1. Alla pratar som Arnold

Det är underbart – och det smittar av sig. Man småflinar lite åt dialekten första dagen, men redan nästa dag har den smittat av sig, och plötsligt ubrister man ett hårt, mörkt “säänk joo” till tack när någon hjälper en att bära. Man börjar till och med se sig själv som en karaktär i terminator, då även miljön är ganska lik. Mörkt, rökigt, järngaller. Sedan övertar denna idé hjärnan och helt plöstligt är man bandet som pratar som Schwarzenegger.

2. Det där med att sova blir en utmaning

Man vet aldrig om man får övernatta på ett hotell eller på en soffa bredvid ett rökrum. Nu bodde vi faktiskt väldigt fint på de flesta ställena, men ibland hamnar man där – där man inte riktigt vill sätta ner foten. Där man helst inte vill nudda väggarna i badrummet, där det fimpas i soffan där man ska krypa ner i sin fuktiga sovsäck. Kissdoften sticker i näsan, man försöker sova med hårt intryckta gula öronproppar medan tyskarnas galna fest bara börjat fast klockan är fem. Och spindlarna på väggarna är muterade, och man hoppas att det röda stänket man skådar lite varstans på väggarna bara är rödvinsfläckar. Det är trots lite charmigt och hör till, men den bästa känslan är då när man får checka in på ett tyst hotell.

3. Ett måste – vara yteffektiv

Man får muskler och utvecklade Tetris-skills av allt bärande och packande.
Då allt går in i bussen exakt på millimetern och måstes packas likadant, gäller det att minnas rätt. Först in till höger – merchen, sen baslådan – vänster hörn, sen gitarrpedallådorna – vänsterhörn upptill, sen gitarrtopparna och bastrumman till vänster och så vidare, exakt precision och ingen centimeter till spillo. Den enda tröst när man lyfter en tung otymplig gitarrlåda och ryggen värker och benen viker sig, är att en dag kanske vi kan få ha med oss råddare som gör detta, eller eventuellt en turnékamel. Men stoltheten är stor när man fått in allt. En lagkänsla, vi vann, vi klarade det – igen! Sedan ska man göra om allt två eller tre gånger till, samma dag, och med vanlig otur så ligger spelklubben i källaren eller tre trappor upp utan hiss. Det är bara att bära, och försöka att inte känna efter så mycket.

4. Man vänjer sig. Man måste vänja sig.

Att turnera ihop blir ett tillfälle att få reda på hur alla bandmedlemmar luktar. Egentligen. Man öppnar bussen på morgonen. En stark doft av jäst slår emot en. Ingen aning var den kommer ifrån? Kanske någon av oss som gillar att baka helt enkelt och skurit ner ett par bitar jäst i bakfickan?  Efter ett par dagar till kommer det, dessa dofter … kattpiss? Avföring? Ko-skit utifrån eller? Någon som klivit i hundskit? Svett och unket. Eller bara människa? Ingen parfym i hela världen kan dölja så många lager av intorkat svett, rövsvett från 100 mils sittande i bussen och alla dessa luncher av chips och bananer och öl som ligger på turnébussgolvet. En unken lukt som sprider sig i bussen och alla utbrister “vem var det!?”, lång utlägging om hur dåligt det är att släppa sig utan att erkänna. Sen sjunger alla med till Kjell Höglunds dänga “Man vänjer sig”. För det gör man ju faktiskt, man vänjer sig faktiskt vid skitlukten också.

5. Flytande tröst är väldigt lätt att få tag på

Man kan köpa hur mycket Jägermeister man vill på bensinmackar. Dom ligger där bredvid kinderäggen och strålar. Perfekt eftermums efter en god eller dålig spelning.