Arkiv för tagg aerosmith

- Sida 1 av 1

Blogg hole sun (Veckans viktigaste, pt 3)

av Mattias Kling

Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget :+++: i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut :++: med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Veckans recension: Aerosmith

av Mattias Kling

:+++:

Aerosmith

Music from another dimension

Columbia/Sony

ROCK I sina glansdagar levde Steven Tyler och Joe Perry upp till smeknamnet The toxic twins. Det var en rent av livsfarlig duo, ett hälsovådligt Jagger/Richards-team med högpotent excessbränsle i blodet och en Plant/Page-kollision utan seanser och med desto fler färgglada piller.

Tacksamt nog finns det fortfarande emotionellt gift och friktion mellan gruppens två huvudfigurer, vilket gör Aerosmiths första album med originallåtar på elva år till en bitvis sprakande historia. Nyckelordet här är just ”bitvis”. Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ”Legendary child” och ”Lover alot” och ren distraktionsboogie som i ”Freedom fighter”.

Bostongruppens 15:e fullängdare blir emellertid aldrig knagglig på allvar. Bara lite oinspirerad mellan varven. En smula loj. Så som det blir när det blott emellanåt lyfter på allvar.

Bästa spår: ”Street Jesus”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Spotifylistan: September 2012

av Mattias Kling

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Vince Neil

**

Vince Neil

Tattoos & tequila

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Kollegan Nikki Sixx valde ett mörkt låtdraperi som svepning till den drogdystopiska självbiografin ”The heroin diaries”. När Vince Neil ämnar mjölka ännu en droppe näring ur skandalkon Mötley Crüe rycker han hårt i spenarna – och fyller hinken till brädden med tolkningar av bland andra Sex Pistols, Aerosmith, Elton John och Scorpions. De flesta kompositionerna får varsin relativt oöm knådning som vare sig exalterar eller upprör. De låter som förväntat. Vilket också gäller det egna titelspåret samt överblivna Mötley-låten ”Another bad day”. Kan bara hoppas att boken med samma titel är av saltare slaget.

Bästa spår: ”He’s a whore”.

Nevermore

****

Nevermore

The obsidian conspiracy

Century Media/EMI

METAL Att Seattlegruppen har hämtat titelinspiration från hastigt stelnad lava känns på något sätt naturligt. Likt stenarten obsidian skiftar combons progressiva halvthrash mest i svart, grönt eller i den dystraste bruntonen, men samtidigt finns här viktiga melodinyanser som skapar ett hållbart samband mellan teknik och känsla. Det tydliggörs av Jeff Loomis eruptiva riffkaskader i exempelvis titelspåret, ”And the maiden spoke” eller ”Your poison throne”. Men det märks inte minst i ett ökat utrymme för frontmannen Warrel Dane att spränga in gnistrande harmonikristaller, som då bara gör helheten ännu mera eftertraktad. 

Bästa spår: ”Emptiness unobstructed”.

Khoma på P3 Live Session

av Mattias Kling

Som ni säkert vet så avlade Umetrion (på scen utökad med ytterligare tre musikanter) en liten minikonsert i Studio 4 på radiohuset i Stockholm.

Inför en sittandet publik framförde gruppen fyra låtar, som sändes live i P3. Även Dundertåget deltog i programmet, som går att lyssna på i sin helhet här (klicka på den lilla högtalarsymbolen under bandnamnen i topp på sidan).

Arrangemanget var i övrigt väldigt avslappnat. Jag mötte upp skivbolagsherrarna Anders Fridén (In Flames) och Daniel Tivemark på en närliggande pizzeria och softade i väntan på konserten i det allt annat än glamourösa backstageområdet och drack bjudkaffe. 

Snackade med Dundertågets frontman Robert ”Strängen” Dahlqvist om restaurang Peppar (där han tydligen hade sett mig i tidsdags) och om Sweden Rock och Aerosmith. Khomas frontman Jan Jämte var mer intresserad av mina arbetstider och att få sig några tips på ny bra musik, medan gitarristerna Johannes Persson och Fredrik Kihlberg peppade för pausens introtävling där de hoppades på mycket Yngwie Malmsteen.

Men, nog om detta. Passade på att filma några snuttar av framträdandet som ni kan se här under.

Tidigt i morse var bandet även med i TV 4:s nyhetsmorgon. Hur det såg ut hittas på denna länk.

Bonusrecension: Crazy Lixx

av Mattias Kling
Crazy Lixx

***

Crazy Lixx

New religion

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Det är tydligt vilken dogmsamling som utgör musikaliskt rättesnöre för Malmöförsamlingen. Redan i andra spåret ”My medicine” breds ett tjockt lager Def Leppard-smör på ett krispigt Aerosmith-kex som smakar ”Permanent vacation”, ”She’s mine” är tjusig skrevboogie som leder tankarna åt The Quireboys, medan balladen ”What of our love” är en sentimental blinkning åt Bon Jovis ”Never say goodbye”.

Så skulle jag kunna fortsätta att spruta ur mig referenser tills fingrarna somnar och knopparna slår ut i Vasaparken.

Precis så överladdat är Crazy Lixx – mest känd för att ha knådat ut Vic Zino till slutlig gräddning i Hardcore Superstar – andra album med referenser till det årtionde då det enda som var större än frisyrerna var artisternas klädbudget. Det har liksom gjorts förr. Och det har definitivt gjorts bättre. Men jag kan ändå finna stort nöje i en så här skamlös hyllning till hårdrockens mest hårdschamponerade tidsålder.

Som bokstavstrogen tolkning av hårmetallens katekes är ”New religion” därmed helt i sin ordning. Hörde jag ett ”amen”?

Bästa spår: ”Rock and a hard place”.

 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB