Troligtvis finns det väl lika många ingångsvinklar på det här med dödsmetall som det finns utövare. Själva grundideologin må skifta, även då det mesta är gemensamt; det ska vara snabbt, hårt, rått och jävligt. På ett eller annat sätt.

De flesta väljer emellertid att behålla något slags kosmos i allt kaos. Om de så må handla om den gamla Stockholmsskolans punkiga sväng eller om amerikanskt, mer tekniskt drivet, mangel – så här närmare 30 år efter genrens första stapplande steg är dödsbesten inte så oregerlig som den först kan tyckas.

Självklart finns det en opposition mot denna perfektion. En samling musiker som hellre skulle bada isvak varje morgon resten av livet än använda sig av trumtriggar, protoolsperfekt inspelningsteknik eller köttiga hardcorebrekdowns.

På hemmaplan finner vi ynglingagrupper likt Morbus Chron som befinner sig i bräschen för denna motståndsrörelse, på andra sidan gränsen leder Obliteration angreppet på god smak och vanligt hederligt folkvett. Född i samma stad som Darkthrones nyckelduo Fenriz och Nocturno Culto, även känd som Kolbotn, agerar kvartetten som en antites mot modern förfining och elegans. I stället hämtar den på tredjegiven ”Black death horizon” (Indie/Border) livskraft från Autopsys murkna komposthög, spelar hellre med ett sväng som gärna får vara lite löst i kanterna och organiskt kollapsande än siktar på taktmässig perfektion och låter spontanitet och tyngd gå före detaljplanering och kalkylerad finess.

Hade du placerat plattan bredvid ”Severed survival” eller ”Mental funeral” hade få protesterat. Den är lika skruvad som Chris Reiferts gorefantasier, lika oborstad som Danny Coralles frisyr. Genom sju, förhållandevis långa, spår balanserar Obliteration på vansinnets rand, ständigt medvetna om att musiken riskerar total kollaps. Att den inte gör det, trots att de mer snabbspelade partierna på många sätt vinglar på kanten, är sensationellt och tyder på att styckena nog är mer replokalsdrillade än vad de kan tyckas vid första anblicken.

Lägg därtill en komplett sinnessjuk sånginsats signerad Sindre Solem (även i old school-thrashiga Nekromantheon tillsammans med gitarristen Arild Myren Torp) och ni kan haja att det här inte är dussindöds av ordinärt snitt.

Låter det intressant kan jag även rekommendera föregångarna ”Nekropsalms” (2009) och ”Perpetual decay” (2007). De är minst lika sjukt bra, även de. Leve motståndet!

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Black death horizon” på Spotify eller på Wimp.

3 tongivande stilar från 2009 och skivorna jag lyssnat mest på inom dem

1. Pop 2009

Årets kanske mest tongivande musikinriktning inom popsfären är den som oftast förenklat beskrivs som världsmusik, hur missvisande och äckelframkallande det än må låta. Det är en bespottad genreförenkling som ofta beskylls för att sko sig på det som roffats från andra kulturer. Uttrycket stöpts om ibland och presenteras som autentisk afropop eller liknande, men har alltid fått skit, i alla fall sen Paul Simons ”Graceland”.  I år har icke-genren äntligen fått spela fritt, beskyllningarna haglar inte lika tätt och det mest initierade blir till musik i mittfåran. 

Oavsett om det är glädjesprudlande afrokarameller, kritvit popsångerska med pakistanska folkmusiker som blir mixade av svenska fjordpopshipstern Dan Lissvik eller om det är überhippa genreöverskridare från Brooklyn så finns det många bra skivor ute i år. Jag väljer fyra bara för att jag kan. 

1. Animal Collective ”Merriweather post pavillion” 

2. Dirty Projectors ”Bitte Orca” 

3. Taken By Trees ”East of Eden” 

4. The Very Best ”S/t”   

2. Indie 2009

Banden som blickar framåt genom att blicka bakåt har vi levt med ett tag nu. Lo-fi har tagit mycket plats, portainspelningarna har blivit vanligare och indie har blivit indie igen genom bolag som bland andra Woodsist och Sacred Bones. Hederliga garagerockideal och DIY-mentalitet har blommat och givit oss band som faktiskt mest bryr sig om att släppa skivor istället för att faktiskt synas eller sälja. 

Vid sidan av de mer sprakiga och luddiga banden har vi de som tagit tillbaka ljudvolymen som en av de viktigaste komponenterna. Också på egna villkor, utan att följa trender eller försäljningskalkyler. Kalla det indie eller pop, några av de band som jag lyssnat mest på i år slår an en ådra som de gamla skotittarbanden var inne på för ett bra tag sen. En ådra som uppdaterats på ett eller annat vis. 

1. A Place to Bury Strangers ”Exploding head” 

2. Fuck Buttons ”Tarot sport” 

3. Health ”Get color” 

3.  Rock 2009

Att metal räknas som den mest folkliga stilen näst efter dansband är väl alla införstådda med. Samtidigt har det på senare år dykt upp band som uppdaterat, och i bästa fall, utmanat de mer konventionella stilarna. Blandat och givit ut hybrider som känts mer samtid än på länge. Årets utbud av nydanare har inte varit lika övertygande. 

De tre hybridband jag lyssnat mest på i år är därför de som faktiskt gjort det de kan allra bäst, lira skränig rockmusik med sina polare. Finns många att välja på, men här är tre riktigt bra. 

1. Converge ”Axe to fall” (med medlemmar från Cave In, Genghis Tron, Neurosis och Disfear) 

2. Shrinebuilder ”S/t” (medlemmar från the Obsessed/Saint Vitus, Sleep/OM, Melvins och Neurosis) 

3. White Shit ”Sculpted beef” (medlemmar från bland andra Wrangler Brutes, Monorchid, Skull Kontrol, Big Business och The Melvins). 

Mikael Nordlander är 35 år och bor i Malmö. Han har under de senaste tio åren bland annat jobbat med ”Musikbyrån” och ”Hype!” på SVT. Vid sidan av sitt arbete är han med och driver klubben High Five på Debaser i Malmö samt hjälper till med skivbolaget Deleted Art som även de har en klubb i Malmö. Skivbolaget har under året bland annat släppt DD//MM//YYYY och BiG A Little a, och släpper snart Wyo Stars och en singel med Bear Quartet. Övrig tid tillbringas framför datorn, skivspelaren eller på andras klubbar och organiserade spelningar.