Årets första headliner på scenen. Det där finsksvenska bandet vi känner som Nightwish.
Öppning med ”Storytime”, ”Wish I had an angel” och ”Amaranth”.
Det ska bli en huvudrecension av det hela. Så mer om detta i morgon.
På något sätt är det den här gruppens fel. Att jag är så torsk på metal av det fulare slaget. Det som går snabbt. Det som låter lite illa. Det som är extra argt och tempofyllt.
Hade jag inte, då under det tidiga 1980-talet, aldrig hört ”Live like an angel, die like a devil” så hade det kanske aldrig hänt. Förvisso ett scenario onödigt att spekulera i, så här 30 år senare, men i alla fall. Så är det.
Därför kollar jag Venom just nu. En grupp som har hunnit spela såväl ”Black metal” som ”The seven gates of hell” och ”Heaven’s on fire”.
Recension? Det blir det i morgon.
Vi kan ju säga att det är högt. På en ljudnivå som får mig att springa efter öronpropparna så fort basen börjar dåna i öppningsnumret.
Bra där. Efter många festivaler de senaste åren med decibelnivåer på knapp hörbarhetsnivå känns det skönt att få sig rock på den volym som sig bör. Det ska ju liksom kännas i kroppen. Vara aningen hälsovådligt.
Det fixar den norska sextetten just nu på den blå scenen.
Och mer om detta i tidningen i morgon.
Jodå. Det här är vårt team här på Sweden Rock 2012. Vi som ser till att det blir texter och annat i diverse kanaler. Att ni har något att läsa och titta på, lite förströelse att gilla eller avsky.
Från vänster: Richard Nilsson (foto), Robin Lorentz-Allard (foto), Joacim Persson (recensioner), Mattias Kling (recensioner), Markus Larsson (recensioner) samt Christoffer Nilsson (reporter).
Det är sant. En festival är mer än rövrumlare och mat.
Exempelvis, som själva anledningen till att vi är över 20 000 här nere i Blekinges armhåla just nu.
Ja. Musiken alltså. Den som förenar oss alla här, rumpblottare som mer skylda. Den där rocken, den hårda metallen som vi älskar så mycket.
Gårdagen var väl okej som förfest, om vi så säger. Och i sanning bättre än vad betygen (en -recce, två gånger samt en ) skvallrade om i tidningen i dag. Såväl Entombed som The Crown gjorde nämnvärda insatser, och enligt rapporter var även utmärkta In Solitude väldigt bra innan jag ens hade lyckats ta mig in på området.
Men nu är ju festen igång på allvar, sägs det. Och efter att ha agerat matbud åt recensionsupptagna Jocke och Markus i Sölvesborg vid lunchtid har jag nu fått mig lite rawk. Eller thrash. Eller både och. I alla fall lite Danko Jones (som lyckades med bedriften att få ett helt publikhav rockers att hylla Barry White) och Exodus. En bra uppvärmning, med andra ord. Kanske tio gånger roligare än Night Ranger, som just nu upptar största scenen.
Thunder-Tord dyrkar, jag ställer mig tveksam. Och med andra ord är allt precis som vanligt, även den här Sweden Rock-festivalen.
Ja, det är svårt att se det på något annat sätt. För i stället för en utlovad helkväll med Black Sabbaths originalsättning bjuds det i stället in till kompensationsföreställning frontmannen Ozzy Osbourne och hans vänner (bild ovan).
Snopet är det. Så klart. Men med tanke på att nyheten presenterades för flera månader sedan borde besvikelsen ha lagt sig vid det här laget. Men så är inte fallet. Speciellt inte då gruppen – minus avhyste trummisen Bill Ward – i lördags genomförde ett omfattande genrep på hela 20 nummer i hemstaden Birmingham.
Nåväl. Bara att tugga i sig upplägget och ta morgondagen för vad den är och blir. Och det tycks av Europapremiären i finska Hartwall arena rent repertoarmässigt bli ett ganska så typiskt gig med mörkrets furste. Låt gå för att titelspåret från ”The ultimate sin” spelas för första gången sedan 1986, att Geezer Butler dyker upp för konsertmittens Sabbath-parad och att exgitarristen Zakk Wylde ersätter Gus G i sju nummer – upplägget känns ändå inte helt exhalterande.
Men, likväl. I morgon är det löningsfredag. Väderleksrapporterna utlovar förnöjsam försommarvärme i huvudstaden. Och Ozzy Osbourne gör alltid sitt bästa för att underhålla, även om kapaciteten på senare år inte har varit helt övertygande.
Låtuppställningen för Europapremiären var i alla fall som följer, vilket kan ge en ganska så korrekt hum om vad som väntar i morgon kväll. Och i Malmö den 2 juni.
Vissa idéer är tydligen så bra att inte ens de närmast sörjande kläcker dem.
Som att metalgiganterna nu gör en handfull spelningar i Europa där de luftar sitt legendariska svarta mästerverk, egentligen döpt till ”Metallica”, i sin helhet – 21 år efter dess release.
Och det får vi tacka organisatörerna bakom Downloadfestivalen i brittiska Donnington för, enligt trummisen Lars Ulrich.
– Även om vi inte har spelat på Donnington på sex år så har vi varit i England i stort sett varje sommar sen dess. Så de ville att vi skulle göra något annorlunda. Jag gillar verkligen det faktum att det i sommar är 21-årsjubileum för skivan, inte 20 år, har han sagt.
