Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002.
Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.
METAL Låt oss för enkelhetens skull se det så här: ”Stalingrad” är gruppens andra album. Allting blir liksom mentalt enklare när man tillåts bortse från stilbildande 80-talsreleaser och Udo Dirkschneider – och kan bedöma skivan utifrån vad den verkligen är. Den stolle som väljer bort Accept utifrån det enkla faktum att sången har en annan leverantör än den klassiske gör nämligen sig själv en oerhörd otjänst. Den missar livsviktiga stycken som titelspåret, ”Revolution” eller ”Against the world”. Tvingas släcka sänglampan utan ”The gallerys” episka bilder på näthinnan. Och bortser, främst av principskäl, från årets hittills skarpaste metalrelease. Gör inte det misstaget.
Kan det kommande albumet ”Born villian” bli ”Mazzas” stora revansch och comeback efter fiaskoåren? Första singeln skvallrar i alla fall om det. (Lyssna)
”Ritual killer” (Lord Mantis)
Ljudligt motbjudande black metal-sludge som låter likt en rostig tunna fylld med kärnavfall, diarré och förbrukade kanyler. Fullkomligt fantastiskt, alltså. (Lyssna)
”Underwater bimbos from outer space” (Every Time I Die)
Med ren upprättelselusta går det att krama gyllene nektar ur även den gråaste av metalcorestenar. Lyssna och lär, alla överfriserade sparrisgäng. (Lyssna)
”Electric rattlesnake” (Overkill)
I vanliga fall behöver en skallerorm knappast någon elförstärkning. Men då den laddas med 220 thrashvolt blir resultatet giftigt – som fan. (Lyssna)
”The neoliberal anthem” (Anti-Flag)
En signaturmelodi till den internationella Occupyrörelsen som påminner om den uppenbara krisinsikten: Kapitalet knullar dig. Men det finns preventivmedel. (Lyssna)
GLADMETALL Ett påstående som bevisas: ofta kan galet högt ställda förväntningar mest bli försvårande förutsättningar som snarare stör än bidrar. Så även här, när de före detta Helloween-medlemmarna Michael Kiske och Kai Hansen för första gången sedan ”Keeper of the seven keys part II” samsas i en och samma grupp. Den som väntar sig en tyskt übersprudlande refrängfest kan nämligen känna sig en gnutta skralt kompenserad för den 24 år lång väntan. Visst finns det briljanta drag av det förgångna, främst under den första halvan, men till största delen är ”Unisonic” en prestation som mer drar åt det vuxenhårdrockiga hållet. Bra, men inte så energigivande som väntat.
Bästa spår: ”Souls alive”.
Ministry
Relapse
AFM/Sound Pollution
INDUSTRIMETAL Liksom många andra protestdrivna artister kräver Al Jourgensen en tydlig opponentroll. Det är som att det är själva missnöjet som driver och kittlar den kreativa ådran, lika mycket som önskan att prestera någon musikalisk spänning. Därför är också studiocomebacken – blott fem år efter den tänkta svanesången ”The last sucker” – en ganska så temperamentsbefriad skapelse. Låt gå för att huvudpersonen spottar och fräser mot giriga managementtyper i ”Ghouldiggers”, ironiserar över helgsupande i ”Weekend warrior” och tolkar SOD:s ikonstycke ”United forces” med hygglig nerv. Återfallet blir ändå inte eldfängt på allvar – och mer som en ”Psalm 68,5” än som en blixtrande uppdatering för 2010-talet.
METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra.
AOR/HÅRDROCK ”The one and only” låter som en bortglömd Bon Jovi-ballad från ”New Jersey” medan den saxofongarnerade ”In and out of trouble” har mer gemensamt med Richard Marx än Giant. Så mycket är tydligt – Upplands Väsby-truppen är fast besluten att klargöra att ett frontmansbyte inte på något sätt har omkullkastat dess vuxenrockmission. Den vid värvandet aningen kontroversielle nykomlingen Erik Grönwall (”Idol”-vinnare 2009) reser sig också över förväntningarna och sjunger de klatschiga refrängrakterna med självförtroende och precis lagom vänlighet för att vara som klippt och skuren för jobbet. Lite mer hetta och temperament så kan det bli kanon nästa gång.
PROGROCK Mycket handlar om dekonstruktion. Om att smula sönder det bestående och klamra sig fast vid resterna likt livbojar på oroliga hav. Det är de grundförutsättningar som ges och utifrån dessa är det brokiga Texaskollektivets sjätte studiogiv en sprakande tonfest som blixtattackerar sinnena med elektroniska läten och fördomsfria låtstrukturer. ”Noctourniquet” är på så sätt själva motsatsen till slentrianlyssning. Det är en skiva som kräver och trilskas, som trotsigt motsäger och ifrågasätter det invanda. Därmed är den också bitvis oändligt spännande, även om melodikrokarna inte genomgående är starka nog att fånga intresset bland alla infallen.
METAL För att korrekt beskriva Mike Portnoys kreativa förvirring efter avhoppet från Dream Theater krävs inte ord och formuleringar. Det räcker med att lyssna på ”Omertá”. Inte för att skivan är exceptionellt dålig, utan snarare för att den tydliggör ett flagrant slöseri med resurser. Tillsammans med bland andra begåvade sångaren Russell Allen (Symphony X) gör trummisen nämligen upp med sina progressiva rötter genom att presentera ett föga explosivt hopkok av nonsensmetal med tydliga drag av exempelvis Black Label Society och Disturbed. Riktigt dåligt blir det aldrig. Snarare så intetsägande att man bitvis önskar att gruppen avlägger det tystnadslöfte som titeln syftar på.
Bästa spår: ”Undaunted”.
ÅTERBLICKEN: DEE SNIDER LÄSER LUSEN AV AL GORES FRU
För 27 år sedan osäkrade de reaktionära krafterna i USA sina moralbössor för att meja ned så kallat obscen musik.
I skottlinjen: bland andra Sweden Rock-aktuella Twisted Sister.
NÄR? 19 september, 1985.
VAR? Washington, USA.
VARFÖR? Med provokativa texter, rebellisk image och dunkla budskap har hårdrocken länge fungerat som en nagel i ögat på mer ”moraliskt intresserade” element i samhället.
Bland dem som kände en extra irritation i närheten av pupillerna fanns politikerhustrun Tipper Gore, som via organisationen PMRC sammanställde en lista över låtar som ansågs extra upprörande.
På ”The filthy fifteen”-uppräkningen fanns – förutom Def Leppard, Judas Priest och Venom – även artister som Cyndi Lauper och Madonna. Samt Twisted Sister – vars låt ”We’re not gonna take it” ansågs vara ett av de smutsigaste stycken man kunde tänka sig.
Det hela gick så långt att gruppens sångare kallades att vittna, eller snarare försvara sig, inför senaten i själva hjärtat av det politiska USA.
Iklädd avklippt jeansjacka och med ett hår större än en söderhavsatoll vecklar den då 30-årige Dee Snider ut ett par handskrivna lappar. Och går till motattack.
”Under the blade” – en uppmaning till S&M-sex och våldtäkt? Nej, texten är i stället inspirerad av en halsoperation.
– Som författare till låten kan jag påstå att den enda sadomachosism, bondage och våldtäkt som finns i den existerar i Mrs Gores huvud, fräser Snider.
Ungefär där och då står Tipper med byxorna nere.
Och det enda bestående resultatet av detta korståg blir att skivor som anses kunna vara stötande förses med en liten varning på omslaget.
Efter att på senare år ha hanterat verksamheten själv via bolaget Threeman Recordings har huvudstadens dödsmetallpionjärer nu hittat en ny samarbetspartner.
Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Entombed har värvats av Sundsvallbaserade Ninetone (Corroded, Takida, Soreption, Plan Three med flera) – efter att ha förhandlat och vässat kontrakten i närmare två år.
Exakt vad den första frukten av detta samarbete blir väljer bolagets A&R-ansvarige Tommy Rehn förtigen om, men han uppger att närmare detaljer kommer att presenteras inom de kommande veckorna.
Klart är i alla fall att kvintetten smider planer på en ny skiva, som blir uppföljare till 2007 års ”Serpent saints – The ten amendments”. Exakt när den kommande plattan, gruppens nionde riktiga studiomacka i ordningen, kan se dagens ljus presenteras framöver.
DEATH METAL Prestationen handlar inte lika mycket om att försöka återuppfinna hjulet som att säkerställa att det rullar friktionsfritt. Under sådana förutsättningar blir rutten självfallet bekväm, på gränsen till lugnande. När det gäller att förvalta och på sin höjd skruva i detaljerna är det emellertid raksträcka från start till målgång. Vare sig det handlar om rappa hastighetsutfall likt ”As deep as the knife will go” och ”Rabid” eller om långsamt malande cruisingpassager som ”Scourge of iron” är Cannibal Corpses tolfte studiomodell tveklöst dödsmetall med nitroglycerin i blodet och svartkrut i avföringen. Full rulle, så att säga.
