Bonusrecension: Crazy Lixx
av***
Crazy Lixx
New religion
Frontiers/Bonnier Amigo
HÅRDROCK Det är tydligt vilken dogmsamling som utgör musikaliskt rättesnöre för Malmöförsamlingen. Redan i andra spåret ”My medicine” breds ett tjockt lager Def Leppard-smör på ett krispigt Aerosmith-kex som smakar ”Permanent vacation”, ”She’s mine” är tjusig skrevboogie som leder tankarna åt The Quireboys, medan balladen ”What of our love” är en sentimental blinkning åt Bon Jovis ”Never say goodbye”.
Så skulle jag kunna fortsätta att spruta ur mig referenser tills fingrarna somnar och knopparna slår ut i Vasaparken.
Precis så överladdat är Crazy Lixx – mest känd för att ha knådat ut Vic Zino till slutlig gräddning i Hardcore Superstar – andra album med referenser till det årtionde då det enda som var större än frisyrerna var artisternas klädbudget. Det har liksom gjorts förr. Och det har definitivt gjorts bättre. Men jag kan ändå finna stort nöje i en så här skamlös hyllning till hårdrockens mest hårdschamponerade tidsålder.
Som bokstavstrogen tolkning av hårmetallens katekes är ”New religion” därmed helt i sin ordning. Hörde jag ett ”amen”?
Bästa spår: ”Rock and a hard place”.