Arkiv för tagg metal blade

- Sida 1 av 2

Portrait nya låt är ”In time” – du diggar genast

av Mattias Kling
Kling Diamond gör tummen upp för dessa glada gossar.
Kling Diamond gör tummen upp för dessa glada gossar.

Minnesgoda erinrar sig kanske att jag redan då det var aktuellt, i maj 2011, valde att uppmärksamma albumet ”Crimen laesae majestatis divinae” lite extra. Och det var det ju värt, speciellt då det positionerade sig någonstans emellan Mercyful Fate och Iron Maiden och därmed tog upp kampen mot då likaledes skivaktuella och ideologiskt ganska så närbesläktade In Solitude om titeln som Sveriges främsta King Diamond-adepter.

Sedan dess har Uppsalakollegorna seglat ut på okänt vatten i och med den närmast genrelösa ”Sister”, släppt förra året, medan Kristianstads Portrait å sin tur vägrar att överge sin ockulta mission.

Och det ska vi nog vara tacksamma över. Jag är det i vilket fall som helst, inte minst då kvintetten på kommande tredjegiven ”Crossroads” inte har filat eller krånglat till det i onödan. Det låter fortfarande mycket som det byggts en soundmässig bro mellan ”Don’t break the oath” och ”The number of the beast” och tillbett ett monument över dess förträfflighet på Hammarsjöns strand. Lagom ondskefullt, väldigt pyramidnitat, men samtidigt melodiskt nog att vara värt uppmärksamhetsinsatsen.

Ett smakprov på detta levereras via låten ”In time”, som du hittar här nedan. Mer av denna vara väntar när fullängdaren når allmän granskning den 23 april.

Hurra – nya Whitechapel-låten är en ny Whitechapel-låt

av Mattias Kling
Ganska nyss firade Whitechapel åtta år som band. Bara en sån sak.
Ganska nyss firade Whitechapel åtta år som band. Bara en sån sak.

Ett tydligt sätt att visa att du är ett modernt och fräscht band på den här sidan millennieskifet: förse din tänkta tonyttring med ett fräsigt core-suffix. Eventuell förlaga – må så vara Suffocation, Soilwork eller At The Gates – får inspirationen bestämma konkret lanseringtyp, så länge presentationen innehåller tillräckligt många breakdowns och halstatueringar är det gott nog för circlepitpubliken.

Sådan indelning är måhända ett behagligt sätt att fösa ihop spridda känsloyttringar under samma paraply. En slapp tanke som ger slappt agerande, bara för att fästa en snabb etikett på något och därmed leda tankebanorna i rätt riktning.

Emellertid – deathcore är deathcore. Som signaturen anger en förlängning av 1990-talets så kallade edge metal (svinstort i Belgien när det begav sig) och en transatlantisk ihopfösning av tekniskt dödsmuller och rytmiskt sXe-malande som brölande har mutat in ett eget hörn i scenen.

Likt i fallet med många andra subgenrer finns det såklart även här bra och dåligt. En handfull elitakter som de facto har något att erbjuda, medan den stora majoriteten tycks ha glömt att det faktiskt går att lägga lika mycket vikt på att skriva riktiga låtar som på att töja örsnibbarna och mala Cannibal Corpse-riff på halvfart.

Så här ser det ut då sextetten om sisådär två månader hissar sin svarta fana.
Så här ser det ut då sextetten om sisådär två månader hissar sin svarta fana på skivmarknaden.

Till de förstnämnda går det att räkna exempelvis Job For A Cowboy, Suicide Silence och The Acacia Strain – samt Knoxville, Tennesses, egna brutalister Whitechapel, som inom kort står redo att släppa fullängdare nummer fem via Metal Blade. Sextetten, som hämtar sitt namn från det område i London där Jack The Ripper härjade 1888, är faktiskt ett extra talangfullt genreinslag som inte riktigt har fått den uppmärksamhet den förtjänar här i Sverige.

Bot och bättring på den fronten börjar här och nu. Till exempel genom att anmäla gruppens nya spår ”The saw is the law” (inte att förväxla med Sodom-spåret med samma namn) som är först ut i marknadsföringskampanjen som föregår albumet ”Our endless war”, som släpps sista veckan i april. För nytillkomna lyssnare känns det ganska representativt för vad Whitechapel handlar om; lite Meshuggah, en smula Nile och en stadig dos nedstämt kadaverkross som bäst lämpar sig för vilda aktiviteter på ett golv nära en scenkant.

Det är aldrig för sent att upptäcka något ganska så nytt och väldigt hörvärt. Du kan lika väl göra det nu.

Monte Pittmans hårda insats: Lärde Madonna spela styva Pantera-riff

av Mattias Kling
The queen of chugga chugga. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)
The queen of chugga chugga på scen i Mexico City i november 2008. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.
Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.
Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Hoppsan, Flotsam – det här var ju inte så överdrivet jättekul

av Mattias Kling
En väldigt tidstypisk promobild från då när det begav sig.
En väldigt tidstypisk promobild från då när det begav sig.

Det är väl inte sista gången något sådant händer, och inte heller den första. Orsakerna därtill må skifta, vare sig det handlar om att göra om och göra rätt eller att se till att utgångna juveler från arkiven görs tillgängliga i nyrenoverat skick är det emellertid för det mesta lika ospännande och fantasilöst.

Så här såg ”No place for disgrace” ut vid originalrelease i maj 1988…
Så här såg ”No place for disgrace” ut vid originalrelease i maj 1988…

Jag yrar såklart om karriärdraget att som grupp återigen plocka upp klassiskt material från förr, spela in det på nytt och kränga det ännu en gång.

Förvisso har dylikt agerande säkert sin funktion. Musikerna i sig får måhända tillfälle att korrigera detaljer och arrangemang som inte blev så lyckade första vändan, samtidigt som överlägsen studioteknik får det hela att låta tipptopp. Som sagt, det har säkert sin relevans i vissa fall, men oftast blir resultatet mest ljummet.

Den senaste ensemblen att hoppa på detta tåg är Arizonagruppen Flotsam And Jetsam, för den stora publiken mest känd för att ha levererat en viss Jason Newsted till ett visst Metallica. Nu är det emellertid inte den skiva som den nu soloflygande basisten de facto medverkade på, den 1986 utgivna och väldigt utmärkta ”Doomsday for the deceiver”, det handlar om utan den mindre välkramade uppföljaren ”No place for disgrace” (i ursprungsskick släppt av storfräsarna på Elektra två år efter jungfruresan).

…och så här presenteras 2014-versionen av plattan för publiken.
…och så här presenteras 2014-versionen av plattan för publiken.

På alla hjärtans dag, den 14 februari för att vara kalenderkorrekt, släpps 2014-versionen av nämnda thrashmacka i handeln. Att den ens kommer att finnas där motiverar Phoenixgruppen med att den har fått frekventa påstötningar från fanskaran om att släppa den sedan länge utgångna plattan på nytt, men att man inte har lyckats lägga vantarna på mastertejperna.

”Vårt mål har inte varit att förändra något utan snarare att förstärka och förbättra”, skriver gruppen i en mejlspridd bulletin. ”Eftersom vi hade möjlighet kändes det inte som ett svårt beslut. Många fans är (säkert) oroliga över det här, men jag tror att de kommer att gå igång på slutresultatet. Ljudkvaliteten är 100 procent bättre och mer raffinerat.”

Å fan, liksom.

Nu tror jag förvisso inte att någon väntade sig en sämre version av plattan, det säger ju sig självt, men det känns ändå som att de hade kunnat slipa lite mer på den motiveringen. Att skivuslingen låter fräckare och ”bättre” nära nog 26 år efter originalutgåvan är väl en självklarhet. Det hade snarare varit en prestation att lyckas fucka upp själva soundet i dagsläget, då du egentligen kan spela in en platta på dass och ändå få den att låta hyggligt påkostad och läcker.