Bästa spår: ”Demented aggression”.
Soulfly
Enslaved
Roadrunner/ADA/Warner
METAL Det vore kinkigt att ens detaljanmärka på den kreativa kapaciteten. Mindre än ett år efter releasen av Cavalera Conspiracys andra album är storebror Max tillbaka med ett nytt alster med huvudsysslan efter avhoppet från Sepultura – och allt torde därmed vara frid och fröjd. Nu finns det emellertid omständigheter som gör att cd nummer åtta inte är en direkt fängslande utgåva. Helt i linje med Soulflys sentida konsekvenstrend går riffandet ofta på tomgång och även om leadspåret ”World scum” blickar lystet mot Napalm Death förmår inte ens detta stycke att lyfta. Lösningen: Jobba hårdare. Sålla bland idéerna. Och se till att kvantitet och kvalitet befinner sig på samma nivå.
Mitt under näst sista låten ”Night eletric night” bryter det loss.
Det bakre kravallstaketet, som delar upp golvet i arenen i mer lätthanterliga portioner, viker sig när publiken trycker på och ett 40-tal vakter tvingas göra en blixtinsats för att stoppa en hotande katastrof.
– Det var helt galet, säger svenska ögonvittnet David Isberg.
Dramat utspelade sig i går kväll i Bercy Arena. Den svenska dödsglamcombon, som följer med Rammstein som uppvärmningsakt på den Europaturné som nyss stannade till i Stockholm, gjorde sig redo att avrunda sitt set när trycket från publiken blev för stort.
Trots uppmaningar från säkerhetspersonalen på plats slutade publiken inte att pressa på mot kravallstaketet, vilket gjorde att barriären började röra sig.
– I pausen mellan banden såg jag gråtande människor i alla åldrar lyftas över staketet och tas omhand av sjukvårdare. Det var läskigt att se. Jag var rädd att någon skulle dö, berättar Isberg.
För att kontrollera den upphetsade publiken skickade arrangörerna in ytterligare vaktförstärkning. Och först strax före Rammstein äntrade scen runt klockan nio på kvällen var situationen under kontroll. Ett 40-tal ur säkerhetsstyrkan hade då lyckats tränga sig mellan publiken och staketet – och lyckades på så sätt förhindra att det kollapsade över raderna närmast scenen.
Trots incidenten tycks Deathstars vara nöjda med framträdandet i den franska huvudstaden.
– Det var ett jävla tryck. Allsång redan i första låten och när man såg 16000 par händer i den andra visste man att det skulle bli galet, säger basisten Skinny Kangur.
Det svensktyska turnépaketet gör i kväll ännu ett framträdande i Paris i kväll, innan det i morgon är dags för final på Sportpalais i belgiska Antwerpen.
Här tvingas vakterna ingripa mot de upphetsade fansen efter Deathstars spelning. (Foto: David Isberg)
ALTERNATIVMETAL I måndags fyllde Adrian Smith 55 år. En respektabel ålder, då trygget och stabilitet är något som värdesätts och prioriteras. I detta vänsterprasselprojekt, ett udda samarbete med SikThs Mikee Goodman, gör han emellertid tvärtom. Här lämnar Iron Maiden-gitarristen sin trygghetszon, experimenterar med såväl låtfundament som sound och tar lyssnaren med på en resa som låter som allt annat än just huvudarbetsgivaren. På sina ställen förevisas nu metal-muller, här och var lite stiliga hitrefränger – allt framdrivet av sångarens egenartade röst. Likt många andra sidospår är det inte rakt igenom intressant, men ändå hörvärt nog att hålla intresset intakt till målgång.
Trevligt, trevligt. Fan så mysigt. Lyckan är total.
Och så vidare.
Underhållande är dock att det har släppts en hel del god musik de gångna 29 dagarna – trots att dundrande släpp från exempelvis Napalm Death och Asphyx inte finns representerade på streamingtjänsten.
Närvarande är emellertid ett av årets toppsläpp (jag vågar redan nu hävda att det hamnar topp fem när det är dags att summera 2012) i form av Woods Of Ypres magiskt deppiga doombomb ”Woods 5: Grey skies & electric lights”, ny musik från Van Halen med Diamond Dave Le Roth vid micken, outlawcountry från Raubtiertokarna under namnet Bourbon Boys, smatterfin death metal från Autopsy, Coldworker och Terrorizer samt välvillig AOR från underskattade Last Autumn’s Dream.
För att nämna några av de 24 stycken som får representera februari.
Men skit i att läsa nu. Lyssna i stället. Ni hittar listan här.
