PROG Mikael Åkerfeldt och Steven Wilson slår då rakt inte på stora trumman med detta sidoprojekt. Tvärtom. Det som Opeth– och Porcupine Tree-auteurerna presenterar är en avskalad och tvär sångsamling, nära nog avskuren från allt vad rytmik och hypnotiskt gung heter.
Därmed sagt, den som ansåg ”Heritage” vara alltför plyschskäggig och vinylsamlarintrovert lär finna få ljuspunkter hos Storm Corrosion. Och det med all rätta. Det här är ett samarbete som placerar Scott Walker högre än David Vincent, som mest tycks existera för upphovsmännens eget nöjes skull – och som därmed som helhet skjuter över huvudet på även de mest envisa anhängarna.
INDUSTRIMETAL/POSTPUNK Mycket tycks handla om tillbakagång och relansering. Om ett sökande efter rötter och en vitglödgad frustration som har lyst med sin frånvaro på de båda föregångarna ”Eat me, drink me” (2007) och ”The high end of low” (2009).
För att hitta tillbaka till den tidiga karriärens gnista har 43-åringen inte bara flyttat tillbaka till den lägenhet han använde under skapandet av 1996 års platinasäljare ”Antichrist superstar”, han har även grävt upp sina skramliga inspirationsspöken Killing Joke och Bauhaus ur förbiseendets mest dammiga garderobshörn.
Och så långt är allt väl. För nog låter albumet, i alla fall i grundutförandet, som det ska. Den förvridna skrotupplagsbluesen i exempelvis ”Slo-mo-tion” slingrar sig likt en hypnotisk Sir Väs runt lyssnaren och ”Murderers are getting prettier every day” känns som en överstyrd kanonkula rakt upp i Helms klyfta.
Samtidigt är utfallet väldigt ojämnt. Dussinplattityder likt titelspåret, ”Hey, cruel world” och ”Pistol whipped” surrar perifert förbi utan att gripa tag, medan tilltaget att tjuva basgången i ”The gardener” från Midnight Oils ”Beds are burning” är i högsta grad skurkaktigt.
Trots detta – det går att se ”Born villain” som en pånyttfödelse. En halv seger i ett skede då karriären står och darrar. Med stadigare handlag kan nästa platta bli den renässans som Marilyn Manson så väl behöver.
METAL I en urbant fixerad rockvärld är Tornedalstrions musik så unik att den borde vara berättigad glesbygdsstöd. Som en röd tråd genom materialet löper ett djupt förakt mot veganer, dokusåpor och andra stolliga nollåttapåhitt – och Hulkoff morrar hellre med bröstspännande stolthet om vapen, hembränt och mark som färgas röd. Det är liksom som det är, och utförs med samma självtillit som på föregångarna ”Det finns bara krig” och ”Skriet från vildmarken”. Däri finns också en oborstad charm som gör att dess musikaliska yttring – tänk Manowar möter Rammstein med ”Jägarna”-manus – onekligen har sina poänger. Även om en hel skiva blir i knarrigaste laget.
Bästa spår: ”Vittring”.
Paradise Lost
Tragic idol
Century Media/EMI
METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar sin roll som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt.
Bästa spår: ”In this we dwell”.
ÅTERBLICKEN: Scorpions ”Blackout”
Klaus Meine tog i så det svartnade – och tappade rösten.
Då såg allt mörkt ut.
Men i slutet på krispassagen väntade en riktig dunderhit som nådde ända till USA-listans övre skikt.
NÄR? April 1982.
VAR? Hannover, Tyskland.
VARFÖR? Upptakten kan sägas vara allt annat än oproblematisk.
När kvintetten gjorde sig redo att följa upp platinaframgången ”Animal magnetism”, släppt i mars 1980, stötte gruppen på patrull av det eventuellt karriärförödande slaget.
Efter den omfattande världsturnén som inledde gruppens åttiotal var frontmannen Klaus Meine nämligen slutkörd i rösten. Ett tillstånd som förvärrades under förberedelserna inför det som skulle bli det åttonde studioverket och som fick läkarna att råda honom att ge upp sitt jobb som hårdrocksfrontman och i stället söka en annan, mindre ansträngande, sysselsättning.
Kort sagt: 1981 satt Scorpions i skiten.
Men i stället för att ge upp och söka efter en ersättare hade Meines bandkollegor is i magen. Medan sångaren genomgick inte mindre än två halsoperationer och grundlig rehabilitering slipade de fyra musikerna hårdare på materialet, spelade in demos med Don Dokken som sessionvokalist och såg till att låtammunitionen var så skarp som möjligt innan inspelningarna till slut kunde inledas under senhösten.
En smart strategi, skulle det visa sig. För med ”Blackout” lyckades tyskarna inte bara avlossa karriärens första högkvalitativa fullträff – plattan blev också en topp tio-hit i USA och krattade manegen för supersuccén med ”Love at first sting” två år senare.
Ett strålande bevis på att envishet och förtroende lönar sig i längden.
METAL Visst kan sammankomsten, såsom gruppnamnet vill antyda, liknas vid bråte. Det Virginiatruppen gör är nämligen allt annat än elegant och kultiverat – snarare är dess lätt hardcorebottnande kulthrash så ruffig och enfaldig som genren fordrar. I denna kravbild ryms emellertid en rad begränsningar som också gör att den dödliga festen inte hör till kvartettens mest underhållande konvent. Det är liksom lite för lagom. Lagom riffigt. Lagom moshinbjudande. Lagom korkat, med glimten i ögat. Med den godaste av avsikter kan man alltså kategorisera ”The fatal feast” som skräp. Men så länge det är så här charmigt måste man gilla.
METAL Låt oss för enkelhetens skull se det så här: ”Stalingrad” är gruppens andra album. Allting blir liksom mentalt enklare när man tillåts bortse från stilbildande 80-talsreleaser och Udo Dirkschneider – och kan bedöma skivan utifrån vad den verkligen är. Den stolle som väljer bort Accept utifrån det enkla faktum att sången har en annan leverantör än den klassiske gör nämligen sig själv en oerhörd otjänst. Den missar livsviktiga stycken som titelspåret, ”Revolution” eller ”Against the world”. Tvingas släcka sänglampan utan ”The gallerys” episka bilder på näthinnan. Och bortser, främst av principskäl, från årets hittills skarpaste metalrelease. Gör inte det misstaget.
Kan det kommande albumet ”Born villian” bli ”Mazzas” stora revansch och comeback efter fiaskoåren? Första singeln skvallrar i alla fall om det. (Lyssna)
”Ritual killer” (Lord Mantis)
Ljudligt motbjudande black metal-sludge som låter likt en rostig tunna fylld med kärnavfall, diarré och förbrukade kanyler. Fullkomligt fantastiskt, alltså. (Lyssna)
”Underwater bimbos from outer space” (Every Time I Die)
Med ren upprättelselusta går det att krama gyllene nektar ur även den gråaste av metalcorestenar. Lyssna och lär, alla överfriserade sparrisgäng. (Lyssna)
”Electric rattlesnake” (Overkill)
I vanliga fall behöver en skallerorm knappast någon elförstärkning. Men då den laddas med 220 thrashvolt blir resultatet giftigt – som fan. (Lyssna)
”The neoliberal anthem” (Anti-Flag)
En signaturmelodi till den internationella Occupyrörelsen som påminner om den uppenbara krisinsikten: Kapitalet knullar dig. Men det finns preventivmedel. (Lyssna)
GLADMETALL Ett påstående som bevisas: ofta kan galet högt ställda förväntningar mest bli försvårande förutsättningar som snarare stör än bidrar. Så även här, när de före detta Helloween-medlemmarna Michael Kiske och Kai Hansen för första gången sedan ”Keeper of the seven keys part II” samsas i en och samma grupp. Den som väntar sig en tyskt übersprudlande refrängfest kan nämligen känna sig en gnutta skralt kompenserad för den 24 år lång väntan. Visst finns det briljanta drag av det förgångna, främst under den första halvan, men till största delen är ”Unisonic” en prestation som mer drar åt det vuxenhårdrockiga hållet. Bra, men inte så energigivande som väntat.
