Against Me!
Transgender dysphoria blues
Xtramile/Border

ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.

Bästa spår: ”Black me out”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Shelter” på Spotify och på Wimp.

****

Watain

Lawless darkness

Season Of Mist/Sound Pollution

BLACK METAL Ett av djävulens mest effektiva knep är att göra sitt erbjudande så oemotståndligt som möjligt. Det är en handlingsplan som Uppsalas mest dogmatiska mörkerapostlar har förstått att anamma, då de lockar dig i fördärvet med tjusiga gitarrbyggen och blodisande melodier. För varje låt sugs lyssnaren effektivt längre och längre in i det svarta hål som utgör skivomslagets centralpunkt, och då det omfattande avslutningseposet ”Waters of Ain” (gästad av Fields Of The Nephilims tjärstrupe Carl McCoy) ebbar ut är mörkret så gastkramande att man som deltagare mest kippar efter andan. Förbannat bra, helt enkelt.

Bästa spår: ”Waters of Ain”.

***

Against Me

White crosses

Sire/Warner

ROCK Det handlar förvisso inte om någon radikal kursändring. Gainesvillekvartetten gör fortfarande politiskt laddade kupletter som du egentligen borde kunna rösta på i allmänna val. Ändå känns det som att gruppen har åkt en hållplats för långt på sin resa genom storbolagslandet. Tydligast blir det då Springsteen-pianot får ljuda i ”Because of the shame”, men även ”Ache with me” och ”We’re breaking up” fungerar bättre som smörgåspålägg än som brinnande pamfletter. Jag antar att det kan kallas mognad. Och även om slutsumman alltjämt knäcker mycket annat saknar jag nerven från exempelvis mästerliga föregångaren ”New wave”.

Bästa spår: ”Rapid decompression”.