Troligtvis finns det väl lika många ingångsvinklar på det här med dödsmetall som det finns utövare. Själva grundideologin må skifta, även då det mesta är gemensamt; det ska vara snabbt, hårt, rått och jävligt. På ett eller annat sätt.

De flesta väljer emellertid att behålla något slags kosmos i allt kaos. Om de så må handla om den gamla Stockholmsskolans punkiga sväng eller om amerikanskt, mer tekniskt drivet, mangel – så här närmare 30 år efter genrens första stapplande steg är dödsbesten inte så oregerlig som den först kan tyckas.

Självklart finns det en opposition mot denna perfektion. En samling musiker som hellre skulle bada isvak varje morgon resten av livet än använda sig av trumtriggar, protoolsperfekt inspelningsteknik eller köttiga hardcorebrekdowns.

På hemmaplan finner vi ynglingagrupper likt Morbus Chron som befinner sig i bräschen för denna motståndsrörelse, på andra sidan gränsen leder Obliteration angreppet på god smak och vanligt hederligt folkvett. Född i samma stad som Darkthrones nyckelduo Fenriz och Nocturno Culto, även känd som Kolbotn, agerar kvartetten som en antites mot modern förfining och elegans. I stället hämtar den på tredjegiven ”Black death horizon” (Indie/Border) livskraft från Autopsys murkna komposthög, spelar hellre med ett sväng som gärna får vara lite löst i kanterna och organiskt kollapsande än siktar på taktmässig perfektion och låter spontanitet och tyngd gå före detaljplanering och kalkylerad finess.

Hade du placerat plattan bredvid ”Severed survival” eller ”Mental funeral” hade få protesterat. Den är lika skruvad som Chris Reiferts gorefantasier, lika oborstad som Danny Coralles frisyr. Genom sju, förhållandevis långa, spår balanserar Obliteration på vansinnets rand, ständigt medvetna om att musiken riskerar total kollaps. Att den inte gör det, trots att de mer snabbspelade partierna på många sätt vinglar på kanten, är sensationellt och tyder på att styckena nog är mer replokalsdrillade än vad de kan tyckas vid första anblicken.

Lägg därtill en komplett sinnessjuk sånginsats signerad Sindre Solem (även i old school-thrashiga Nekromantheon tillsammans med gitarristen Arild Myren Torp) och ni kan haja att det här inte är dussindöds av ordinärt snitt.

Låter det intressant kan jag även rekommendera föregångarna ”Nekropsalms” (2009) och ”Perpetual decay” (2007). De är minst lika sjukt bra, även de. Leve motståndet!

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Black death horizon” på Spotify eller på Wimp.

Minnesgoda kan säkert erinra sig att jag för ganska exakt ett år sedan febrade rätt mycket om detta band. Så pass mycket gillade jag debutverket ”Galloping blasphemy” – en supercoolt välvald titel i sig – att det inte bara blev anmälningar i tidningen via bidrag till Spellistan (då fortfarande under den lite missvisande rubriken Ladda ner) utan även med ett salivdrypande hyllningsinlägg i just detta forum.

Ja, precis så peppad var jag angående Satan’s Wraths förstlingsverk. Laddade referenskanonen full med hänvisningar åt såväl Iron Maiden och Mercyful Fate som Possessed och Celtic Frost. Applåderade dess åttiotalistiska hädelseharanger och tände eld på ett gethuvud lagom till Samhain.

Okej, något överdrivet kanske. Men ännu i dag känns den galopperande blasfemin som ett fräscht inslag i old school-kompotten. Kanske just för dess uppenbara fixering vid redan nämnda Possessed, en grupp man borde börja var dag med men som blott finns representerad på Spotify och Wimp via en väldigt muggig liveskiva. (Jo, jag har ”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”The eyes of horror” på både vinyl och cd men i dessa streamingtider ligger ofta Iphonen eller datorn oftare nära till hands än den fysiska skivsamlingen. Trist nog. Får jag aningen skamset erkänna.)

Och vad blev då belöningen av denna kärleksförklaring från undertecknads sida. Ja, inte så förbannat mycket faktiskt. Lika snabbt som de dök upp försvann Tas Danazoglou (ex-Electric Wizard) ner i någon gudsförgäten krypta i stället för att värma sig på uppmärksamhetsbrasan. Så som det kan bli då man är så verklighetsfrånvänd att man inte nedlåter sig till att dunka upp en officiell Facebooksida eller i egen regi på något sätt sprida sin svavelosande gospel i sociala medier.

Tack hin håle då för att gruppen – nu tycks en fullskalig kvintettsättning ha formerat sig runt Danazoglou – har samma nonchalanta inställning till sin huvudsakliga verksamhet: musiken. Vilket gör att jag och alla andra inom jättekort, knappt ett år efter jungfruresan redkan kan utropa det uppföljardags i och med ”Aeons of Satan’s reign” (Metal Blade/Border).

Ska jag vara ärlig har väl nyhetens behag lagt sig en smula vid det här laget. Vilket kanske också är anledningen till att album nummer två inte känns lika glödhett som det första. Så länge vredestruppen pressar gasen i botten, likt i öppnande ”Only Satan is lord” och ”All of us witches”, håller plattan vad den utlovar men samtidigt känns en rad spår något tillbakahållna. En låt som ”Archfiend” snuddar exempelvis vid något riktigt mästerligt, men hade samtidigt tjänat på att arbetas om så att hela kompositionen höll samma klass som dess avrundande minut och ”Satan’s blood, Lucifer’s fire” känns lite väl tydligt måttad med Bathorys ”Enter the eternal fire” som förebild.

Dessa petimeterinvändningar till trots – det här är en skiva du inte får missa. Som av någon skribent har beskrivts låta så som hen trodde att Ghost skulle göra då hen först fick höra talas om ett gäng maskerade gastar från Sverige.

Vilket faktiskt inte är en helt tokig sammanfattning av Satan’s Wrath.

På ett sätt är det tur för den holländska dunderklubben att de inte kommer från Sverige. Med tanke på att de har baserat sin diskografi på krig i synnerhet och andra världskriget i synnerhet skulle de snabbt bli ett stort diskussionsämne och polarisera scenen mellan dem som kan erkänna beskrivare och de som blott där ser sympatisörer.

Två album – ”…Of frost and war” (2008) och ”On divine winds” (2010) – samt en ep kallad ”Warsaw rising” (2009) har det blivit så här långt för den här Asphyx/Thanatos/Houwitser-kopplade kvintetten. Så här långt, alltså. För trots att vissa medlemmar har lekt av sig i Grand Supreme Blood Court förra året har man hunnit fylla på ammunitionsförråden med tillräckligt mycket sprängstoff för att inleda ännu en offensiv.

Kampanjens egen d-dag inträffar den 25 oktober, då Hail Of Bullets avlossar ”III – The Rommel chronicles” (Metal Blade/Border). Som titeln skvallrar om är det en koncepthistoria som inte helt okontroversiellt skildrar den tyske generalfältmarskalken Erwin ”Ökenräven” Rommels gärning via tio kapitel.

Ett av dessa, andraspåret ”Pour le Mérite”, har släppts redan nu för att trissa upp intresset inför albumreleasen. Ett väldigt offensivt sätt att kicka igång tisdagen på, med andra ord.