Bästa spår: ”Souls alive”.
Ministry
Relapse
AFM/Sound Pollution
INDUSTRIMETAL Liksom många andra protestdrivna artister kräver Al Jourgensen en tydlig opponentroll. Det är som att det är själva missnöjet som driver och kittlar den kreativa ådran, lika mycket som önskan att prestera någon musikalisk spänning. Därför är också studiocomebacken – blott fem år efter den tänkta svanesången ”The last sucker” – en ganska så temperamentsbefriad skapelse. Låt gå för att huvudpersonen spottar och fräser mot giriga managementtyper i ”Ghouldiggers”, ironiserar över helgsupande i ”Weekend warrior” och tolkar SOD:s ikonstycke ”United forces” med hygglig nerv. Återfallet blir ändå inte eldfängt på allvar – och mer som en ”Psalm 68,5” än som en blixtrande uppdatering för 2010-talet.
METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra.
AOR/HÅRDROCK ”The one and only” låter som en bortglömd Bon Jovi-ballad från ”New Jersey” medan den saxofongarnerade ”In and out of trouble” har mer gemensamt med Richard Marx än Giant. Så mycket är tydligt – Upplands Väsby-truppen är fast besluten att klargöra att ett frontmansbyte inte på något sätt har omkullkastat dess vuxenrockmission. Den vid värvandet aningen kontroversielle nykomlingen Erik Grönwall (”Idol”-vinnare 2009) reser sig också över förväntningarna och sjunger de klatschiga refrängrakterna med självförtroende och precis lagom vänlighet för att vara som klippt och skuren för jobbet. Lite mer hetta och temperament så kan det bli kanon nästa gång.
PROGROCK Mycket handlar om dekonstruktion. Om att smula sönder det bestående och klamra sig fast vid resterna likt livbojar på oroliga hav. Det är de grundförutsättningar som ges och utifrån dessa är det brokiga Texaskollektivets sjätte studiogiv en sprakande tonfest som blixtattackerar sinnena med elektroniska läten och fördomsfria låtstrukturer. ”Noctourniquet” är på så sätt själva motsatsen till slentrianlyssning. Det är en skiva som kräver och trilskas, som trotsigt motsäger och ifrågasätter det invanda. Därmed är den också bitvis oändligt spännande, även om melodikrokarna inte genomgående är starka nog att fånga intresset bland alla infallen.
METAL För att korrekt beskriva Mike Portnoys kreativa förvirring efter avhoppet från Dream Theater krävs inte ord och formuleringar. Det räcker med att lyssna på ”Omertá”. Inte för att skivan är exceptionellt dålig, utan snarare för att den tydliggör ett flagrant slöseri med resurser. Tillsammans med bland andra begåvade sångaren Russell Allen (Symphony X) gör trummisen nämligen upp med sina progressiva rötter genom att presentera ett föga explosivt hopkok av nonsensmetal med tydliga drag av exempelvis Black Label Society och Disturbed. Riktigt dåligt blir det aldrig. Snarare så intetsägande att man bitvis önskar att gruppen avlägger det tystnadslöfte som titeln syftar på.
Bästa spår: ”Undaunted”.
ÅTERBLICKEN: DEE SNIDER LÄSER LUSEN AV AL GORES FRU
För 27 år sedan osäkrade de reaktionära krafterna i USA sina moralbössor för att meja ned så kallat obscen musik.
I skottlinjen: bland andra Sweden Rock-aktuella Twisted Sister.
