… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.

För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.

För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.

För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.

Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.

Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.

Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.

Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.

Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.

Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.

Jodå. Här sitter jag och idisslar en recension av Gojiras högst utmärkta gig på Göta Källare i Stockholm.

En bedömning som du säkert kan läsa på ett eller annat sätt inom inte alltför många timmar. Som är ganska kort, men naggande god. Ungefär som Danny Devito, Leif Pagrotsky och Kylie Minogue (övriga likheter är emellertid ganska så ickeavsiktliga).

Jag saknar bara en sistamening. En konklusion som får knyta ihop den berömda påsen. Och så länge denna får perkolera bland de små grå är det ju hög tid att bjuda på dagens visdomsord från de bloggsanktionerade rymdmonstren som faktiskt spelar musik också. Även om just det ljudliga erbjudandet är så uselt att ett medverkande här enbart grundad på dess kvaliteter skulle vara en omöjlighet.

Men, vad tusan. Det är ju Gwar. Jätteroliga maskeradmuppar som säger politiskt inkorrekta saker och ger en svartsjuk kille tips om exakt var han ska stoppa upp sin flickväns mobiltelefon.

Ta det med en nypa salt. Kanske ett halvt kar handskördade korn från Himalayas sluttningar. Och – kom ihåg – har din snubbe en fjäril tatuerad nära Stora Skuggan så kanske han inte riktigt gillar dig. Så att säga.

För lite Gwar i bloggen i dag, säger ni?

Ja, men … för tusan. Det måste vi ju råda bot på.

Torsdagens bidrag från den dominanta monsterklubben må ha några månader på nacken, men tål att spridas i alla fall.

Bara för att det är Gwar. Och för att Gwar är jättereuwliga.

Varsågoda: Allt du skulle vilja veta om relationer, men aldrig har vågat fråga ett bautadildobeväpnat rymdmonster om.

Fan. Det var ju snart ett och ett halv dygn sedan sist.

Därför: Dags för ett nytt klipp med allas våra favoriter till latexmonster.

Bara för att det egentligen finns få anledningar att inte sprida det vidare. Det är ett videoklipp. Med Gwar. Och Beefcake The Mighty i en nätt liten ballerinaklänning.

’Nuff said.

Håll truten och kolla nu. Det är väl värt knappt fyra minuter av ditt liv.

I vanliga fall skulle jag måhända inte ha brytt mig ett spår om vad exakt vad AV Club är. På ett sätt gör jag det förvisso fortfarande inte, men ett besök på dess hemsida tycks avtäcka någon slags allmängiltig nöjessajt som ägnar sig åt spel, film, böcker och musik. Bland annat.

På sitt sätt är det irrelevant exakt vad AV-klubben är. Mer intressant är varför du och jag överhuvudtaget ska uppmärksamma dess existens.

Nämligen dess tävling Undercover.

Tydligen är det ett återkommande inslag (i samarbete med kaffekrämarna Starbucks) där mer eller mindre kända grupper eller artister tolkar mer eller mindre oväntade låtar. Den tredje upplagan har precis avslutats med en omröstning där läsarna har fått hylla sitt favoritavsnitt den gångna säsongen, där vi bland annat har fått se Grouplove (?) ta sig an Andrew W.K., Reggie Watts gå bananas till Van Halens ”Panama” och The Promise Ring emomysa till Adeles ”Rumour has it”.

Dessa kombatanter var emellertid munsbitar för en grupp gräsliga latexmonster från en avlägsen galax, strandsatta på vår planet i syfte att sexuellt våldföra sig på mänskligheten.

Jag pratar självklart om Gwar. Denna komediakt – tänk tidiga Alice Cooper korsat med WASP runt 1984 och utför en äckelmultiplikation gånger tio – som spelar hellre än bra och vars diskografi egentligen bara är en ursäkt till att på scenen låtsasdöda personer som George W Bush, Arnold Schwarzenegger, Usama bin Ladin och Lady Gaga. För att nämna några få.

På slaktbänken denna gång har de lagt den lättprogressiva AOR-gruppen Kansas och dess superhit ”Carry on wayward son”, den 96:e bästa hårdrockslåten enligt VH1:s 100-lista över sådana och en guldsäljande singel 1977.

Resultatet: En dundersuccé. Årets bästa inslag i Undercover-serien, tyckte AV Clubs medlemmar. Och spektakeltruppen, som gjorde ett underhållande framträdande på Sweden Rock Festival förra året, har sedermera sett till att inkludera låten i sin aktuella turnérepertoar.

GWAR covers Kansas