Måhända är jag, såsom butter ärkestofil med smak för det gamla, en smula överkänslig i den här frågan. Naturligtvis har Flotsam And Jetsam full moralisk rätt att göra precis vad de önskar med sina egna låtar och om de anser att det är en bra idé att göra om hela klabbet så ska de självklart följa sina önskningar. Det ligger i varje konstnärs rättighet att förvalta sin talang så som hen själv finner bäst och för oss som publik att blott förhålla oss till detta.

Men nog känns det hela väldigt ospännande. En ryggradsåsikt som knappast har förändrats av att jag har haft möjlighet att detaljstudera resultatet i någon veckas tid. Det låter ju … bra. Polerat och snyggt. Men samtidigt känns den ursprungliga charmen som fick mitt 15-åriga jag att gå bananas bortslipad i uppfräschningen. Och ärligt – det här hade varit ett förträffligt tillfälle att stryka den malplacerade covern på Elton Johns ”Saturday night’s alright (For fighting)” en gång för alla.

För er som önskar bilda er en egen uppfattning om det rimliga att förhandsinspektera kompositionen ”P.A.A.B.” här nedan. Och dessutom få jämföra med ursprungsversionen. Vilken föredrar du?

Måndagsmackan: Satan’s Wrath

av Mattias Kling
Jo, jag lovar. Det här är ett getebra band. Bäääähst.
Jo, jag lovar. Det här är ett getebra band. Bäääähst.

Minnesgoda kan säkert erinra sig att jag för ganska exakt ett år sedan febrade rätt mycket om detta band. Så pass mycket gillade jag debutverket ”Galloping blasphemy” – en supercoolt välvald titel i sig – att det inte bara blev anmälningar i tidningen via bidrag till Spellistan (då fortfarande under den lite missvisande rubriken Ladda ner) utan även med ett salivdrypande hyllningsinlägg i just detta forum.

Ja, precis så peppad var jag angående Satan’s Wraths förstlingsverk. Laddade referenskanonen full med hänvisningar åt såväl Iron Maiden och Mercyful Fate som Possessed och Celtic Frost. Applåderade dess åttiotalistiska hädelseharanger och tände eld på ett gethuvud lagom till Samhain.

Okej, något överdrivet kanske. Men ännu i dag känns den galopperande blasfemin som ett fräscht inslag i old school-kompotten. Kanske just för dess uppenbara fixering vid redan nämnda Possessed, en grupp man borde börja var dag med men som blott finns representerad på Spotify och Wimp via en väldigt muggig liveskiva. (Jo, jag har ”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”The eyes of horror” på både vinyl och cd men i dessa streamingtider ligger ofta Iphonen eller datorn oftare nära till hands än den fysiska skivsamlingen. Trist nog. Får jag aningen skamset erkänna.)

Och vad blev då belöningen av denna kärleksförklaring från undertecknads sida. Ja, inte så förbannat mycket faktiskt. Lika snabbt som de dök upp försvann Tas Danazoglou (ex-Electric Wizard) ner i någon gudsförgäten krypta i stället för att värma sig på uppmärksamhetsbrasan. Så som det kan bli då man är så verklighetsfrånvänd att man inte nedlåter sig till att dunka upp en officiell Facebooksida eller i egen regi på något sätt sprida sin svavelosande gospel i sociala medier.

”Aeons of Satan's reign” finns i butik på fredag.
”Aeons of Satan’s reign” finns i butik på fredag.

Tack hin håle då för att gruppen – nu tycks en fullskalig kvintettsättning ha formerat sig runt Danazoglou – har samma nonchalanta inställning till sin huvudsakliga verksamhet: musiken. Vilket gör att jag och alla andra inom jättekort, knappt ett år efter jungfruresan redkan kan utropa det uppföljardags i och med ”Aeons of Satan’s reign” (Metal Blade/Border).

Ska jag vara ärlig har väl nyhetens behag lagt sig en smula vid det här laget. Vilket kanske också är anledningen till att album nummer två inte känns lika glödhett som det första. Så länge vredestruppen pressar gasen i botten, likt i öppnande ”Only Satan is lord” och ”All of us witches”, håller plattan vad den utlovar men samtidigt känns en rad spår något tillbakahållna. En låt som ”Archfiend” snuddar exempelvis vid något riktigt mästerligt, men hade samtidigt tjänat på att arbetas om så att hela kompositionen höll samma klass som dess avrundande minut och ”Satan’s blood, Lucifer’s fire” känns lite väl tydligt måttad med Bathorys ”Enter the eternal fire” som förebild.

Dessa petimeterinvändningar till trots – det här är en skiva du inte får missa. Som av någon skribent har beskrivts låta så som hen trodde att Ghost skulle göra då hen först fick höra talas om ett gäng maskerade gastar från Sverige.

Vilket faktiskt inte är en helt tokig sammanfattning av Satan’s Wrath.

Bedömt i veckan: Alter Bridge och In Solitude

av Mattias Kling
Gör behagligt Creed-fri kreddrock.
Kvartetten gör behagligt Creed-fri kreddrock.

:+++:

Alter Bridge

Fortress

Roadrunner/Warner

Alter Bridge ”Fortress”HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.

Bästa spår: ”Cry a river”.

VECKANS TWEET

Tweet 27/9

Mangla igång tisdagen med ett nytt angrepp från Hail Of Bullets

av Mattias Kling
Hårda killar gör hård musik.
Hårda killar gör hård musik.

På ett sätt är det tur för den holländska dunderklubben att de inte kommer från Sverige. Med tanke på att de har baserat sin diskografi på krig i synnerhet och andra världskriget i synnerhet skulle de snabbt bli ett stort diskussionsämne och polarisera scenen mellan dem som kan erkänna beskrivare och de som blott där ser sympatisörer.

Två album – ”…Of frost and war” (2008) och ”On divine winds” (2010) – samt en ep kallad ”Warsaw rising” (2009) har det blivit så här långt för den här Asphyx/Thanatos/Houwitser-kopplade kvintetten. Så här långt, alltså. För trots att vissa medlemmar har lekt av sig i Grand Supreme Blood Court förra året har man hunnit fylla på ammunitionsförråden med tillräckligt mycket sprängstoff för att inleda ännu en offensiv.

Kampanjens egen d-dag inträffar den 25 oktober, då Hail Of Bullets avlossar ”III – The Rommel chronicles” (Metal Blade/Border). Som titeln skvallrar om är det en koncepthistoria som inte helt okontroversiellt skildrar den tyske generalfältmarskalken Erwin ”Ökenräven” Rommels gärning via tio kapitel.

Ett av dessa, andraspåret ”Pour le Mérite”, har släppts redan nu för att trissa upp intresset inför albumreleasen. Ett väldigt offensivt sätt att kicka igång tisdagen på, med andra ord.

Metal Blade ♥ Spotify – det firar vi med några väl valda skivtips

av Mattias Kling
Metal Blade-bossen Brian Slagel har släppt de värsta protektionistiska tankarna.
Metal Blade-bossen Brian Slagel verkar slutligen ha gett efter för trycket. Tack för det. Tack som fan.

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Första upplagan av ”Metal massacre” bjöd bland annat på ett band kallat Mettallica. Stryk ett t där, och du har en världssuccé.
Första upplagan av ”Metal massacre” bjöd bland annat på ett band kallat ”Mettallica”. Stryk en bokstav där, och du har en världssuccé.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure”

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae”

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted”

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver”

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal”

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)

Ta en paus med nya Black Dahlia Murder-låten

av Mattias Kling
The Black Dahlia Murder

För vissa duger tydligen inte ett simpelt adjektivkonstaterande.

När pisktroppen från Waterford, Michigan, den 11 juni släpper sin sjätte studioprestation krävs det nämligen förstärkningsord för att presentera den färgrelaterade titeln. Det räcker liksom inte med svart. Översvart ska det ju vara. Scheissesvart, till och med.

