Saxon

Call to arms

UDR/Playground

METAL Omslaget visar en rekryteringsposter från första världskriget, men kommer svårligen att locka gigantiska skaror till rättning i leden. Vilket är synd i sig – speciellt då veterantruppen nu åter har en ambition som ligger närmare det karriärsäkrande tidiga åttiotalet än de, mer episkt famlande, sentida alstren. Valet att till stor del spela in materialet live i studion gör att resultatet andas och sprakar av en glöd som bandet inte har uppvisat i skivformatet på länge. Så imponeras när stålhjulen snurrar. Att album nummer 19 fortfarande är något att räkna med. Det är aldrig för sent att ta värvning i beundrararmén.

Bästa spår: ”Afterburner”.

Doctor Midnight & The Mercy Cult

I declare: Treason

Season Of Mist/Sound Pollution

ROCK/METAL Barmhärtighetskulten ämnar enligt programförklaringen begå myteri mot musikvärldens föreställningar, men lyckas mest förråda tanken om att ett album bör bestå av riktigt bra låtar. För sådana är det ont om på jungfruförkunnelsen. I stället virrar Hasse Helvete och hans besättning – cv-meriterad hos bland andra Marilyn Manson, Extol och Satyricon – bort sig på en färd där det mest förenande är bristen på ett tydligt mål. Auktoritetsfientligheten må vara berömvärd, men samtidigt behövs det mer bestämd styrning för att starta en egentlig scenrevolution.

Bästa spår: ”Blame is the game”.

Pain

You only live twice

Nuclear Blast/Warner/ADA

ELEKTROMETAL Egentligen finns det aldrig någon verklig anledning att tvivla på kvalitetsutfallet. En sådan tillfredsställande grundnivå har Peter Tägtgren permanentat, vilket det nu aktuella albumet bekräftar. På så sätt innehåller fullängdare nummer sju under Pain-benämning få sidokliv från denna betryggande konsekvens. Närmast undantagslöst – en alltför Dead By April-anstruken ”Leave me alone” kan ses som ett sådant – är fördelningen mellan diskoelektronik och metalrytmik så jämlik att helhetsresultatet berättigar sin plats i diskografin. Trots att de verkligt utmärkta stunderna är aningen för få.  

Bästa spår: ”Let me out”.

Flogging Molly

Speed of darkness

Borstal Beat/Border

FOLKROCK Villkoren dikterar att Los Angeles har bytts mot Detroit, att verksamheten drivs i egen regi och med ett delvis nyservat sound. Ett tänkt snilledrag, som beklagligtvis inte får ett avsett gott resultat. Speciellt då gruppen tycks ha glömt att fylla på med det tidigare så resultatgaranterande refrängbränslet. Avvikelser finns, såsom de traditionsenligt fagra visorna ”So sail on” och ”This present state of grace”, men då dessa stycken knappast skulle ha utmärkt sig på vare sig på ”Float” eller ”Drunken lullabies” finns det anledning att beordra ännu ett verkstadsbesök.

Bästa spår: ”Oliver boy (All of our boys”).

Black Stone Cherry

Between the devil & the deep blue sea

Roadrunner/ADA/Warner

ROCK Bevisat – även ett gäng städade pojkar från Edmonton, Kentucky, kan behöva göra revolt mot sin nyktra helylleimage. På sitt tredje album sjunger kvartetten därför om kvinnor som kramar citronen tills saften flödar, nickar tydligt i riktning mot Danko Jones kåtrock i ”Blame it on the boom boom” och tar låtskrivarhjälp från Rob Zombies/Marilyn Mansons John 5 i ”Killing floor”. 

Dessa inriktningsförhärdringar till trots känns den musikaliska blandningen igen från tidigare studioprestationer. Med ena benet i en urban hårdrockstradition och det andra fast förankrat i hemstatens bördiga mylla låter det ömsom som ett mordernare The Black Crowes och bitvis likt något väldigt Lynyrd Skynyrd-relaterat, vilket blir extra tydligt i Toy Caldwell-tolkningen ”Can’t you see”. Och även om utförandet som sådant är bra och glädjande i merparten av de tolv spåren lyckas gruppen enbart undantagsvis fånga det innerliga djupet som gjorde föregångaren ”Folklore and superstition” till en så anmärkningsvärd utgåva.

Bästa spår: ”Like I roll”. 

Arch Enemy

Khaos legions

Century Media/EMI

METAL Förutsättningen är en konceptutgåva om anarki, men utfallet är ändå långt i från oordnat. I stället är balansen närmast mästerligt avvägd, då bröderna Amotts läckra gitarrharmonier ger sofistikerat stöd åt Angela Gossows könstrotsande grova leverans. Det är också sångerskan som håller kvar gruppen i ett något löst definierat dödsfack. Musikaliskt jobbas det i stället nu högst förtjusande enligt en klassiskt definierad metalideologi, där tyngd och flinka infall är mer resultatgivande än benpipenötande brutalitet. Så hylla gärna det kaotiska, men inse samtidigt att styrkan ligger i sammanhållningen.

Bästa spår: ”No gods, no masters”.

UDO

Rev-raptor

AFM/Sound Pollution

METAL Med en så pass sammansvetsad kärna likt den som herrarna Dirkschneider/Kaufmann utgör är det oundvikligt att resultatet blir lika kompakt som frontmannens köttsliga uppenbarelse. Däri finns en pålitlighet, men också en fara när materialmaskinen börjar hacka och spottar ut sig bitar som påminner om tidigare vinster mer i uppsåt än i utförande. För även om UDO inte heller denna gång begår några direkta kardinalfel är ”Rev-raptor” en skiva som landar långt i från gruppens högstanivå. Och därmed ett undflyende svar på de forna Accept-kollegernas högst förträffliga comeback ”Blood of the nations”.

Bästa spår: ”True born winners”.

Amorphis

The beginning of times

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEPPMETAL Med de forna melankolimästarna i HIM i tillfällig dvala är det upp till postnummergrannarna att kliva in som huvudleverantörer av dystra östvindar. Och nog har Helsingforsgänget nog med svårmod för att tonerna ska kännas likt en sansad oktoberfläkt mot solsmekta kinder. 

Det är också i de mysigaste stunderna som gruppens tionde riktiga studioprestation blir som mest hjärtevärmande. Melodierna i såväl ”You I need”, ”Battle for light” och ”Mermaid” är alla av ett slag som trivs bra i trakterna mellan hjärtat och halsgropen, vilket gör de inslag då Tomi Joutsen plockar fram sitt mest skrovliga uttryck desto mer omotiverade. Tonerna är blå nog så ytterligare svärta är bara överflödig. 

Bästa spår: ”On a stranded shore”.

Per Morberg? Jamie Oliver? Gordon Ramsay?

Varsågoda och släng er i väggen, är ni hyggliga. För den absolut tuffaste receptrekapitulationen kommer från Brian Manowitz från Orlando, Florida.

Hans första inlägg, där han lagar en synbart läcker vegask pad thai, är redan en nätklassiker. Speciellt då det faktiskt är ett riktigt recept han förmedlar – tonsatt av kylig black metal och väsande instruktioner.

Vad blir det för mat i dag? Klicka nedan och låt er inspireras.

I går kväll återvände den svenska vikingatruppen till hemmahamn efter tre veckor i Vinland.

Jag var så klart på plats på Tyrol i Stockholm för att recensera för Aftonbladet. Men innan denna anmälning når webbsidan så har jag den stora äran att bjuda på gruppens repertoar för kvällen. Till skillnad mot den nyss avslutade USA-vändan bjuds publiken i Europa inte på någon helkvällsföreställning och ett komplett framförande av färska albumet ”Surtur rising”. I stället är setet en 90 minuters koncentrerat god blandning av höjdpunkter från karriären, där det till och med bjuds på oväntade inslag som gamla ”The avenger”-spåret ”God, his son and holy whore”.

Har du biljett till kvällens spelning på Trädgårn i Göteborg? Gott. Håll hårt i den. Lär bli en fin afton.

Så här såg spelschemat ut i går.

1. War of the gods

2. With Oden on our side

3. Destroyer of the universe

4. Masters of war

5. Live for the kill

6. Guardians of Asgaard

7. Doom over a dead man

8. Slaves of fear

9. God, his son and holy whore

10. Vayags of Miklagaard

11. For victory or death

12. Victorious march/Gods of war arise/Death in fire

Extranummer:

13. Twilight of the thunder god

14. Runes to my memory

15. The pursuit of vikings

AC/DC

Live at River Plate

Columbia/Sony Music

HÅRD ROCK Redan efter öppningsnumret betonar Brian Johnson kontentan på ett sätt som inte bör översättas till svenska:

– We don’t speak very good spanish, but we speak rock ’n’ roll very good.

Just detta är en översikt som få ifrågasättande argument bör ödslas på. Den har fastslagits lika många gånger som kanonerna i ”For those about to rock (we salute you)” har avlossats och är lika sanningsenlig som fastläggandet att fredag kväll alltid är roligare än måndag morgon.

På så sätt är denna konsertupptagning, filmad med 32 kameror över tre spelningar som sammanlagt lockade 200 000 fans till Buenos Aires, endast ytterligare en bekräftelse på att den konsekventa linje som fastlades för snart 38 år sedan ännu är överstyvt rak och ståtlig.

Den här presenterade showen är i sig ingen surpris för dem som såg bandets framträdanden i Globen 2009 eller på Stadion för snart ett år sedan. Det är samma explosiva inledning, där ett gigantiskt lok spränger kulissen, Angus Young drar sitt stripteasenummer i ”The jack” och whole lotta gummidocka gränslar minsann ovan nämnda tåg i den där låten om Rosie.

Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången. 

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ”Black ice” har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ”Let there be rock”-spåret ”Dog eat dog”. Annars är det samma stringenta innehåll från ”Rock ’n’ roll train” till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.

Det enda som går utanför kvalitetsstringensen är klippningen, då regissören David Mallet alltför ofta begagnar sig av den stofila tekniken att dela upp rutan i flera delar. Dumt, osnyggt – och ett irriterande inslag på en utgåva som annars pratar rock ’n’ roll väldigt, väldigt bra.

BONUS

BÄSTA SPÅR… ”Shot down in flames” plockades in i repertoaren inför Sverigekonserterna för två år sedan och står sig riktigt stolt bland de övriga klassikerna. Kanske just för att den var så saknad på Europapremiären i Oslo den 18 februari 2009.

VISSTE DU ATT… Angus Young provade många utstyrslar innan han slutligen fastnade för skoluniformen. Bland de tänkbara kostymerna märktes inspiration från Spindelmannen, Zorro – och en parodi på Stålmannens dräkt.

KOLLA OCKSÅ PÅ… Lyxutförandet av boxen ”Plug me in” (släppt 2007) är en trippelkanonad som tar ett totalgrepp på bandets karriär – från tv-framträdanden i hemlandet inspelade i mitten av 1970-talet till 2000-talets arenascener. En i sanning spännande rekapitulation av en supersvängig karriär.

Hammerfall

Infected

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Även det som mest innebär omställningar i detaljerna tycks medföra en äventyrlig nydaning. Som att västkustgruppen nu har vänt sig till amerikanske James Michael (Sixx AM, Mötley Crüe) för vägledning, och därmed fått en färdriktning som pekar mot outforskade jaktmarker. Dogmatiker kan emellertid pusta ut – det handlar knappast om någon exkursion ut i det helt obekanta. Även om garnityren på sina ställen polerar upp ytan extra läckert är stommen alltjämt rudimentärmetal som sig bör. Det bjuds enligt konsekvensen en svag ballad, några texter på lingonnivå – men också en hel räcka låtar som växer med utmaningarna.

Bästa spår: ”Redemption”.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING VÄLJER FEM FRÄCKA LÅTAR

”DELIVER US”

In Flames

Första singelsläppet är långt i från den hetaste stunden på ”Sounds of a playground fading”. Men likväl en låt som lär sätta många majnätter i brand. (Spotify)

”SWORN TO THE BLACK (LAIBACH RE-MIX)”

Morbid Angel

Detta gamla spår ger en fingervisning om vad som väntar på kommande comebackalbumet. Flippat nog för att skrämma skiten ur de mest inbitna dödsmetallpuritanerna. (Spotify)

”FUCK YEAH”

DeathDestruction

Hur tror du att ett projekt med folk från Dead By April, Evergrey och Hammerfall låter? Fel, fel, fel. Gissa igen. (Spotify)

”A SON OF THE SWORD”

Demonaz

Forne Immortal-gitarristen låter sin ”Blood fire death”-dyrkan flöda fritt. Och det funkar ju gott i små portioner. Som på detta majestätiskt frostnupna stycke. (Spotify)

”THE ANOMALY”

Scar Symmetry

Det ärrade projektet skär upp en rejäl bit ytterlighetsmetal, där grovt och fint samsas med gitarrprogressivitet på ett sätt som kan kallas unikt. (Spotify)

Ja, jisses vänner. Här har det inte varit mycket fart på mycket, det är då ett som är säkert.

Anledningen är att jag helt grävt ner mig i ett annat projekt och därmed har tjänstledigt från Aftonbladet. Exakt vad detta är känner jag är för tidigt att avslöja, men lovar att återkomma när jag känner mig redo.

Så länge kommer jag fortfarande att skriva recensioner för tidningen, såväl på skivor som konserter och annat dumt. Som ni kanske redan har noterat avhandlade jag Rushs briljanta föreställning i Globen i fredags kväll i en inte fullt lika briljant betraktelse. Den kan ni läsa här. Och den här veckan blir det texter om AC/DC och Hammerfall i Nöjesbladet på fredag, samt en liverecension på Amon Amarths Sverigepremiär som ni kan ta del av i en fullmatad söndagstidning.

Men utöver det kommer mitt arbete som sagt att fokuseras på annat.

Orättvist, kan tyckas. Men då någon sadistisk rackare tycks ha bestämt att det bara ska ingå 24 timmar på ett dygn så måste jag prioritera. Hoppas ni har överseende och förståelse för detta.

Som plåster på såren kan jag i alla fall bjussa på en lista med några hörvärda dunderstycken som släpptes under förra månaden. Länken till denna på Spotify hittar ni här.

Det var allt för stunden. Nu ska jag återgå till att gräva där jag för stunden sitter.

Till nästa gång: stay clean. Och glöm inte att spela snabbare.

Portrait

Crimen laesae majestatis divinae

Metal Blade/Border

METAL Känslan och ljudkostymen är som måttbeställd. Under Kristianstadgängets västprydda bringor bultar en så omaskerad kärlek för dundrande ärkeockultism att den motsätter sig alla försök att inte dra paralleller till en tid då King Diamond skrämde vettet ur storögda barn via svettkladdiga utgåvor av Okej. Därför är skivan likt ett tidskapslat vykort från dagar då metal fortfarande kunde uppröra och skrämma. En välkommen erinran om hur det såg ut och lät när genren fortfarande slog ur underläge. Och som en sådan påminnelse är de Mercyful Fate/Iron Maiden-minnande tongångarna som klippt och skurna.

Bästa spår: ”Darkness forever”.

ÅTERBLICKEN: RUSH GÅR FRÅN NÖRDANGELÄGENHET TILL PUBLIKFAVORITER

Då – en skiva som sålde multum men lockade till få skratt.

Nu – ljudliga byggstenar i humorsuccéer som ”Fanboys” och ”I love you man”.

I år firas en av rockvärldens fräckaste 30-åringar. Exempelvis på scen i Stockholm.

VAR? Toronto, Kanada.

NÄR? Den 7 februari 1981.

VARFÖR? Det är som trummisen och textförfattaren Neil Peart uttrycker det i dokumentären ”Beyond the lighted stage”:

– Som jag ser det är det just där som vi hittade oss själva. Rush föddes i och med ”Moving pictures”.

Stora ord kan tyckas. Speciellt från ett band vars tidigare diskografi inkluderat såväl ”2112” som ”Hemispheres”.

Men det är Peart som uttrycker denna åsikt. En av de mest pålitliga batteristerna i branschen. Och då gäller det att lyssna och anteckna noga.

Å andra sidan finns det ingen anledning att yttra någon avvikande åsikt. På sitt åttonde album utnyttjade trion till fullo den new wave-influerade föregångaren ”Permanent waves” trampolinkraft och gjorde ett svanhopp ut i det allmängiltiga strålkastarljuset. Från fanfarfiestan i ”Tom Sawyer”, via den instrumentala ”YYZ” till den extensiva elvaminutersprakten i ”The camera eye” till tidstypiskt arrangerade reggaefunken i ”Vital signs” är det en låtcykel som utmanar och rör sig.

En så kallad helhet. Som ska upplevas som en sådan.

Tre ord: Globen. Nästa. Fredag.

All tänkbar uppvaktning uppmanas.

Amaranthe

Amaranthe

Spinefarm/Universal