Adrenaline Mob

Omertá

Century Media/EMI

METAL För att korrekt beskriva Mike Portnoys kreativa förvirring efter avhoppet från Dream Theater krävs inte ord och formuleringar. Det räcker med att lyssna på ”Omertá”. Inte för att skivan är exceptionellt dålig, utan snarare för att den tydliggör ett flagrant slöseri med resurser. Tillsammans med bland andra begåvade sångaren Russell Allen (Symphony X) gör trummisen nämligen upp med sina progressiva rötter genom att presentera ett föga explosivt hopkok av nonsensmetal med tydliga drag av exempelvis Black Label Society och Disturbed. Riktigt dåligt blir det aldrig. Snarare så intetsägande att man bitvis önskar att gruppen avlägger det tystnadslöfte som titeln syftar på.

Bästa spår: ”Undaunted”.

ÅTERBLICKEN: DEE SNIDER LÄSER LUSEN AV AL GORES FRU

För 27 år sedan osäkrade de reaktionära krafterna i USA sina moralbössor för att meja ned så kallat obscen musik.

I skottlinjen: bland andra Sweden Rock-aktuella Twisted Sister.

NÄR? 19 september, 1985.

VAR? Washington, USA.

VARFÖR? Med provokativa texter, rebellisk image och dunkla budskap har hårdrocken länge fungerat som en nagel i ögat på mer ”moraliskt intresserade” element i samhället.

Bland dem som kände en extra irritation i närheten av pupillerna fanns politikerhustrun Tipper Gore, som via organisationen PMRC sammanställde en lista över låtar som ansågs extra upprörande.

På ”The filthy fifteen”-uppräkningen fanns – förutom Def Leppard, Judas Priest och Venom – även artister som Cyndi Lauper och Madonna. Samt Twisted Sister – vars låt ”We’re not gonna take it” ansågs vara ett av de smutsigaste stycken man kunde tänka sig.

Det hela gick så långt att gruppens sångare kallades att vittna, eller snarare försvara sig, inför senaten i själva hjärtat av det politiska USA.

Iklädd avklippt jeansjacka och med ett hår större än en söderhavsatoll vecklar den då 30-årige Dee Snider ut ett par handskrivna lappar. Och går till motattack.

”Under the blade” – en uppmaning till S&M-sex och våldtäkt? Nej, texten är i stället inspirerad av en halsoperation.

– Som författare till låten kan jag påstå att den enda sadomachosism, bondage och våldtäkt som finns i den existerar i Mrs Gores huvud, fräser Snider.

Ungefär där och då står Tipper med byxorna nere.

Och det enda bestående resultatet av detta korståg blir att skivor som anses kunna vara stötande förses med en liten varning på omslaget.

Cannibal Corpse

Torture

Metal Blade/Border

DEATH METAL Prestationen handlar inte lika mycket om att försöka återuppfinna hjulet som att säkerställa att det rullar friktionsfritt. Under sådana förutsättningar blir rutten självfallet bekväm, på gränsen till lugnande. När det gäller att förvalta och på sin höjd skruva i detaljerna är det emellertid raksträcka från start till målgång. Vare sig det handlar om rappa hastighetsutfall likt ”As deep as the knife will go” och ”Rabid” eller om långsamt malande cruisingpassager som ”Scourge of iron” är Cannibal Corpses tolfte studiomodell tveklöst dödsmetall med nitroglycerin i blodet och svartkrut i avföringen. Full rulle, så att säga.

Bästa spår: ”Demented aggression”.

Soulfly

Enslaved

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Det vore kinkigt att ens detaljanmärka på den kreativa kapaciteten. Mindre än ett år efter releasen av Cavalera Conspiracys andra album är storebror Max tillbaka med ett nytt alster med huvudsysslan efter avhoppet från Sepultura – och allt torde därmed vara frid och fröjd. Nu finns det emellertid omständigheter som gör att cd nummer åtta inte är en direkt fängslande utgåva. Helt i linje med Soulflys sentida konsekvenstrend går riffandet ofta på tomgång och även om leadspåret ”World scum” blickar lystet mot Napalm Death förmår inte ens detta stycke att lyfta. Lösningen: Jobba hårdare. Sålla bland idéerna. Och se till att kvantitet och kvalitet befinner sig på samma nivå.

Bästa spår: ”Revengeance”.

Primal Rock Rebellion

Awoken broken

Spinefarm/Universal

ALTERNATIVMETAL I måndags fyllde Adrian Smith 55 år. En respektabel ålder, då trygget och stabilitet är något som värdesätts och prioriteras. I detta vänsterprasselprojekt, ett udda samarbete med SikThs Mikee Goodman, gör han emellertid tvärtom. Här lämnar Iron Maiden-gitarristen sin trygghetszon, experimenterar med såväl låtfundament som sound och tar lyssnaren med på en resa som låter som allt annat än just huvudarbetsgivaren. På sina ställen förevisas nu metal-muller, här och var lite stiliga hitrefränger – allt framdrivet av sångarens egenartade röst. Likt många andra sidospår är det inte rakt igenom intressant, men ändå hörvärt nog att hålla intresset intakt till målgång.

Bästa spår: ”Savage world”. 

Det är måndag. Veckans kanske onödigaste dag, tillsammans med tisdag eller kanske onsdag. Denna mosiga uppstart som sällan innehåller något trevligt eller lyckat – förutom i kväll.

Tre ord: Münchenbryggeriet. Metalfest. Helaftonsföreställning.

Eller, tja, vi kan ju lägga till ytterligare ett: Jobbdags.

För visst vill det älskade moderorganet ha en liten recension till morgondagens tidning. Kanske för att mota Schlagerolle i grind. Eller bara för att världens genom tiderna bäst säljande dödsmetallskvadron är i stan.

Jag talar så klart inte om Nexus Inferis, Suicidal Angels, Misery Index, Legion Of The Damned eller ens om Behemoth. Nopesy, kvällens clou kommer i stället i form av Cannibal Corpse, som avrundar denna maratonföreställning (första bandet kickar igång redan vid kvart i sex) då de äntrar scenen runt elva.

En kul huvudakt, så klart. Man kan till och med säga att jag gillar det bandet. Ganska mycket till och med – i alla fall på skiva. 

Live är det ju inte riktigt samma sak. Så har det varit sedan jag såg dem första gången för pinsamt länge sen, och vid alla kontakter därefter. Trist men sant. 

För snart nio år sedan, i april 2003, fick jag hur som helst möjlighet att delge mig läsekretsen dessa åsikter via en recension (likaledes den senaste gången gruppen fick en sådan i Aftonbladet). Hur den var kan ni läsa här. Formuleringsmässigt kanske inte en av mina större stunder, men ändå innehållsmässigt korrekt, även om det godkända tvåplusbetyget inte överlevde överföringen mellan print och nät.

Ett satans liv blev det lik förbannat. Mejlkorgen höll på att spricka i fogarna dagen efter av läsare som ansåg att jag var synthare (jodå), dum i huvudet (kanske kan stämma) eller helt enkelt borde utplånas från jordens yta (lär ju hända, förr eller senare). Dock får jag säga att invektivkaskaden var aningen mer nyanserad än efter andra kontroversiella inlägg, vilket placerar death metallfansen (jag är ju ändå ett av dem) långt efter exempelvis Status Quos eller Linkin Parks anhängare, speciellt då ingen önskade mig en långsam hädanfärd i plågsam cancer eller yttrade egentliga mordhot mot mig eller min familj.

Med detta sagt – i kväll är det dags igen. Ett band som jag verkligen gillar och har så gjort ända sedan jag hörde ”Eaten back to life” vid releasen för 22 år sedan och som dessutom har en kommande kanonutgåva på ingång i form av ”Torture” ska ställa sig på scenen och försöka övertyga mig om sin livestorhet.

Jag dömer ingen på förhand. Och jag hoppas verkligen på det bästa. Såväl för mig som för bandet och dess beundrares skull.

Facit följer i tidningen – och även på nätet – i morgon.

Jag är redo för en ny skittsunami. Om så är fallet.

LADDA NER: FEM FRÄCKA LÅTAR JUST NU

DO NOT LOOK DOWN (Meshuggah)

Att kommande skivan är kolossalt intressant, det fattar väl alla. Bevis avläggs officiellt om en månad, till dess får denna streamade försmak släcka meckmetaltörsten. (Lyssna)

BEVÄPNA DIG MED VINGAR (Thåström)

Ingen sjunger söderortsgoth som Jocke Thå. Det kan vi alla enas om. (Lyssna)

FIRE & DAMNATION (Exumer)

Det var 24 år sedan sist. Men i april är det dags att återstifta bekantskapen med detta, så smått legendariska, thrashgäng. Fram till dess – lyssna på titelspåret. (Lyssna)

SATAN, SPRIT & VÅLD (Torture Division)

Titelspåret från färska gratisdemon – ladda ner på www.torturedivision.net – behöver ingen närmare beskrivning än sitt dopnamn. Det är hårt. Alkoholtokigt. Och precis så ont som sig bör. (Lyssna)

ALTERNATE ENDING (Woods Of Ypres)

The Cure-minnande dysterhet som träffar direkt i hjärtat. Upptäck detta stycke – och gå sedan vidare med vad som är ett av årets album så här långt. (Lyssna)

Napalm Death

Utilitarian

Century Media/EMI

Terrorizer

Hordes of zombies

Season Of Mist/Sound Pollution

GRINDCORE/DEATH METAL Två band från olika världsdelar och skiftande förutsättningar förenas av en ömsesidig legendarstatus – och det hål som bortgångne gitarristen Jesse Pintado har lämnat efter sig.

Nu är emellertid vare sig ”Utilitarian” eller ”Hordes of zombies” några sorgemässor, i stället är skivorna två väsenskilda skapelser som visar på i högsta grad väsenskilda sätt att tackla grindgenren.

Veteranerna från Birmingham har med denna utgåva hela 14 album innanför västen och har därmed möjlighet att ta ut svängarna rejält. Vilket de också gör. Med den råge. I flertalet kompositioner botaniserar medlemmarna bland sina industriella influensrötter – tänk Swans och Throbbing Grissle – och låter Mark ”Barney” Greenway rensa strupen med rensång som på pricken liknar Fear Factorys Burton C Bell. Och i ”Everyday pox” spår dyker en tokig John Zorn-saxofon upp.

Experimentlustan är med andra ord på topp och även om alla inslag inte känns lika självklara som mangelkomplement är ”Utilitarian” brutalt ärlig lyssning som utmanar utan att skaka om hela världsbilden.

En mer dogmatisk vinkel hittar då USA-kollegorna i Terrorizer. Pete Sandoval smattrar på i överljudshastighet, nya gitarristen Katina Culture visar sig vara en riktig riffprinsessa medan det överlagköttiga utförandet gör tredjeskivan till en uppfriskande virvelvindsuppvisning. Om än en något endimensionell sådan.

Bästa spår: ”The wolf I feed” (Napalm Death), ”Evolving era” (Terrorizer).