Det finns ju vissa vikarier och tillfälliga ersättare som lyckas glänsa lite extra.
Som Mats Levén, till exempel. Superstrupen, känd från bland andra Krux, fick med kort varsel hoppa in efter att samarbetet med den amerikanske sångaren Robert Lowe sagts upp – men sjunger låtarna som om han inte gjort något annat sedan han slutade med blöjor.
Det får Candlemass att lysa lite extra den här eftermiddagen. Det och ett dunderfint doommaterial som förvandlar dyster tyngd till ren glädje.

Konstaterande 1: Det regnar. På ett sånt där kallt som det gör här.
Konstaterande 2: Det känns verkligen som att hela festivalen är här runt mig just nu. Som att alla är här.
Konstaterande 3: Göteborg och In Flames är alltid en speciell kombination. Speciellt då ”Where the dead ships dwell” tillägnas hemstaden.
Konstaterande 4: Det regnar fortfarande. Och ”The chosen pessimist” spelas just nu.

Jag skulle vilja ge er bilder. En glimt av hur snyggt det är.
Av en scenfond som projicerar, av eldkastare och en Anders Fridén i väst och slips.
Men uppkopplingen förhindrar sådant kul. Fotografen Magnus Sandberg fixar det på annat ställe.
Jag kan bara konstatera att det här är bara ännu en av hemmabandets stora stunder – samtidigt som ”Crawl through knives” går igång.
Ännu en In Flames-succé?
I would think so.

Ibland går det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Kan man ju lugnt säga.

På grund av ett ganska så tajt utlägg i papperstidningen (den där tingesten som prasslar som pensionärer brukar läsa på bussen, kids) så producerade jag en trio recensioner som bara skulle publicera på nätet.

Men, som så många gånger tidigare, något gick fel. Och reccarna nådde aldrig allmän beskådan. Och med detta pekar jag inte finger, jag bara slår fast att det är så.

Därför blir det några bloggexklusiva anmälningar här. Av Gamma Ray, Adrenaline Mob och Sacred Reich.

Enjoy. I morgon är det Metaltown. Och med detta nya tekniska utmaningar – speciellt som jag just för någon timme sedan har bytt plattform till Wordpress. Bra eller brunöga? Det får framtiden utvisa.

Gamma Ray

Sweden Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. I musiken och utförandet finns en glädje som står i bjärt kontrast till illvilligt regn och eftermiddagsköld. En hjärtlighet och extrovert uppskattning som gör att det känns helt naturligt att pryda huvudet med en skinnkeps och sjunga strofer likt ”hail to the metal”.

Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ”Ride the sky”. Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ”Rebellion in dreamland”, ”Empathy” eller i det prydande gamla Helloween-smycket ”I want out”.

Det är lätt att uppskatta, att för en stund bli lite varmare. Även när änglatårarna bombarderar festivalområdet.

Adrenaline Mob

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

NORJE. Mycket handlar om outnyttjade resurser. Om ett gäng ärrade kämpar med svindlande kompetens som inte lyckas göra musik som väcker en ur lunchdomnaden.

På sitt sätt är det extra synd. Russell Allen – även i festivalaktuella Symphony X – har en utmärkt röst, tidigare Dream Theater-trummisen Mike Portnoy gör en rekorderlig insats utan att spela över för mycket, medan den rultigt övertände gitarristen Mike Orlando tycks ha sitt livs roligaste timme.

Men då materialet sällan lämnar ett konstant okejläge är det först i Black Sabbath-covern ”The mob rules” som det verkligen händer något riktigt kul.

Och sen är det slut.

Sacred Reich

Zeppelin Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: ”Death squad”.

Sämst: Att så få väljer rejäl rumlarthrash före sydstatsgung.

NORJE. Även inom den retroglada nymoshrörelsen tycks Arizonakvartetten vara ett ganska så obskyrt kort. Det är kanske därför det är rätt glest framför Zeppelin Stage – och måhända en smula beroende på att Lynyrd Skynyrd samtidigt samlar vad som känns som hela festivalen några hundra meter bort.

Sådant lyckas emellertid inte slå hål på närvaroglädjen. Bandet jammar lite på ”Sweet home Alabama”, den muntertrinde frontmannen Phil Rind garvar hjärtligt åt en snabbesökande uppblåsbar sexdocka i publiken och, minsann, det låter ju bra.

Ständigt ett av de orättvist ouppskattade namnen från den andra vågen av thrash metal är Sacred Reich ändå alltjämt en genrejuvel som lyckas glimra till i det lilla mest hela tiden. Gruppen må nu för tiden göra en värdighetsinsats med gubbmage och amorteringar, men det hindrar inte stycken som ”Love … hate”, ”Crimes against humanity” och ”Ignorance” att låta riktigt skarpa då de skickas ut inför en sakta skymning.

Obskyrt, måhända. Men fortfarande bra mycket bättre än andra haussade samtidskollegor.

Hmm… PA-systemet på stora scenen dundrar Korn så här strax före Mötley Crüe. Ett märkligt val – speciellt på en nu metal-allergisk sammankomst som denna.

Jag säger inte att det nödvändigtvis behöver bli exakt så här.

Bara att det är väldigt troligt. Så här en kvart före showstart.

Fler gäster på scen nu: Michael Denner och – föga förvånande – Mikkey Dee ansluter i extranumret ”Halloween”.

”Come to the sabbath” – med bland andra Volbeats Michael Poulsen på gästsång! Jodå. Det är här det händer, just nu. Ville bara säga det.

Ja, ni vet hur det är. Jag kan nog stundtals framstå som lite överdrivet fixerad vi den där sminkade exildansken vi känner som King Diamond. Kanske ohälsosamt, mellan varven. Hur som helst, Kingens fullsetcomeback efter hjärtoperationerna är en av stunderna jag har febrat mest över inför den här festivalen. Med rätta – för den här världspremiären är ett styrkebesked från en man som har hälsat på döden och gått överlevande ur det mötet. Den där rösten – älska eller hata den – är lika skönt skärande som någonsin förr och scenproduktionen är läckert påkostad, med uppochnedvända kors som blinkar under exempelvis ”Sleepless night”, gästskådespelare som gestaltar figurerna i de här små metalnovellerna och en i övrigt iögonfallande scendekor. Betyg ger jag inte. Det tar Jocke Persson hand om, medan jag sparar recensionskrutet till Mötley Crüe som väntar inom kort.

Så här på den tidiga lördagkvällen råder det knappast någon tvekan om vilket band många ser fram emot.

Vart man än vänder sig ute på festivalområdet vimlar det av vältuperade Nikki Sixx-kopior och sleaziga tjejer med många maskor på strumpbyxorna. 

Att Mötley Crüe är det största publiknamnet i år kommer väl knappast som en chock. Mer överraskande är kanske då att förhandsrapporterna har varit av det mindre smickrande slaget. Enligt källor på var gruppens framträdande på Kaisafest i Helsingfors i torsdag ”skitdåligt” och Hufvudstadsbladets recension (läs här) av samma framträdande var ingen direkt hyllning.

Nåväl. Exakt hur det blir i kväll visar sig om några timmar. Fram till dess tänkte jag roa mig med Sacred Reich (exklusiv nätrecension kommer senare) och inte minst – King Diamond. Men den sistnämnda konserten får Jocke Persson ta hand om tyckandet på. Själv tänkte jag bara mysa och kanske rysa lite.