NÄR? 19 september, 1985.
VAR? Washington, USA.
VARFÖR? Med provokativa texter, rebellisk image och dunkla budskap har hårdrocken länge fungerat som en nagel i ögat på mer ”moraliskt intresserade” element i samhället.
Bland dem som kände en extra irritation i närheten av pupillerna fanns politikerhustrun Tipper Gore, som via organisationen PMRC sammanställde en lista över låtar som ansågs extra upprörande.
På ”The filthy fifteen”-uppräkningen fanns – förutom Def Leppard, Judas Priest och Venom – även artister som Cyndi Lauper och Madonna. Samt Twisted Sister – vars låt ”We’re not gonna take it” ansågs vara ett av de smutsigaste stycken man kunde tänka sig.
Det hela gick så långt att gruppens sångare kallades att vittna, eller snarare försvara sig, inför senaten i själva hjärtat av det politiska USA.
Iklädd avklippt jeansjacka och med ett hår större än en söderhavsatoll vecklar den då 30-årige Dee Snider ut ett par handskrivna lappar. Och går till motattack.
”Under the blade” – en uppmaning till S&M-sex och våldtäkt? Nej, texten är i stället inspirerad av en halsoperation.
– Som författare till låten kan jag påstå att den enda sadomachosism, bondage och våldtäkt som finns i den existerar i Mrs Gores huvud, fräser Snider.
Ungefär där och då står Tipper med byxorna nere.
Och det enda bestående resultatet av detta korståg blir att skivor som anses kunna vara stötande förses med en liten varning på omslaget.
DEATH METAL Prestationen handlar inte lika mycket om att försöka återuppfinna hjulet som att säkerställa att det rullar friktionsfritt. Under sådana förutsättningar blir rutten självfallet bekväm, på gränsen till lugnande. När det gäller att förvalta och på sin höjd skruva i detaljerna är det emellertid raksträcka från start till målgång. Vare sig det handlar om rappa hastighetsutfall likt ”As deep as the knife will go” och ”Rabid” eller om långsamt malande cruisingpassager som ”Scourge of iron” är Cannibal Corpses tolfte studiomodell tveklöst dödsmetall med nitroglycerin i blodet och svartkrut i avföringen. Full rulle, så att säga.
Bästa spår: ”Demented aggression”.
Soulfly
Enslaved
Roadrunner/ADA/Warner
METAL Det vore kinkigt att ens detaljanmärka på den kreativa kapaciteten. Mindre än ett år efter releasen av Cavalera Conspiracys andra album är storebror Max tillbaka med ett nytt alster med huvudsysslan efter avhoppet från Sepultura – och allt torde därmed vara frid och fröjd. Nu finns det emellertid omständigheter som gör att cd nummer åtta inte är en direkt fängslande utgåva. Helt i linje med Soulflys sentida konsekvenstrend går riffandet ofta på tomgång och även om leadspåret ”World scum” blickar lystet mot Napalm Death förmår inte ens detta stycke att lyfta. Lösningen: Jobba hårdare. Sålla bland idéerna. Och se till att kvantitet och kvalitet befinner sig på samma nivå.
ALTERNATIVMETAL I måndags fyllde Adrian Smith 55 år. En respektabel ålder, då trygget och stabilitet är något som värdesätts och prioriteras. I detta vänsterprasselprojekt, ett udda samarbete med SikThs Mikee Goodman, gör han emellertid tvärtom. Här lämnar Iron Maiden-gitarristen sin trygghetszon, experimenterar med såväl låtfundament som sound och tar lyssnaren med på en resa som låter som allt annat än just huvudarbetsgivaren. På sina ställen förevisas nu metal-muller, här och var lite stiliga hitrefränger – allt framdrivet av sångarens egenartade röst. Likt många andra sidospår är det inte rakt igenom intressant, men ändå hörvärt nog att hålla intresset intakt till målgång.