Arkiv för tagg manowar

- Sida 1 av 1

Bedömt i veckan (och förra): Manowar, Wolves Like Us & Junius

av Mattias Kling
Photoshop – åldrade metalkrigares bästa vän.
Photoshop – åldrade metalkrigares bästa vän.

:+:
Manowar
Kings of metal MMXIV
Magic Circle/Border

METAL Ponera att Michelangelo i efterhand skulle ha fått för sig att måla om ”Adams skapelse”. Skruva i färgerna, kanske sätta en lustig hatt på Guds huvud. Känns det som en rimlig idé – eller blott en narcissistisk stollighet? Sådana eventuella invändningar tycks emellertid bara vara begränsande snömos i Manowars värd, som bara fyra år efter nyversionen av ”Battle hymns” nu redovisar ännu en omstuvning av det förflutna. Som titeln anger är det gruppens 1989-album som har åkt in på renovering och presenteras med omkastad låtordning och lätt korrigerade titlar. Och på så sätt låter väl ”Kings of metal MMXIV” tämligen okej. Det är bra stuns i ljudet och kompositionerna är fortfarande skämskuddemysiga. Detta till trots – det här är ett cyniskt haveri. En irrelevant och och överflödig utgåva som knappast bidrar med något, utan som snarare drar ned byxor på det lilla förtroende gruppen kan tänkas ha efter 2000-talets tokighetsparad. Manowärdelöst, kan man ju också kalla det.

Bästa spår: ”On wheels of fire MMXIV”.

VECKANS TWEET
Tweet 28:2

FÖRRA VECKANS TWEET
Tweet 21:2

The blogg and the ring (Veckans viktigaste, pt 15)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead”

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma_Press-900x460

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar2012

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt :+: i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Vi måste #prataomdet igen, Joey

av Mattias Kling

Det här inlägget har perkolerat i bakgrunden av medvetandet ett tag. Men av sedvanliga anledningar (trots envisa påtryckningar från mitt håll så har dygnet fortfarande inte inflationsuppdaterats till 36 timmar) så har det inte blivit av att omsätta tankarna i praktiken.

I dag kom den så. Den där aktuella nyhetskroken som gör att det finns något nuvarande att hänga upp åsiktskoftan på – nämligen att Manowar har presenterat tre Sverigebesök (den 8 i Karlstad, dagen efter i Örebro samt den 10 i Stockholm) i mars nästa år.

Det är emellertid inte detta som inlägget ämnar diskutera. Och inte heller att kvartetten, så fort den får scengolv under fötterna, tycks anse att det mest pinsamma uppträdande är fullkomligt okej och att det är precis sånt som deras fans vill ha.

Åsikter om detta har presenterats tidigare, senast i form av min recension av gruppens headlineframträdande på Getaway Rock i Gävle i somras. Och det finns säkert anledning att återkomma till just det senare.

I stället tänkte jag plocka upp en tråd från ett inlägg jag skrev inför julibesöket i Sverige – och de åsikter jag nyss hade presenterat angående skivan ”The lord of steel”.

Det som då hade släppts var en så kallad ”Hammer edition” av skivan genom nedladdning på hemsidan för runt 90 kronor och den så kallade ”Steel”-utgåvan som bonusprodukt till brittiska tidningen Metal Hammer.

Och det var ju rätt billiga produkter. Som lät för jävligt. Och som såg vansinnigt fula ut, likt en provokation från en grupp som konsekvent har satsat på att utveckla hårdrockens inspelningstekniska grunder som dess Conan-estetik (om det är av ondo eller av godo överlåter jag till dig att ha din egen åsikt om).

Kort sagt: ”The lord of steel – Hammer/Steel edition” var krämarutgåvor. Som också var det enda fansen hade att hålla till godo med samtidigt som Manowar genomförde en handfull spelningar under sommaren. Det vill säga en skiva som lät rent provocerande uselt, med ett burkigt basljud som trycker upp sig i ditt ansikte likt en ovanligt envis gatuförsäljare. Eller, som jag uttryckte det i blogginlägget jag hänvisar till ovan:

”Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.”

Vilket så klart är illa i sig. Att medvetet släppa en pruttprodukt och samtidigt kräva fansen på pengar för att låta samma klutt pryda skivsamlingen tyder på dåligt omdöme och står i bjärt kontrast till Manowars ständiga brösttoner om att de minsann gör allt de gör med sina beundrare i åtanke.

En uttalad ståndpunkt som ekar extra tomt med tanke på vad businessensembeln under hösten har hittat på.

För snart en månad sedan, den 19 oktober närmare bestämt, släpptes nämligen den officella cd-utgåvan av Manowars elfte studioalbum (ja, jag vägrar fortfarande att räkna in 2010 års nyinspelning av debutskivan ”Battle hymns” i den grundläggande diskografin).

Det var en platta som pryddes av ett lyxigt Ken Kelly-ritat omslag. Och som dessutom låter avsevärt bättre än en portainspelad crustdemo från 1984. En utformning som gör att produkten också letar sig upp över det förnedrande :+:-betyg jag gav dess första variant. Låt gå för att Joey DeMaios bas fortfarande är för högt mixad och luddar sig konstigt mellan varven – resultatet är i alla fall en presentation som ett band av Manowars dignitet sätter som standard. Och som dessutom har riktigt hyggliga epikrundan ”The kingdom of steel” som bonusspår, ett stycke som är ungefär tio gånger starkare än originalskivans ”Annihilation”, ”Expendable” och ”Black list”.

Av detta går det egentligen bara att dra två slutsatser.

Och båda är på sitt sätt lika pinsamma i sin beräknande utformning.

1. Antingen har gruppen – eller i alla fall Joey DeMaios ego – tagit så illa vid sig av den kritik som ”The lord of steel” initialt fick dras med. Jag var ju liksom knappast den enda som påpekade dess undermåliga ljudkvalitet eller dess allt annat än flådiga presentation. Och att det enda sättet att komma över denna fadäs är att göra om och göra rätt – och helt enkelt mixa om plattan och släppa den i ny kostym.

Det är ett fullkomligt tänkbart scenario, men jag tror inte på det för fem öre. Snarare är jag övertygad om att det förhåller sig så här:

2. Draget är en iskallt kalkylerad businesstrategi. Ett sätt att ge gruppen möjlighet att upprepat gräva i fansens plånböcker inom loppet av några månader. För det är klart som tusan att den Manowarrior som tyckte att hammar och stål-utgåvorna inte riktigt var vad de hade önskat sig gladeligen slänger upp de kronor som en lyxigare variant kostar. Med den för Manowar lukrativa bonusen att de som vill ha musiken betalar för den flera gånger om, och på så sätt skickar årsredovisningen i höjden.

Och detta samtidigt som det påstås att man alltid handlar med sina ”metalbröders” bästa för ögonen.

Jag skulle vilja påstå att de hycklar genom att ens påstå något sådant.

Vilket jag även har fått bekräftat av en rad källor som genom åren har haft nöjet att på ett eller annat sätt jobba med Manowar. De har vittnat om en kalkylerande samling affärsmän som fäster större vikt vid kvällens merchandiseförsäljning än sin insats på scenen, som på fullaste allvar gör Powerpoint-presentationer där de anser sig statistiskt kunna bevisa att truppens fans dricker dubbelt så mycket öl än metallskallar i allmänhet och som reser runt med ett försvarligt antal livvakter i släptåg som ska skydda medlemmarna mot … ja, exakt vad är faktiskt oklart.

Märk väl – jag drivs inte av någon personlig agenda mot Manowar. Jag ser det inte som min livsuppgift att konsekvent kritisera dess samtliga andetag. Och jag har inget större problem att Joey DeMaio efter min recension av gruppens gig på Lisebergshallen i Göteborg för tio år sedan deklarerade att det enda Aftonbladet duger till är ”att torka av snasen med efter att man har umgåtts med en flicka” (ett citat något omformulerat för att passa sig att återges). För mig är detta helt okej. Han har sitt forum när det gäller att föra ut sina åsikter, jag har mitt. Tycker han att det jag skriver är trams så står det honom fullkomligt fritt att uttrycka det i det forum han anser vara bäst.

Det är inte det detta inlägg handlar om, och inte orsaken till att det skrevs.

I stället handlar det om att lyfta fram den attityd som Manowar verkar drivas av. Utgöra en motvikt till de ständiga brösttonerna om att deras ”bröder” är viktigast i världen. Att de gör vad de gör för sina omhuldade ”metalvikingars” skull – när det, bevisligen, handlar om en helt annan drivkraft.