Det var bakgrunden det. I går var det upp till bevis.
På Europapremiären på Synot Tip Arena i tjeckiska huvudstaden Prag blev det premiärer så att det räcker och blir över. Inte nog med att nämnda skiva fick sin kompletta genomkörning – om än i bakvänd ordning från sista låten till den första – det var också första gången Metallica framförde ”Don’t thread on me” och ”The struggle within” live. Någonsin.
Något besök på blågul mark står inte att finna i sommar. I stället besöker kvartetten Oslo den 23 maj, Helsingfors den 4 juni och två dagar senare danska Horsens.
Så här var setlisten på Metallicas spelning i Prag:
Rubriken ovan kan vara av det slaget jag aldrig kunde ha tänkt mig att sätta under journalistutbildningen tidigt 1990-tal.
Då var Saul Hudson mannen med hatten. Snubben med solglasögonen och korkskruvsfrisyren. Som halsade Jack Daniel’s och sprutade elektriskt rockguld ur fingrarna. Som hellre sköt upp väldigt hälsovådliga substanser i armarna än stängde in sig i en radiostudio i ett avlägset land.
Men, tiderna är föränderliga. Om tre veckor – den 23 maj – avlossar Slash sitt andra album på solokvist, döpt till ”Apocalyptic love” och denna gång med Alter Bridges Myles Kennedy som ensam huvudvokalist, och för att öka på intresset runt nämnda release har den forne Guns N’ Roses/Velvet Revolver-gitarristen valt att stänga in sig i en radiostudio i Stockholm. Resultatet: inte mindre än fyra entimmesprogram, som sänds måndag till torsdag med start den 14 maj klockan 18.30.
Temat för ”Musikguiden i P3” blir den musik som har inspirerat honom i livet och karriären.
– Det var väldigt coolt (att göra) och fräckt att lyckas få alla de här låtarna spelade i radio, säger supergitarristen själv i ett pressmeddelande.
Programmets producent Karin Eller:
– Slash är en cool, skön och samtidigt seriös kille att jobba med. Han var verkligen taggad på att gästa P3 och spela sina favoritlåtar för alla svenska fans.
Nästa vecka kan bli sista gången man ser de brittiska heavy metal-ikonerna på en svensk scen.
Så sägs det i alla fall, då den nu pågående Epitaph World Tour ska vara bandets sista storsväng, men så hävdades också vara fallet inför kvintettens headlinegig på Sweden Rock förra året (även om de tog tillbaka det tillkännagivandet strax före besöket i Blekinge).
Nåväl. Snabb eldgivning, helvetesböjt läder och liknande vankas i Linköpings Cloetta Center nu på tisdag den 24 april, medan Stockholm och Hovet får besök dagen efter.
Påpassligt då att rekapitulera och förhandsskvallra om vad publiken kan vänta sig. Sedan den europeiska inomhusvändan inleddes i polska Katowice i lördags har Rob Halford och gjort ytterligare två konserter – i Kiev i Ukraina och i ryska huvudstaden Moskva – törs jag nästan lova att repertoaren på de tvenne blågula gigen blir som följer:
1. Intro: Battle hymn
2. Rapid fire
3. Metal gods
4. Headling out to the highway
5. Judas rising
6. Starbreaker
7. Victim of changes
8. Diamonds & rust
9. Dawn of creation/Prophecy
10. Night crawler
11. Turbo lover
12. Beyond the realms of death
13. The sentinel
14. Blood red skies
15. The green Manalishi (With the two pronged crown)
16. Breaking the law
17. Trumsolo/Painkiller
Extranummer 1:
18. The Hellion/Electric eye
Extranummer 2:
19. Hell bent for leather
20. You’ve got another thing comin’
Extranummer 3:
21. Living after midnight
Det vill säga: snubblande nära låtuppställningen som avtäcktes i Norje den 9 juni förra året. Och för de som behöver fräscha upp minnet finns det en pepplista på Spotify här.
Håller Halfords röst? Blir avskedet skarpare än förra året? Och, egentligen, är det över nu?
Så som det tidigare har avslöjats här i bloggen har huvudstadens kanske mest meriterade dödsplution tecknat ett avtal med Ninetone records för framtida utgivning (Corroded, Lillasyster, Soreption med flera).
Då nyheten slutligen släpptes (jag fick nys om den redan för ett år sedan) tvingades jag emellertid mörka ett par detaljer i samarbetet. Som denna: att samarbetets första offentliga frukt blir singeln ”Amok”, som ska finnas tillgänglig för allmän konsumtion den 23 maj och består av en nyinspelning av nämnda ”Serpent saints…”-spår som har gjorts tillsammans med Ninetones Patrik Frisk.
Enligt rykten finns det även planer på att göra om hela gruppens nionde album (släppt för snart fem år sedan), innan kvintetten ger sig på att fästa nytt material.
Men, som sagt. Än så länge är det bara rykten, vars sanningshalt kommer att visa sig framöver.
-recce, två gånger 
samt en 
) skvallrade om i tidningen i dag. Såväl Entombed som The Crown gjorde nämnvärda insatser, och enligt rapporter var även utmärkta In Solitude väldigt bra innan jag ens hade lyckats ta mig in på området.
