med sitt ”War eternal”-aktuella gäng (läs recension här) ses som aningen opassande av mer sentillkomna anhängare.

I en flexibilaga senaste numret av amerikanska Decibel Magazine bjuder Arch Enemy nämligen på två covertolkningar som blottlägger helt andra inspirationsrötter än de man hittar hos Deep Purple Rainbow, Scorpions – här bjuds det nämligen svensk råpunk à la tidigt 80-tal för hela slanten. Snabbare än du hinner dra ett djupt rivande andetag på limtrasan vältrar sig kvintetten igenom Moderat Likvidations ”Nitad” och Anti Cimex ”When the innocent die” – vilket är extra coolt då kanadensiska sångerskan Alissa White-Gluz i den förstnämnda tvingas bräka på klockren skånska. Och faktiskt gör det som om hon tillbringat en stor del av sitt liv med att möla falafel på Möllan. Snyggt!

Du hittar låtarna här. Spela galet högt för extra kravalleffekt.

Varsågoda, ytterligare en chans att bekanta sig med Eyehategod

av Mattias Kling
10312856_10153178021995961_7360276576614725932_n

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Ny vecka … det tycker jag vi firar genom att lyssna på Vallenfyre

av Mattias Kling
Det gäller att inte sitta brunt till när det här muntra gänget tänder fyre på brasan.
Det gäller att inte sitta brunt till när det här muntra gänget sätter fyre på brasan.

Rent objektivt kanske det finns få anledningar att utbrista i några större glädjeyttringar måndagen den 12 maj 2014. Jag ser i alla fall få. Redan nu känns det som en rätt onödig dag, inte så värst produktiv, befriad från energi och överdriven livspepp.

En gnôtar ju liksom bara på. Sakta men säkert börjar den där hårdrockstidningen ta form och fyllas med innehåll, men den där sista stora pusselbiten saknas fortfarande. Den skulle ha trillat på plats förra veckan, plockades bort i sista stund, men ska slutligen lyftas på plats i morgon kväll. Är det sagt. En får väl se, liksom.

När håglösheten är som störst finns det ju emellertid alltid tröst. Och just i dag väljer jag herr Gregor Macintosh klappa kinden och viska lugnande ord i mitt öra.

Eller, det är väl precis det han och medbrottslingarna i Vallenfyre inte gör. Bjuder på något lugnande och avslappnat, alltså. För på andragiven ”Splinters” har Paradise Lost-sidospåret snarare dragit sin doomtyngda death metal ut åt kanterna. Inspelad tillsammans med Converges Kurt Ballou i dennes studio i Salem, Massachusetts, är uppföljaren till debutplattan ”A fragile king” (2011) nämligen en tendentiöst positionerad rackare. Punkigare, snabbare och argare än förstlingsverket, men samtidigt sävligt rå och brutaltung. Lyssna bara på den överstyva rundgången som tjuter efter introriffen i ”Scabs”. Den gör konstiga saker med dig, gnisslar och morrar, och är bara en sån tjusig detalj som en mer studioperfektionistisk grupp hade redigerat bort.

Som det kanske står klart vid det här laget: Det här är en platta som bygger på känsla. Som snarare skyltar med sina skavanker och sprickor än försöker gömma dem bakom söndertriggade trummor och våldsamt komplicerade ProTools-gitarrer. Den känns live, ärlig och naken – på ett sätt så att man som lyssnare nästan tappar byxorna.

På så sätt kanske ”Splinters” inte direkt gör denna glåmiga måndag speciellt gladare, men det är å andra sidan inte heller Vallenfyres syfte eller uppsåt. Vilket är väldigt trösterikt i sig.

Fotnot: Faller smakproven ovan i smaken går det bra att lyssna på ”Splinters” på såväl Spotify som på Wimp. Eller göra något så sinnessjukt radikalt som att tjacka plattan, så klart.

…och precis så här får den här veckan en Mastodon(t)bra start

av Mattias Kling
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor tog det där med att strippa ner soundet ett steg längre.
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor tog det där med att strippa ner soundet ett steg längre.

Det går ju lugnt att säga att ensemblen har en konsekvent finfin diskografi att leva upp till. En snabb koll i arkiven visar att kvartettens skivutgivning resulterat i glödande :++++:-betyg av antingen yours truly eller av Marcus Grahn sedan debutanmälningen av ”Leviathan” i september 2004.

