Nu ser jag en ytterst pinsam sak. Att mina videoklipp från Slashs konsert inte har viljat hoppa in i bloggen. 

Så, jag beklagar det. Verkligen sorry. Trodde att det skulle funka via MMS-funktionen. 

Men, så var det tydligen inte.

Ridå och dumstrut hit, kanske?

För en halvtimme sedan var pressområdet i det närmaste tömt. De ansvariga på Triada (tack som fan till Per, Anna och ni andra för hjälp och kramar när så har behövts) packade ihop allt i ett flygande fläng medan jag satt och försökte få ihop en någorlunda vettig Slash-recension.

Förvänta er inget mästerverk i tidningen i morgon, med andra ord. Maken till stökiga arbetsförhållanden får man leta efter, men jag hoppas i alla fall att jag lyckades göra min tes ganska klar. Och, om inte – så lär jag få höra det. Ni läsare brukar ju vara ganska bra på att höra av er med klagomål så fort något inte passar.

Lyckades i alla fall panikhaffa en taxi tillbaka till hotellet med medlemmarna i Torture Division som på sitt vanligt charmanta sätt hotade mig med våldtäkt och annat som inte går att nämna. Just därför jag gillar de hårda nallebjörnarna så mycket.

Utanför hotellet morsade jag på Deathstars Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh och förklarade för Europes Joey Tempest hur nära det var att förlösningstårarna började rinna utmed kinderna under ”The final countdown”. 

Det känns som att det är läge att ta natt nu, helt enkelt. 

Och med detta tackar jag er som har följt mig under Getaway Rock och de andra festivalerna i sommar. Ni kanske inte alltid har hållt med mig, men jag hoppas ändå att läsningen har varit underhållande. Nu väntar en månads semester, men det kommer inte att vara dött här ändå. Källor säger att det är på väg in fräcka Ozzy Osbourne-priser från Sony BMG och jag har ju faktiskt den där Kiss-tävlingen som jag inte har gjort något av än. Och så ligger det ett tjockt paket med Slayer-godis hemma i arbetsrummet som väntar på att hitta nya lyckliga ägare.

Så, alla vänner: jag älskar er. Alla mina fiender: jag älskar er minst lika mycket.

Stor puss och mycket kärlek.

Nu – ”Paradise city”. Alla hoppar, eller? Ja, många i alla fall. 

Den här sången heter ”Sweet child o’ mine”. Ni känner nog igen den. 

Myles Kennedy är verkligen en imponerande röstkameleont. Han gör Guns-låtarna med fräck exakthet, lyckas få till Scott Weilands karakteristiska harmonier i styckena från Velvet Revolver-tiden och nu härmar han närmast klanderfritt Avenged Sevenfolds M Shadows i ”Nothing to say”. Inte illa det.

”Back from Cali” nu. Efter ”Rocket queen”. Ja, ni förstår vartåt det barkar. Många bra låtar, helt enkelt. 

Hoppsan, anåda. Redan i tredje numret erbjuds en åktur på ”Nighttrain”. Kan också påpeka att Kennedy sjunger Guns-låten bättre än vad en viss W Axl Rose skulle kunna göra nu. 

Plats nu på scen för festivalens dragplåster. Ni vet, mannen i hatten. Slash heter han. Och har spelat i några band som ni kanske har hört talas om. Som Velvet Revolver. Och Guns N’ Roses. Inledning med ”Ghosts”, där sångaren Myles Kennedy gör en bra Ian Astbury-imitation. Mer om detta i tidningen i morgon, så klart. 

Väldigt stort intresse för att se polska dödsplutonen Vader. Faktiskt så stort att gasklockan är fullsatt – och ingen mer släpps in. Och som ni ser är det många som köar för att få en plats därinne. En liten missräkning att sätta bandet på just den här scenen, kanske?

Kollega Jocke Persson har ju helt rätt. 2010 är Europe kanske i karriärens form, vilket märks tydligt. Nu avrundar ”The final countdown” och marken här vid Gavleån gungar.