De senaste månaderna har handlat mycket om frontmanlegendaren Lemmys hälsoproblem.

Fullkomligt naturligt, då en aviserad Europasväng med utlyst besök på Metaltown i Göteborg avblåstes i sista stund. Och då scencomebacken (se ett videosammandrag nedan) på Wacken blev rejält vingklippt och egentligen reste fler frågetecken än det gav svar på den centrala frågan:

Hur fan mår karl’n egentligen?

Delsvar: Bra nog för att släppa ett nytt album, tydligen. Och dessutom ge de blågula fansen plåster på såren genom att besöka Linköping och Cloetta center den 12 december (ett gig som emellertid inte finns med på turnéplanen på gruppens hemsida men som säkerligen blir av i alla fall).

Men innan nämnda turnésväng är det som sagt för release av evighetsmaskinens 21:a studioalbum, som beräknas finnas i butikerna den 21 oktober via UDR/EMI. Det är en skiva innehållande 14 låtar med titlar som ”Lost woman blues”, ”Going to Mexico” och ”Keep your powder dry” och som har sammanställts i NRG Studios i Hollywood, Los Angeles.

Hur det låter krävs det inte direkt någon siare för att gissa. Även om gitarristen Phil Campbell i ett pressmeddelande hävdar att trion har ”grävt djupt” och slår sig för bröstet över albumets ”variation” kan jag sätta några grå skäggstrån på att det låter som Motörhead. Som det ska vara, med andra ord. Gediget och pålitligt, men sannolikt föga äventyrligt när det gäller något annat än detaljer.

Efterskalvet kan som sagt kännas den 21 oktober. Vi får hoppas att det får marken att gunga.

Snacka om ”A visit from the dead” och ”A corpse without soul”.

Att vi hårdrockare ofta antas ha ett grundmurat intresse för stofiler är ett påstående som byxnödiga trendtyckare ofta brukar slänga sig med, ofta i anslutning till den då aktuella upplagan av mogen tillställningen Sweden Rock.

Magnus E Eriksson, docent i palentologi på Geologiska insitutionen i Lund, har däremot ett proffessionellt förhållande till – fossiler.

Redan 2006 gjorde experten på förhistoriskt liv rubriker genom att uppkalla en utdöd maskart efter Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister och nu slår han till igen.

Erikssons senaste fynd, som gjordes i Sverige och Estonia, härstammar från silurepoken (som varade för mer än 400 miljoner år sedan) och beskrivs som en vattenlevande maskart med käkar. Ett perfekt namn till rackaren ansågs därför vara ”Kingnites Diamondi” – en hyllning till danske falsettfantomen King Diamond (Kim Bendix Petersen).

De som är mer slängda i engelsk vetenskapslingo kan läsa mer om fyndet i Geologiska föreningens publikation GFF, medan den mer sansade metallskallen kanske nöjer sig med att slänga på ”Abigail”, ”Them” eller valfritt Mercyful Fate-alster.

I vilket fall som helst – en stor ära för en stor artist. Något som Kingen himself kommenterar så här via sin Facebooksida: ”Han (Eriksson) är tveklöst en av de coolaste”.

Motörhead

The wörld is yours

Motörhead Music/EMI

HÅRDROCK Att ondgöra sig över bristen på förnyelse är lite som att klaga på att vattnet är för blött, natten för mörk eller att luften är för lätt att andas. 

Det finns liksom vissa givna naturlagar som styr vår vardag. Och till dessa hör att Ian ”Lemmy” Kilmister och hans musketörduo sturskt presenterar sin rock ’n’ roll med samtliga volymreglage i botten, en hälsovådlig promillehalt i blodet och med båda långfingrarna resta som hälsningsfras. 

Men med detta följer också en tillförlitlig garanti som sträcker sig längre än stormarknadernas erbjudanden. En programförklaring som förkunnades redan under den senare halvan av 1970-talet och som därefter mer eller mindre styvnackat har upprepats och bearbetats på över tjogtalet studioalbum. 

Motörhead behöver nämligen ingen inspiration för att göra en skiva som den här. Det räcker bra med transpiration, perception och kanske en och annan erektion.

Därför är det också väldigt naturligt att gruppen lyckas få mer styvhet i en stolt ”Orgasmatron”-ejakulation som ”Brotherhood of man” än att den får till något slags brunstsväng i en häpnadsväckande orörlig och irriterande Chuck Berry-piruett som ”Rock ’n’ roll music”. 

Några små avsteg som ovannämnda till trots bjuder ”The wörld is yours” en kvalitetskonsekvens som du känner igen. Det är en försäkran som går förlita sig på även om morgondagens tipsrad inte slår väl ut eller om den nyss skottade garageuppfarten helt plötsligt åter är igensnöad.

Vissa kallar det hederlighet. Vi andra kan likna det vid en vän som aldrig sviker. Ibland är bristen på ombytlighet helt enkelt detsamma som trygghet.

Bästa spår: ”Brotherhood of man”.

The Damned Things

Ironiclast

Mercury/Universal

ROCK Se där, ja – dags för lite kändisdopp i grytan. För det är vad du får om du reder av två delar Anthrax med samma mängd Fall Out Boy och låter Everytime I Dies Keith Buckley stå för mikrofonvispning. Nu ger kanske medlemmarnas heltidsjobb inte många ledtrådar när det gäller soundet. För snarare än ett möte mellan blodig biffthrash och luftig dessertemo är ”Ironiclast” ett alternativrockigt hopkok som hellre för tankarna åt Foo Fighters och Queens Of The Stone Ages mest flamberade stunder. Gott som sådant. Men också ytterligare ett bevis på att dylika kändisprojekt sällan ger några stjärnor i Guide Michelin.

Bästa spår: ”Blues having the blues”.