Sommarmånaderna anses ofta vara rena öken när det gäller skivutgivning. Dels för att vettigt folk (det vill säga sådana som inte är som jag) helst tycks ägna lediga dagar åt att gräva efter ny musik i kvalmiga butiker, dels för att livemarknaden suger ut de flesta slantarna under denna årstid.

Men det ges ändå ut en hel del alster – som i sin tur sedermera offentliggörs även via Spotify.

Och då är jag framme. Ännu en gång. Och slänger in ett aktuellt stycke i min återkommande månadsplaylist.

Denna gång blev det inte mindre än 89 låtar och strax över 6 timmars musik. Med allt från dundermangel med Nile och Grave, via tradmetal med Kobra And The Lotus och Doro till redig rawk signerad Hellyeah och Biohazard/Hells Angels-anknytna Attika 7. Och därtill hela två smyglyssningar från Green Days kommande albumtrippel. Bland mycket annat.

Du hittar den här.

Trevlig rockhelg, vet jag.

För några inlägg sedan saglade jag tämligen ohejdat över att detta innovativa Massachusettskollektiv ämnar besöka Stockholm och vattenhålet Strand strax före jul (den hårdaste klapp någon kan önska sig i år).

Nu finns det dessutom fler anledningar att låta snålvattnet flöda fritt – tillkännagivandet av en konsert på Brewhouse i Göteborg den 5 december, samt ett videolevererat smakprov från det i oktober stundande albumet ”All we love we leave behind”.

Promotionklippet till högst utmärkta låten ”Aimless arrow”, som du kan se här nedan, är regisserat av Max Moore och är en historia i sig. Hotfull, suggestiv, stötande – precis rätt bildsättning av Converges genreförnekande hårdmangel. I approve.

Själva fullängdaren, vars cd-upplaga släpps via Epitaph medan Deathwish tar hand om vinylutgåvan, är vanan trogen inspelad av gitarristen Kurt Ballou i hans studio i Salem, Massachusetts, och består av hela 17 nya stycken inklusive bonusspår.

– Vi har verkligen tagit ett stort steg med den här skivan. Materialet innehåller en massa subtila nyanser och vi lyckades verkligen göra dem rättvisa, kommenterar frontmannen Jacob Bannon studioprestationen.

Låtlistan ser ut som följer:

1. Aimless arrow

2. Trespasses

3. Tender abuse

4. Sadness come home

5. Empty on the inside

6. Sparrow’s fall

7. Glacial place

8. No light escapes (bonus)

9. Vicious muse

10. Cens and veils

11. Coral blue

12. Shame in the way

13. On my shield (bonus)

14. Precipice

15. All we love we leave behind

16. Runaway (bonus)

17. Predatory glow

Den 8 oktober beräknas ”All we love we leave behind” finnas tillgänglig för allmän konsumtion.

Upplands Väsby-AOR i stället för brittisk urgoth?
Nja, det verkar vara sådär populärt. Som ni ser.
Synd. Heat är ett bra band som förtjänar mer kärlek än så här. Även om jag helt klart förstår dem som är besvikna över Killing Jokes hastiga avhopp.

Det finns metaldignitärer som inte behöver ta till simpla knep för att prestera. Som inte ser någon anledning till långa solosjok, att pinsamhetssväva sig ut i sexismer eller självhävdelse.
Som faktiskt gör det som är mest önskvärt – det vill säga spelar musik befriad från högstadietrams och andra oväsentligheter.
Tack gode Gud, eller vem det nu än må vara, för band som Saxon. Som i öppningen spelar låtarna ”Heavy metal thunder”, ”The hammer of the gods” och ”The power and the glory”. Och som är så brittiskt gubbsköna och dignitära att vissa obehagliga minnen från samma scen några timmar tidigare med ens känns mindre påfrestande.
Och ja – recension följer, på ett eller annat sätt.

…och när det är svårt att få till trängselmosh bland publiken kan man ju alltid bjuda upp den på scenen. Och det ser ut så här.

Det är ju så svårt att inte gilla det här. Att inte bli helt tagen av Mike Muirs galna flängande över scenen, över basisten Tim Williams neongröna strängar eller över trummisen Eric Moores Jabba The Hut-leverans.
Det är liksom kul. Ett energiskt uppvisande av låtar som heter saker som ”Institutionalized”, ”War inside my head”, ”Cyco vision” och ”You can’t bring me down”.
En väldigt kul stund, helt enkelt. Även om det nu innebär ett trumsolo.

Vi kan säga att eftermiddagen har varit lite myspysig så här långt. Har stått och gubbdiggat – långt bak, med armarna i kors – till Nationalteaterns Rockorkester. Har fått lite lightgothig trevnad från Anathema.
Därför blir det ju inte helt fel med lite skatecore enligt Veniceprincipen som upptrappning i eftermiddagskvalmigheten. Lite Suicidal Tendencies, helt enkelt.
Valet av scen känns emellertid återigen inte helt optimalt. Likt när det gäller Municipal Waste i går är det här en grupp med en musik som nästan kräver tak över huvudet. Som behöver trängsel, svettutbyte och … ja, trängsel.
Moshkidsen verkar redo i alla fall, så här ett par minuter före showstart. Det är ganska många uppvända kepsskärmar här. Ett försvarligt antal vita high top-kängor. En hel del rippade jeans, bandanas och tröjor med grupper som Nuclear Assault (kredd!), Gammacide (superkredd!) och med det aktuella bandet också, så klart.
Blir det en klockren trip at the brain?
Får hoppas det.

Så här glad kan man ju bli. Om man i alla fall heter Robin Björk och har kammat hem storpriset i Hårdrocksbloggens exklusiva tävling.

En styck Manowargura, signerad av hela bandet, är utdelad och mottagen..

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Meshuggah. Vågar på ett sätt inte räkna efter, med risk för att framstå än mer som den stofil jag ändå är.
Jag vill i alla fall minnas att debuten var för 20 år sedan, i Hultsfred strax efter avtäckandet av första albumet ”Contradictions collapse”. Och att det därefter har blivit möten såväl på svenska klubbar och festivaler som på internationella sammankomster. En närmast årlig upprepning sedan den där dagen i Smålands popmekka.
Och nog om detta nu. Bandet ska recenseras och får därmed sin dom i tidningen i morgon.