”Come to the sabbath” – med bland andra Volbeats Michael Poulsen på gästsång! Jodå. Det är här det händer, just nu. Ville bara säga det.

Ja, ni vet hur det är. Jag kan nog stundtals framstå som lite överdrivet fixerad vi den där sminkade exildansken vi känner som King Diamond. Kanske ohälsosamt, mellan varven. Hur som helst, Kingens fullsetcomeback efter hjärtoperationerna är en av stunderna jag har febrat mest över inför den här festivalen. Med rätta – för den här världspremiären är ett styrkebesked från en man som har hälsat på döden och gått överlevande ur det mötet. Den där rösten – älska eller hata den – är lika skönt skärande som någonsin förr och scenproduktionen är läckert påkostad, med uppochnedvända kors som blinkar under exempelvis ”Sleepless night”, gästskådespelare som gestaltar figurerna i de här små metalnovellerna och en i övrigt iögonfallande scendekor. Betyg ger jag inte. Det tar Jocke Persson hand om, medan jag sparar recensionskrutet till Mötley Crüe som väntar inom kort.

Så här på den tidiga lördagkvällen råder det knappast någon tvekan om vilket band många ser fram emot.

Vart man än vänder sig ute på festivalområdet vimlar det av vältuperade Nikki Sixx-kopior och sleaziga tjejer med många maskor på strumpbyxorna. 

Att Mötley Crüe är det största publiknamnet i år kommer väl knappast som en chock. Mer överraskande är kanske då att förhandsrapporterna har varit av det mindre smickrande slaget. Enligt källor på var gruppens framträdande på Kaisafest i Helsingfors i torsdag ”skitdåligt” och Hufvudstadsbladets recension (läs här) av samma framträdande var ingen direkt hyllning.

Nåväl. Exakt hur det blir i kväll visar sig om några timmar. Fram till dess tänkte jag roa mig med Sacred Reich (exklusiv nätrecension kommer senare) och inte minst – King Diamond. Men den sistnämnda konserten får Jocke Persson ta hand om tyckandet på. Själv tänkte jag bara mysa och kanske rysa lite.

Föga oväntat, men beskedet är ändå lika trist.

Enligt krav från managementet tycks det inte bli någon fotografering från diket på Mötley Crüe i kväll. Oklart exakt varför, men ytterligare ett inslag i den trend som har pågått de senaste åren. Så fort det är en artist av större dignitet som ska förevigas viftas det med kontrakt. Vissa vill att upphovsrätten ska skrivas över på bandet och deras affärsmänniskor. Att bilder inte ska få publiceras i det skick eller i den kanal som utgivarna anser lämpliga. Eller helt enkelt ha rätten att välja de fotografier som anses bäst för publicering.

Sådana tilltag är emellertid väldigt kontraproduktivt, då det i slutänden drabbar alla. Artisten, som får sämre bilder i tidningen. Oss journalister, eftersom det försvårar vårt jobb och kostar för mycket i energi och tid att diskutera runt. Och inte minst er läsare, som inte kan läsa eller kika på det bästa tänkbara materialet.

Därför är det extra kul med underhållare som vågar gå mot strömmen. Exempelvis Danko Jones, som uppmanade de närvarande fotograferna att strunta i den gänse trelåtarsregeln och i stället plåta på så länge de själv önskade.

– Jag blir ändå inte svettig förrän efter sex–sju låtar och det är förstå då ni får riktigt bra rutor, sa han från scen.

En applådvärd attityd. Som i längden gynnar alla inblandade parter.

Lördag morgon. Eller kan man kalla det lunchtid?

Oavsett benämning på klockslaget går det i alla fall att konstatera att gårdagens regn och kyla har ersatts av sol och lagomväxlande molnighet. På ett sånt sätt att även en munkis känns överflödig. Bra så. Hoppas det håller i sig. Speciellt då det blir deadlinerace för eder bloggare i natt, då Mötley Crüe ska bedömas så som sig bör.

Kom ganska nyss till presstältet, via Hell och Girlschool. Trevliga lunchspelningar båda, det jag såg.

Men det som verkligen piggar upp just nu är nedan nämnda låt. Som räddade humöret under många kristillfällen förra året.

Och, då sjunger vi: ”Well you made me weap/And you made me moan…”

”Wake up the sleeping giant”? Ja, tack. Jag får säga att det är ett utmärkt val av av Twisted Sister så här tjugo minuter in i konserten. Dessutom värmer det att se en frontman som Dee Snider, en veteran som vägrar lägga av sig. Som sjunger precis lika skapt som i glansdagarna. Och som rör sig med en smidighet som få yngre kollegor mäktar med. Och nu – ”Sin after sin”. Jag godkänner.

Säga vad man vill. De där Steel Panther är en upplevelse – i alla fall då det gäller att snacka snuskiga dumheter som kan underhålla när man är på det humöret.

Dag tre på en festival är det kanske just det man är. Därför blir det en repris på gårdagens pressträff här nedan.

Det här är vad vi kan kalla ett efterlängtat återseende – och för mig själva höjdpunkten på årets festival.

Okej, kanske inte exakt det här då. Men att ha King Diamond i Blekinge är faktiskt stort.

Inför giget i morgon kväll höll den rehabiliterade exildansken i alla fall ett litet möte med pressen nyss. Han fick frågor om comebacken, om en eventuell återförening av Mercyful Fate, om likheten mellan honom själv och Darth Vader, hur det känns att sjunga igen efter hjärtproblemen och om sin ungerska fru.

Får säga att han verkar frisk och kurant. Och att humorn är som den ska. Och då han utlovade den största produktion bandet någonsin har haft och oväntade gästartister – rykten talar om Motörheads Mikkey Dee – har förväntningarna inte direkt sänkts inför giget i morgon.

Strax före tio förväntar jag mig att det här lilla samhället ska bli ”A mansion in darkness”. Något annat vore extremt olämpligt.

Bilden här ovan – tagen av Aftonbladets Robin Lorentz-Allard – säger det mesta om stämningen just nu.

Det är ju liksom blött. Kallt. Och förbannat blött. Och Blue Öyster Cult kör ett trumsolo från största scenen.

Ja. Jisses. Då var det så här igen.

Men, å andra sidan. Det finns ju fortfarande en del cool musik att kolla in de kommande timmarna. Om cirka 45 minuter äntrar Gotthard Rock Stage, två timmar senare är det dags för Pentagram på Zeppelin Stage, som blir en bra uppvärmning inför Motörhead på festivalens näst största scen. Och därtill Twisted Sister och Katatonia i natt, som får bli en slags springa mellan-upplevelse.

The Darkness? På största scenen?

Hahaha. 

Dåliga skämt likt dessa kan faktiskt räta upp ryggraden även i dag.

Ett ord: regn. Två ord: Gamma Ray. Tre ord: dagens andra recensionsjobb. Stadigt med folk är det i alla fall framför Sweden Stage, trots att Michael Schenker’s Temple Of Rock spelar samtidigt på Rock Stage. Vem vinner detta tyskbattle? Svar ges då recensionerna blir offentliga.