Mycket rimligt så, självklart. För det den Sthlm Fields-aktuella Atlantagruppen har berikat skivmarknaden med det senaste decenniet är något så hyllningsvärt och exklusivt som en releaseparad som har lyckats vara såväl egensinnig som allmänt gångbar. En grupp som förenar vinylknasterkonnäsörer och konventionella headbangers i en och samma hänförda målgrupp.

Därför går det ju säga att kommande fullängdssläppet ”Once more around the sun” är lika efterlängtat som upplösningen av  ”Mad men”.  Ett verk som begåvats med just nämnda titel på grund av en klar anledning: den cykliska tillvaro det innebär att vara en aktiv och turnerande grupp. Eller inte alls, om vi får tro en intervju som sångaren/basisten Troy Sanders gjorde med Paste Magazine tidigare i vår:

Skärmavbild 2014-04-22 kl. 13.39.08

Och om ”High road”, som går att lyssna på här nedan, får vara vägledande så känns det likt en vidare exkursion i ”The hunters” jaktmarker. Lite rakare och nedtrimmat jämfört med den konceptuella alternativprogen på exempelvis ”Crack the Skye” och väldigt låtorienterat. En del av ett kreativt flöde som har resulterat i att bandet lämnade producenten Nick Razkulinecz med en halvtimmes material som inte rymdes inom 60-minutersmallen och som sägs vara redo att släppas i en eller annan form.

Den som lever får se exakt hur detta avlöper. Och fram till dess duger det så gott med albumet som sådant. Så länge en får inleda arbetsveckan med en åktur på ”High road” är förväntingarna intakta.

Bomba igång veckan med lite svensk death metal på ingång

av Mattias Kling
Den där känslan igen. Den DÄR känslan…
Den där känslan igen. Ja, den DÄR känslan…

Du har all rätt att känna dig lite sänkt i dag. Inte nog med att det är måndag, en av veckans mer obekväma dagar och egentligen bara hotad av tisdagen när det gäller onödighet, i går slog klockan även över till sommartid. Den där timmen som försvann kanske inte kan tyckas som mycket att gnöla över, men likväl innebär även en nog så marginell dygnsförskjutning en provokation mot vanorna.

Det spelar ju liksom ingen roll om klockan påstår att den behagar vara två på natten – tycker din kropp att den är ett så agerar den därefter. Och det där med en skön minimisömn på hanterbara sex timmar blir snabbt decimerad till minimumtilldelning.

Nåväl, same procedure as last year. Same procedure as every fucking year.

Därför kan det ju finnas anledning att begagna sig av en extra häftig stimulantia av det lagliga slaget – något annat rekommenderas så klart inte – för att få upp engagemanget till lägstanivå. För att göra dagen mer uthärdlig, helt enkelt, likt dunderkoffein för själen.

Västerasbra mangeltrupp.
Västerasbra mangeltrupp.

Turligt nog presenteras sånt löpande via färsk musik. Som till exempel via gossarna på bilden ovan, även kända som Bombs Of Hades, som tar mars sista flämtande ögonblick som en ursäkt till att avslöja vad vi kan vänta oss på kommande tredjeskivan ”Atomic temples”.

Av låten ”Omens” (lyssna i Soundcloudspelaren nedan) är det – death metal. Ganska så oborstat och rudimentärt och med en crustthrashig grundton, men för den skull ganska så långt ifrån amatörmässigt eller slappt.

Jag förväntar mig gärna mer kompetensprygel i den skolan på uppföljaren till ”The serpent’s redemption”,  som släpps via tyska War Anthem den 23 maj.

fdlasdklfkasdfas
Va e d? D e d-takt.

En månad dessförinnan, den 21 april, är det dags för Göteborgs Miasmal att ta steget in i finrummet. Då släpper kvartetten nämligen sin Century Media-debut ”Cursed remedeer”, som följer upp det självbetitlade debutalbumet från 2011.

Gruppens devis sägs vara ”spela först, tänk sen”, vilket ger materialet en insinktiv känsla. Med en stark koppling till Agrimonia och Martyrdöd via två medlemmar är kommer det inte heller som någon dundersurpris att materialet på skivan bär en punkig ton som trots detta inte drar alltför mycket mot det så återanvändningsvänliga Sunlightsoundet från början av 1990-talet. Tänk i stället en ideologisk fusion av exempelvis Disfear och utmärkta riktnummersgrannarna i Vampire samt spöklikt underskattade Repugnant så leds tankebanorna åt rätt håll.

Boende på västkusten kollar gärna in redan på lördag, då gruppen spelar på Truckstop Alaska tillsammans med nyss nämnda hörntandsgäng samt Morbus Chron.

Fireborn-logo

Tredje gruppen ut till rakning är så färsk att den i skrivande stund inte ens har skickat ut några officiella promobilder att reta synnerverna med. Men det behövs egentligen inte – det räcker med att räkna upp vilka som medverkar för att i detta så kallade superprojekt för att det visuella ska falla på plats i alla fall.

I Fireborn hittar vi nämligen Entombed A.D.-bekantingarna LG Petrov och Victor Brandt som så här håller sig sysselsatta fram till dess att combons uppskjutna album ”Back to the front” slutligen når handeln, när det än må vara, och gör gemensam sak med Necrophobic-duon Alexander ”Impaler” Friberg och Fredrik Folkare. Huruvida projektet är ett frustrationsutlopp över sakernas tillstånd i herrarnas ordinarie grupper (namnbråk i ena lägret och en frontman som dömts till fängelse för misshandel i det andra) må vara osagt, men nog finns det en attack i demospåret ”Shadow realms” som känns på riktigt.

Exakt vad detta kommer mynna ut i får visa sig. Men nog känns det som att det blir något som är värt att vänta på, speciellt då gruppen redan sägs ha tre nya låtar som ligger färdiga för granskning inom kort.

Släpp allt och få en rejäl fläskläpp av nya Misery Index-smockan

av Mattias Kling
ksdflödasfadfkasdklö Foto: Josh Sisk
Gruppen som tog sitt namn från Assücks sista album är här igen. Jubla och dyrka. Foto: Josh Sisk

Det finns så klart många anledningar att vara lite extra exhalterad över ett nytt death metal-släpp. Det kan ju dölja sig en fräck debutant där bakom (tänk Vampire eller snart aktuella Miasmal) eller så är det en veteranakt i stil med Massacre som ämnar visa upp aktuell dagsform med sitt första album sedan världen gick runt med en kollektiv ”Macarena”-psykos.

Någonstans däremellan hittar vi Baltimores egna fartfantomer Misery Index. Med en karriär som går att spåra till 2001 hamnar ensemblen någonstans i mitten; vare sig purfärskt eller sedan länge inarbetad i publikens medvetanden. Utan snarare fortfarande på väg mot karriärens största toppar.

Om dessa kommer i och med kommande femtegiven ”The killing gods” är naturligtvis för tidigt att uttala sig om, men det finns faktorer som talar för det. Inte bara för att utgåvan innebär att gruppen har bytt bolagshemvist från Relapse till Season Of Mist – om nu presenterade aptitretaren ”Conjuring the cull” får vara vägledande har kvartetten något väldigt brutaltrevligt på gång.

Runt den 23 maj får vi facit. Och förväntningarna är ju inte direkt låga, så att säga.

Triptykons nya låtar visar varför Celtic Frost inte behöver återförenas

av Mattias Kling
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.

I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

Portrait nya låt är ”In time” – du diggar genast

av Mattias Kling
Kling Diamond gör tummen upp för dessa glada gossar.
Kling Diamond gör tummen upp för dessa glada gossar.

Minnesgoda erinrar sig kanske att jag redan då det var aktuellt, i maj 2011, valde att uppmärksamma albumet ”Crimen laesae majestatis divinae” lite extra. Och det var det ju värt, speciellt då det positionerade sig någonstans emellan Mercyful Fate och Iron Maiden och därmed tog upp kampen mot då likaledes skivaktuella och ideologiskt ganska så närbesläktade In Solitude om titeln som Sveriges främsta King Diamond-adepter.

Sedan dess har Uppsalakollegorna seglat ut på okänt vatten i och med den närmast genrelösa ”Sister”, släppt förra året, medan Kristianstads Portrait å sin tur vägrar att överge sin ockulta mission.

Och det ska vi nog vara tacksamma över. Jag är det i vilket fall som helst, inte minst då kvintetten på kommande tredjegiven ”Crossroads” inte har filat eller krånglat till det i onödan. Det låter fortfarande mycket som det byggts en soundmässig bro mellan ”Don’t break the oath” och ”The number of the beast” och tillbett ett monument över dess förträfflighet på Hammarsjöns strand. Lagom ondskefullt, väldigt pyramidnitat, men samtidigt melodiskt nog att vara värt uppmärksamhetsinsatsen.

Ett smakprov på detta levereras via låten ”In time”, som du hittar här nedan. Mer av denna vara väntar när fullängdaren når allmän granskning den 23 april.

Hurra – nya Whitechapel-låten är en ny Whitechapel-låt

av Mattias Kling
Ganska nyss firade Whitechapel åtta år som band. Bara en sån sak.
Ganska nyss firade Whitechapel åtta år som band. Bara en sån sak.

Ett tydligt sätt att visa att du är ett modernt och fräscht band på den här sidan millennieskifet: förse din tänkta tonyttring med ett fräsigt core-suffix. Eventuell förlaga – må så vara Suffocation, Soilwork eller At The Gates – får inspirationen bestämma konkret lanseringtyp, så länge presentationen innehåller tillräckligt många breakdowns och halstatueringar är det gott nog för circlepitpubliken.

Sådan indelning är måhända ett behagligt sätt att fösa ihop spridda känsloyttringar under samma paraply. En slapp tanke som ger slappt agerande, bara för att fästa en snabb etikett på något och därmed leda tankebanorna i rätt riktning.

Emellertid – deathcore är deathcore. Som signaturen anger en förlängning av 1990-talets så kallade edge metal (svinstort i Belgien när det begav sig) och en transatlantisk ihopfösning av tekniskt dödsmuller och rytmiskt sXe-malande som brölande har mutat in ett eget hörn i scenen.

Likt i fallet med många andra subgenrer finns det såklart även här bra och dåligt. En handfull elitakter som de facto har något att erbjuda, medan den stora majoriteten tycks ha glömt att det faktiskt går att lägga lika mycket vikt på att skriva riktiga låtar som på att töja örsnibbarna och mala Cannibal Corpse-riff på halvfart.

Så här ser det ut då sextetten om sisådär två månader hissar sin svarta fana.
Så här ser det ut då sextetten om sisådär två månader hissar sin svarta fana på skivmarknaden.

Till de förstnämnda går det att räkna exempelvis Job For A Cowboy, Suicide Silence och The Acacia Strain – samt Knoxville, Tennesses, egna brutalister Whitechapel, som inom kort står redo att släppa fullängdare nummer fem via Metal Blade. Sextetten, som hämtar sitt namn från det område i London där Jack The Ripper härjade 1888, är faktiskt ett extra talangfullt genreinslag som inte riktigt har fått den uppmärksamhet den förtjänar här i Sverige.

Bot och bättring på den fronten börjar här och nu. Till exempel genom att anmäla gruppens nya spår ”The saw is the law” (inte att förväxla med Sodom-spåret med samma namn) som är först ut i marknadsföringskampanjen som föregår albumet ”Our endless war”, som släpps sista veckan i april. För nytillkomna lyssnare känns det ganska representativt för vad Whitechapel handlar om; lite Meshuggah, en smula Nile och en stadig dos nedstämt kadaverkross som bäst lämpar sig för vilda aktiviteter på ett golv nära en scenkant.

Det är aldrig för sent att upptäcka något ganska så nytt och väldigt hörvärt. Du kan lika väl göra det nu.

Streaming: Vampires old school-death metal suger inte, jag lovar

av Mattias Kling
Sveriges senaste hemlighetsgäng anmäler sig till offentlig granskning.
Sveriges senaste hemlighetsgäng anmäler sig till offentlig granskning.

Mystik har länge varit en bidragande faktor till det här vi kallar hårdrock och metal. Från Kiss gömda identiteter på 1970-talet, via moderna vandringssägner om bland andra Marilyn Manson till dagens spekulationer rörande vilka som egentligen döljer sig bakom maskerna i Ghost – det dolda säljer. Och lockar.

Det senaste bidraget till denna hemliga klubb kommer från Göteborg. Involverar folk som på ett eller annat sätt har gjort sig namn i scenen genom åren, men som nu presenterar sig bakom pseudonymer likt  Black String (gitarr), Command (bas), Hand Of Doom (sång) och Ratwing (trummor). Och därmed kan väl spekulationerna ta fart rörande vilka dessa gossar egentligen är, en gissningslek som egentligen brukar vara mer underhållande – och verklighetsfrämmande – än vad verkligheten är.

Sådant har förvisso sin plats, men jag tänkte inte ödsla ytterligare rader på detta. Utan i stället passa på att meddela att ensemblen inom kort släpper sin självbetitlade debutplatta via Century Media. Det är ett album som är old school ut i de slitna hårtopparna, som får en att tänka på tider då genren kändes hotfull på riktigt och som lyckligtvis inte låser sig till sedvanlig Sunlight-fixering.

Ett smakprov på detta går att hitta nedan, via spåret ”Howl from the coffin”. Streama, på öronbedövande volym, och gör er redo för att ”Vampire” släpps lös i butikerna. Vilket sker i skarven februari/mars enligt planerna. Sug på den, liksom.

Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB