Jag vet inte hur många gånger jag har sett Meshuggah. Vågar på ett sätt inte räkna efter, med risk för att framstå än mer som den stofil jag ändå är.
Jag vill i alla fall minnas att debuten var för 20 år sedan, i Hultsfred strax efter avtäckandet av första albumet ”Contradictions collapse”. Och att det därefter har blivit möten såväl på svenska klubbar och festivaler som på internationella sammankomster. En närmast årlig upprepning sedan den där dagen i Smålands popmekka.
Och nog om detta nu. Bandet ska recenseras och får därmed sin dom i tidningen i morgon.

Det blev ju aningen panikartat där efter midnatt. Med en uppkoppling som bara högst sporadiskt ville låta mig jobba mot tidningens server. Med pressansvariga som helst ville skyffla ut mig från området – trots att Nightwish-texten inte var klar och lämnad.

Nåväl. En styck helsida blev det i alla fall. Som ser ut som ovan. Även om jag inte fick med observationen att basisten/sångaren Marco Hietala ser ut som ett John Bauer-troll eller att huvudrecensionen i sig faktiskt är – plötsligt händer det – aningen kortare än beställt.

Och därtill en liten filmsnutt, från huvudbandets spelning.

Väl bekomme.

Serj Tankian

Harakiri

Reprise/Warner

ALTERNATIVMETAL Den gängse bilden av System Of A Down-eklektikern brukar tecknas med tämligen toleranta penseldrag. Det fästs stor vikt vid hans brott mot gängse normer genom att ofta pynta kompositionerna med österländskt tingeltangel, att han har ett känsloregister som spänner bortom primitiv ilska och att han är så tokig.

Förvisso sant. Det finns svårundvikliga skäl till att den Libanonfödde 44-åringen brukar kallas metalscenens Frank Zappa, liksom att han kommer undan med att rimma ”past time” med ”gonorrhea overtime”. Däri finns den gycklande galenskapen, likväl som i hans kvicka förmåga att klä ens den beskaste samhällskritik i humor och ironiska sarkasmer.

I likhet med de två tidigare soloskivorna ”Elect the dead” och ”Imperfect harmonies” går detta igen på ”Harakiri”. Man känner liksom igen Serj Tankian i varje formulering och harmonikrängning. Lika säregen som lättidentifierad hämtar han inspiration från massjälvmord bland djur till titelspåret och låter dessa fenomen stå grund för en handfull attacker mot allt som är ruttet med det moderna samhället.

Det svingas vilt mot tv-mediet, fastläggs att även tystnad kan vara öronbedövande och att företagsledare är sjukdomar. Och detta bottnat i en musikgrund som tillfredsställande nog ligger mer i linje med debutens rockiga anslag än uppföljarens orkestrerade skrud.

Ändå är en försvårande omständighet alltjämt svårfrånkomlig, ett tolerant synsätt till trots:

En Tankian utan en Daron Malakian som kreativt bollplank är likt kaos utan kosmos, starkt kaffe utan mjölk och Crocket utan Tubbs.

Lite vrickad. Ganska så genomintressant.

Men knappast lika fantastisk som han kan bli i den ursprungliga gruppinramningen.

Bästa spår: ”Weave on”.

Årets första headliner på scenen. Det där finsksvenska bandet vi känner som Nightwish.
Öppning med ”Storytime”, ”Wish I had an angel” och ”Amaranth”.
Det ska bli en huvudrecension av det hela. Så mer om detta i morgon.

På något sätt är det den här gruppens fel. Att jag är så torsk på metal av det fulare slaget. Det som går snabbt. Det som låter lite illa. Det som är extra argt och tempofyllt.
Hade jag inte, då under det tidiga 1980-talet, aldrig hört ”Live like an angel, die like a devil” så hade det kanske aldrig hänt. Förvisso ett scenario onödigt att spekulera i, så här 30 år senare, men i alla fall. Så är det.
Därför kollar jag Venom just nu. En grupp som har hunnit spela såväl ”Black metal” som ”The seven gates of hell” och ”Heaven’s on fire”.
Recension? Det blir det i morgon.

Vi kan ju säga att det är högt. På en ljudnivå som får mig att springa efter öronpropparna så fort basen börjar dåna i öppningsnumret.
Bra där. Efter många festivaler de senaste åren med decibelnivåer på knapp hörbarhetsnivå känns det skönt att få sig rock på den volym som sig bör. Det ska ju liksom kännas i kroppen. Vara aningen hälsovådligt.
Det fixar den norska sextetten just nu på den blå scenen.
Och mer om detta i tidningen i morgon.

Då var det dags då. Lite Gävle. Lite metal. Lite jobb i dagarna tre.

Har som hastigast snurrat runt på området och kollat lite. Några låtar Obituary, ett hjärteband från förr som låter bättre än det presterar live, och och lite Mustasch, som just nu lirar på den så kallade gröna scenen.

Det är sol här. Det är vänligt. Det är liksom trevligt på ett bra sätt. Och uppkopplingen verkar funka som den ska.

Gott så. I dag blir det recensionsjobb med Kvelertak, Venom och Nightwish. Betyg, omdömen och annat trivialt kommer i en väl vald Aftonbladet-kanal i morgon.

Nu – lite mat, kanske?

Nu är det snart bara ett dygn kvar tills Obituary och Keep Rising sparkar igång årets upplaga av metalfesten i Gävle.

Det ska bli intressant att se hur de nya arrangörerna FKP Scorpio, ansvariga för bland annat Hultsfredsfestivalen, kommer att ta till vara förutsättningarna vid området Gasklockorna. Om Getaway fortfarande kan kamma hem utmärkelsen ”Sveriges trevligaste festival”.

Facit ges i helgen. Jag är på plats och bevakar på alla de tänkbara sätt med recensioner i papperstidningen, på nätet och med lite allmänt trams och annat här på bloggen.

Fram till avspark går det alltid bra att lyssna på festivalens repertoar – på den superfärska Spotifylista jag har knåpat ihop. Här finns den.

Mycket nöje. Ses i vimlet i helgen.

Jag kan börja med ett stort grattis till trion här nedan. Men tänkte också passa på att dela ut en ganska så skymmande skämskudde till en oväntat stor del av de cirka 400 som har varit peppade på att vinna ett festivalpass till Getaway Rock samt en signerad Manowar-gura.

Det lönar sig nämligen att läsa frågan. Ganska så noga, till och med.

Vilket många verkar ha haft en smula problem med.

Svaret på frågan jag ställde (vem som pratar på spåret ”Dark avenger” på Manowars debutskiva ”Battle hymns” från 1982) är alltså inte Christopher Lee. Att han lånade ut sin dånande stämma till nyinspelningen av nämnda platta, släppt 2010, spelar ingen roll. För det var inte det jag frågade efter.

Men, nog om detta.

Som de flesta av er ändå har konstaterat är det Orson Welles (1915–1985) som agerar sagofarbror på nämnda spår. Och tre som lyckades med detta, är våra pristagare.

• 1:a pris: Robin Dahl, Sundsvall.

• 2–3:e pris: Sandra Andersson, Nås, och Andreas Svärd, Gävle.

Ett supergrattis till er. Och ett supertack till er andra som har deltagit, skrivit trevliga hälsningar eller på andra sätt sett till att min inbox har bågnat under veckoslutet.