The Black Dahlia Murder ”Everblack”Som varande en del av en kvällstidningsredaktion är jag knappast främmande med dylika überuttryck och godkänner därmed väldigt raskt ”Everblack”. Så som skivan, distribuerad till omvärlden via Metal Blade och vars omslag går att okulärbesiktiga här bredvid, de facto heter.

Första smakprovet därifrån heter ”Into the everblack” och lockar med galet trumspel från nyvärvningen Alan Cassidy (ex-Abigail Williams) och ett dödsrasslande sound som snarare bekräftar än ställer frågor om kommande skivans själva innehåll.

Hej hå, hej hå … vi in i studion gå

av Mattias Kling

För många är det nu slut på det roliga. Det har helt enkelt blivit dags att byta helgvila och nyårsmys mot den grå vardagen igen.

Hög tid att börja knega igen, med andra ord. I alla fall för oss vanliga lönebärare.

Så varför inte även för rockstjärnor?

Ja, exakt. Varför inte?

Här är i alla fall tre grupper som har börjat inspelningarna av sina nya skivor just den 7 januari 2013.

Amon Amarth Efter att på ”With Oden on our side” (2006), ”Twilight of the thunder god” (2008) samt ”Surtur rising” (2011) ha fått ett kreativt lyft tillsammans med svenske producenten Jens Bogren söker Tumbavikingarna nu nya allianser. Det innebär att kvintettens nionde fullängdare kommer att framställas tillsammans med bittiske Andy Sneap (Testament, Arch Enemy, Accept med flera) med tänkt release via Metal Blade lagom till sommarfestivalerna i juni.

Angående kursändringen har gitarristen Olli Mikkonen uttalat sig så här i amerikanska tidningen Decibel:

– Vi var sugna på förändring och Andy har funnits med i diskussionerna under flera år. Efter att vi hade träffat honom kände vi att allt klickade. Vi tror att det kommer bli en kanonskiva.

Vare sig titel eller låtnamn finns att tillgå för tillfället. Men något säger mig att ganska mycket kommer att handla om skäggiga män som gillar att åka båt långt och länge.

Black Star Riders Gruppen, som för så sent som en månad sedan besökte Sverige under Thin Lizzy-flagg, har i sin tur kontrakterat Kevin Shirley (Europe, Iron Maiden för att nämna några) för att övervaka sin debutresa.

Det finns emellertid viktiga personalskillnader mellan banden. Den nya konstellationen får klara sig utan keyboardisten Darren Wharton och trummisen Brian Downey, den sistnämndes plats är i stället nu fylld av Jimmy DeGrasso som tidigare har fixat takten för exempelvis Alice Cooper och David Lee Roth.

Förstlingsverket släpps via Nuclear Blast senare i år.

Dream Theater Föregångaren ”A dramatic turn of events” blev progmetalltruppens första utgåva utan grundarmedlemmen Mike Portnoy – men med ganska så skral kreativ av dennes ersättare Mike Mangini, som värvades då allt material redan var färdigkomponerat.

På kommande skivan, den tolfte studiomackan i ordningen, kommer batteristen dock till fullo att bidra till skrivandeprocessen, har gitarristen John Petrucci tidigare avslöjat för Metal Insider.

– De tejper som vi har samlat på oss under våra turnéer är fantastiska. Under soundcheck, om någon har presenterat en idé som vi har jammat loss på, har han (Mangini) varit supersnabb på att ta vidare. Jag tror att det blir en cool upplevelse att skriva ihop.

Den finke skalfantomen uppger också att resultatet kan komma att dröja.

– Vi jobbar enligt samma schema som när vi gjorde ”A dramatic turn of events”. Det innebär att vi gick in i studion ungefär samtidigt som nu och den skivan släpptes inte förrän i september.

– Det är förvisso för tidigt att sia om, men när vi väl är färdiga med inspelningarna, mixningen och mastringen kan det mycket väl vara maj och då sticker vi säkert till Europa så det kan dra ut på tiden.

Klart är dock att skivan kommer att släppas via Roadrunner, då parterna förnyade sitt kontrakt förra hösten.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB