På ett sätt är det samma sak varje år, med en stor skillnad. Det blir ju bara värre och värre.

Likt om det skulle krävas ett amerikanskt debriefingteam bara för att slussa en tillbaka till verkligheten på nytt. En normalitetskuvös som sakta men säkert fylldes med lagom partikelfylld 08-luft för att inte göra kontrasterna så stora och överväldigande.

Den där övergången mellan en ofta så pressad, men ändå märkligt samhällesparallell, festivalbubbla och det där vi brukar kalla livet blir sannerligen mer omtumlande för varje år som går. Som om kontrasterna mellan att vara i ständigt ett behov av betablockerare och faktiskt existera i någon slags rimlig tillvaro inte går ihop. Inte när de så abrupt avlöser varandra.

Nu var det knappast så att jag inte överlevde Sweden Rock med den lilla gnutta förstånd jag ändå har i någorlunda intakt skick. Men det känns likväl att jag, efter trettonde året på raken som avlönad tyckardrönare, har gjort mitt när det kommer till just den festivalen. Jag är proppmätt, till kapaciteten uttömd och mentalt väldigt klar.

Jag har sagt det ungefär vid samma tid som nu i snart fem års tid – men det här var nog mitt sista besök där i Blekinge som recensent för Aftonbladet. Jag har liksom skrivit klart. Upplevt allt som torde tänkas vara möjligt, stångats färdigt mot lynnigt väder och strejkande uppkopplingar, kämpat färdigt mot lämningstider som kryper närmare och närmare det som egentligen är fysiskt genomförbart.

Jag har gjort mitt. Så bli därför inte förvånade om SRF 2015 bevakas av en ny och hungrig förmåga. För det skulle ju alla tjäna på i långa loppet.

Kanske angör jag Norje första helgen i juni nästa år som vanlig besökare, måhända struntar jag i det. Exakt sånt får framtiden utvisa. Fram till dess känns det i alla fall vettigt att ha kommit fram till ett beslut.

Så – tack för allt Sweden Rock. Vi har haft kul genom åren, men det känns som att det är läge att bryta upp nu, innan vårt förhållande slutar i närmare konflikter och hårda ord.

Det är inte du. Det är jag.