Flash: In Flames drar till Gävle nästa år

av Mattias Kling
Anders Fridén.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Veckans text: Ladda ner

av Mattias Kling

Fem fräcka låtar från kommande skivor

THOUGHTS LIKE HAMMERS (Enslaved)
En åra, ett bredsvärd – och en förkrossande träffsäker postblacksnyting som vare sig skyr sludge eller prog.

http://www.youtube.com/watch?v=fJ1TAuPHH7A

MISFORTUNE TELLER (Down)
Den så kallade violetta ep:n, först ut i en tänkt kvartett, är skramligt lo-fi. Oborstad likt en potatis direkt ur jorden, bombastiskt som en gryningsräd och lika åbäkig som en gaffeltruck.

BETWEEN BELIAL AND SATAN (Satan’s Wrath)
Metal Blades senaste fynd bjuder på arkeologmangel som förenar death, black och thrash på ett sätt som smakar Possessed. Satans gott, det.

LOVELESS (Vision Of Disorder)
En påminnelse om att antika moshmetalcoredogmer à la ”Imprint” låter minst lika studsvärdigt i återförenad prakt. Comebackalbumet släpps den 21/9. Väl värt att vänta på.

GONE SOVEREIGN (Stone Sour)
Noll postgrunge och i stället desto mer dubbelkaggesmatter. Corey Taylors/Jim Roots vänsterprassel tydliggör att en uppåtgående kvalitetskurva då rakt inte tycks brytas å det närmaste.

Bonusspår för bloggen:

VIKING DEATH MARCH (Billy Talent)
Så som det skulle te sig om Green Day fick för sig att tolka ett tidigt Manowar-stycke. Fast med en text som önskar förmedla något tankeväckande.

FLASH: Getaway Rock byter helg – igen

av Mattias Kling

I samband med avrundningen av årets tillställning aviserade de nya arrangörerna FKP Scorpio en flytt av festivalen inför 2013.

Helgen den 1–3 augusti bedömdes som perfekt, med följande motivering från festivalgeneralen Gunnar Lagerman:

– Med flytten av datum så kommer det öppna upp och förenkla vårt bokningsarbete, och även rent logistiskt ligga mer lämpligt i tid för vår organisation som genomför flera andra festivaler runt om i Europa.

Det där med ”andra festivaler i Europa” skulle sedemera visa sig i stället vara en nackdel, eftersom metaltillställningen i Gävle därmed skulle krocka med tyska Wacken (som redan i detta nu har presenterat exempelvis Anthrax, Arch Enemy och Sabaton) – och protesterna lät därmed inte vänta på sig.

Därför har FKP Scorpio nu omvärderat det tidigare beslutet. Och flyttar evenemanget ännu en gång, en vecka framåt i tiden.

”Efter att ha analyserat vår genomförda publikundersökning ligger vi nu i startgroparna för arbetet med nästa års Getaway Rock Festival. Många kloka synpunkter har framförts från våra besökare, och vi är lyhörda inför dessa kommentarer och förslag.

Det var t.ex. många som reagerade kraftfullt på planen att flytta Getaway Rock Festival 2013 till datumen 1–3 augusti. Vi har därför diskuterat detta och beslutat att undvika den helgen, och kommer istället arrangera nästa års GRF mellan datumen 8–10 augusti”, skriver pressansvarige Ami Mörén i ett mejl.

Så kan det, så att säga, gå. Och med tanke på att arrangemanget inte heller i år blev någon dundersuccé (det talades om 12 000 besökare, oklart exakt vad denna siffra grundade sig på) gör ledningen säkert helt rätt i att lyssna på vad fansen verkligen tycker.

En lineup likt årets – toppad av Manowar (betyg: :+:), Yngwie Malmsteen (betyg: :+:) och därtill inte så mycket mer att hänga i dragplåstergranen – är ju inte riktigt tillräcklig.

Det vet du. Det vet jag. Och det vet FKP Scorpio. Därför ska det intressant att se vad de lyckas presentera till den kommande upplagan.

Vinnare i Manowar-tävlingen!

av Mattias Kling

Jag kan börja med ett stort grattis till trion här nedan. Men tänkte också passa på att dela ut en ganska så skymmande skämskudde till en oväntat stor del av de cirka 400 som har varit peppade på att vinna ett festivalpass till Getaway Rock samt en signerad Manowar-gura.

Det lönar sig nämligen att läsa frågan. Ganska så noga, till och med.

Vilket många verkar ha haft en smula problem med.

Svaret på frågan jag ställde (vem som pratar på spåret ”Dark avenger” på Manowars debutskiva ”Battle hymns” från 1982) är alltså inte Christopher Lee. Att han lånade ut sin dånande stämma till nyinspelningen av nämnda platta, släppt 2010, spelar ingen roll. För det var inte det jag frågade efter.

Men, nog om detta.

Som de flesta av er ändå har konstaterat är det Orson Welles (1915–1985) som agerar sagofarbror på nämnda spår. Och tre som lyckades med detta, är våra pristagare.

• 1:a pris: Robin Dahl, Sundsvall.

• 2–3:e pris: Sandra Andersson, Nås, och Andreas Svärd, Gävle.

Ett supergrattis till er. Och ett supertack till er andra som har deltagit, skrivit trevliga hälsningar eller på andra sätt sett till att min inbox har bågnat under veckoslutet.

Superexklusiv tävling: Vinn signerad Manowar-gitarr och festivalpass till Getaway Rock

av Mattias Kling

Jag vet. Det har varit en hel del Manowar-bashing här den senaste veckan. Med rätta, kan tyckas. Eller helt orimligt. Välj själv.

Joey DeMaio och hans hårda metalkrigare tycks emellertid inte alltför sura över detta. Snarare tvärtom. För att fira att gruppen nästa fredag gör sitt första festivalframträdande i Sverige sedan många av er fortfarande gick i blöjor bullar kvartetten – tillsammans med FKP Scorpio – upp med en överstyrt fenomenalfet tävling.

Så är det. En vinnare kniper inte bara hem en signerad gura (av den modell ni kan se här ovan) – samma person får även ett tredagarspass till Getaway Rock i Gävle.

Japp. Helt sant och korrekt.

En sexsträngare, en fribiljett till tredagarseventet som hålls i Gävle 5–7 juli. Till en och samma lyckliga pristagare.

Och som speciella tröstpriser, till andra- och tredjepristagaren, bjussar gruppen på ett par merchpaket värda cirka 900 kronor styck och som bland annat består av gruppens färska cd ”The lord of steel – Hammer edition” samt Holy Hells ep ”Darkness visible – The warning”.

Dags för det där tråkiga då. Med motprestationen.

För att delta vill jag att du skickar ett mejl döpt till ”Manowar-tävling” till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se där du uppger namn, adress och telefonnummer – samt svarar på nedanstående fråga:

Vilken känd regissör/skådespelare medverkar på spåret ”Dark avenger” på originalversionen albumet ”Battle hymns” från 1982?

Alltså: Namn, adress, telefonnummer och svar på frågan. Missar du att följa någon av dessa simpla instruktioner innebär det också diskvalifikation från tävlingen. Hårt men sant.

Snabba på och mangla in ditt svar – på söndag den 1 juli klockan 22 på kvällen stänger tävlingen. Och bidrag som skickas in efter det kommer inte med i utlottningen.

Lycka till!

(Ett stort fett jättetack till Ami Morén på FKP Scorpio/Getaway Rock som har rott den här tävlingen i land. You rule!)

Årets onödigaste skiva?

av Mattias Kling
Manowar

Det finns så klart flera sätt att handskas med saker man bättre klarar sig utan. Det enklaste är kanske att sticka huvudet i sanden. Att ignorera tingesten i sig och därmed hoppas att den försvinner av sig själv.

Men då tystnad också kan ses som samtycke finns det emellanåt företeelser som bör lyftas fram. Kanske för att poängtera dess kompletta onödighet, eller bara för att inte riskera att klassas som en medlöpare.

Märk nu väl att detta inte är en recension. För Manowars nyinspelning av sitt debutalbum från 1982 förtjänar inget omdöme och ingen analys. Snarare gör den sig förtjänt av en örfil, indragen veckopeng och utegångsförbud.

Ja, det må vara ganska tydligt. ”Battle hymns MMXI” är ett tilltag och en utgåva som mycket väl kan utgöra den sista spiken i den redan sargade förtroendekista som Joey DeMaio, Eric Adams och de andra har mage att kalla Manowar. Innehållet må vara fyllt med en riktigt kreativ karriär där höjdarmusiken har spridits genom exempelvis ”Hail to England”, ”Kings of metal”, ”The triumph of steel” samt ”Louder than hell”. Men allt detta döljs effektivt av det lock som gruppens sentida karriär har blivit. 

Liveshowerna må vara en fråga i sig, och den låter vi här gå förbi, men då dess skivkarriär sedan fullkomligt acceptabla ”Warriors of the world” (2002) mest har bestått av en embarmlig radioteaterskiva (”Gods of war”, 2007) och diverse konsertutgåvor på cd och dvd finns det anledning att ifrågasätta hur det egentligen står till.

Och med tanke på detta tilltag – inte så bra. Låt så vara att debutalbumet är en god pjäs. Men, det finns redan. I en inspelning som har varit duglig nog i 28 år. Och därmed finns det heller ingen relevans med denna utgåva. Inget snack om att ”de unga beundrarna måste få upptäcka den” eller att ”det är så här skivan borde låta” håller.

1. Originalskivan lever och mår bra. Och den säljs för facila 89 kronor på Ginza.

2. En debut ska låta som en debut. När man nära nog tre decennier senare gör om den så är det inte samma sak. Nerven finns inte där. Hungern är stillad för länge sen.

Så, därför, även om du är ett fan: Våga vägra ”Battle hymns MMXI”. Köper du inte skiten så kanske du tvingar Manowar att återigen bli en grupp att räkna med. Som gör bra skivor. Och inte bara prånglar ur sig dynga likt denna. 

Veckans texter

av Mattias Kling
Raubtier

+++

Raubtier

Skriet från vildmarken

BD Pop/Universal

INDUSTRIMETAL Avståndet mellan Berlin och Haparanda är inte så stort som man kan tro. Tornedalstrion tar i som om den ämnar jaga mygg med fälthaubits och lyckas lätt få till en god avvägning mellan storslagna refränger och rättfram marchmetal med tydligt morrande dialekt. Den musikaliska Rammstein-fixeringen är ibland lite väl uppenbar, men passar också ovanligt bra som ljudkuliss till glesbygdsromantiken. Speciellt lyckat blir de avsnitt då ursvensk trallpunk bjuder melodibränsle, likt i titelspåret eller ”Polarvargen”, medan pompaförsöket ”En hjältes väg” dessvärre mer påminner om Roger Pontare än om Manowar.

Bästa spår: ”Polarvargen”.

Bad Religion

+++

Bad Religion

The dissent of man

Epitaph/Cosmos Music Group

PUNK Protestdriven musik utan en tydlig opponent tenderar ofta att bli lite tandlös. 

Detta är en konsekvens som tydligt gäller 30-årsjubilaren, då den har levererat sina skarpast formulerade pamfletter under de år då hemlandet har styrts av antingen Ronald Reagan eller två generationer Bush, medan dess utgåvor då en demokratisk administration har kontrollerat Vita huset inte riktigt har visat på samma tåga. Och enligt den följdriktigheten är ”The dissent of man” också en något mer ljummen uppföljare till de emfasdrivna diatriberna ”The empire strikes first” och ”New maps of hell”. 

Tempot är överlag mer sansat. Melodikrokarna fastnar inte i lika hög utsträckning direkt under huden och texterna är sällan så intellektuellt utmanande som sig bör.

Detta åsidosatt är Bad Religions femtonde studioalbum ändå en tillfredsställande uppvisning av genialt melodisinne och intelligenta sångkonstruktioner. Och så länge sextetten fortsätter att presentera hjärtvärmande tankegods likt det i ”Only rain”, ”Meeting of the minds” eller ”The resist stance” så blir den aldrig irrelevant, inaktuell eller en doktrin för enbart de redan övertygade.

Även om bettet har varit mer kännbart förr.

Bästa spår: ”Wrong way kids”.

 

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR

”On rich and poor”

Amorphis

Finländarna firar systembolag med ett knippe nyinspelningar av bekantingar från förr. Bland annat denna, väldigt In Flames-ljudande, kamrat anno 1996.

”Coming home”

Spiritual Beggars

En härlig hårdrocksfralla med krispig 70-talsskorpa.

”Black rain”

Soundgarden

Grungeikonerna aviserar sin comeback med ett osläppt spår från ”Badmotorfinger”-sessionerna. Gott så.

”It never ends”

Bring Me The Horizon

Ett av den moderna metalcorescenens mest begåvade band har mer än tokiga frisyrer och halstatueringar. Exempelvis bra låtar. Som det här smakprovet från kommande albumet.

”Högervindar”

Strebers

Kände du att det Sverige du vaknade upp till i måndags är lite kallare och dystrare? Du förstår säkert varför.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB